Intellektets pessimism, viljans optimism

– Gramsci

Ett centralt inslag i det radikala tänkande som syftar till att förändra verkligheten är relationen mellan tanke och agerande. Detta blir särskilt uppenbart när det handlar om misär och pessimism kontra hopp och framtidstro. Varje revolutionär idéinriktning måste till att börja med inse verklighetens komplexitet och svårigheterna med att förändra den. Man måste förstå att individer på egen hand aldrig kan konfrontera en institution utan att själv vara en del av dess struktur. Det handlar inte bara om den position man upptar i samhället eller gemenskapen; det handlar också om den energi man investerar i kampen. Det är en energi som vilar på insikten i alltings komplexitet och hur svårt det är att åstadkomma någon förändring – eller är det naivt att tro att hoppet ska uppfylla den kämpandes önskan vid nästa korsväg?

För konstnären Fathy Ghabin ligger fokus på människan, om så ensam eller i grupp. Han zoomar in på individen såsom varande en del av massan, den som alstrar liv och mening, odlar jorden, motstår förtryck och genom sin dagliga praktik fostrar framtida generationer.

Ghabins måleri återger palestinier i sitt naturliga tillstånd, utanför politiken, städerna, miljön. Han porträtterar den palestinske bonden som inser vikten av motstånd, individuellt och kollektivt. Bonden älskar sitt land och identifierar sig med det. Det inger honom ömsom sorg, ömsom mod. Ghabin fångar hos palestiniern den heideggerska strävan efter liv bortom teknologin, ett sökande efter ett tillstånd av oskuld genom den nära relationen med jorden och avskilt från den moderna världens livsformer.

Ghabin själv förkroppsligar den palestinska livsformen. Han har lärt sig konst instinktivt, såsom Sokrates lärde sig filosofi och Beethoven lärde sig musik, utan att gå i skolor i Europa. Han målar för hand, upplever arbetet direkt och fysiskt, utan guidning från vare sig mentorer eller moderna och traditionella konstskolor. Detta oförmedlade sätt att leva har växt fram ur ett långvarigt stirrande in i verklighetens spegel.

Dessa målningar tycks härröra från en annan värld, en värld där palestinierna befinner sig i sitt urtillstånd. En värld före ockupationen, förvaltarskapet, före behovet av att ställa sig frågor om jaget och den andre; en värld där jaget var närvarande och tillfreds. En annan sida av Ghabins måleri är att han lägger sig vinn om att ge bilderna en kontext.

Ghabins konst kan förstås genom att man betraktar världen där den har sina rötter. Bakom varje målning finns ett förflutet med kraften att bibringa ny innebörd. Denna innebörd kan vara oskiljaktig från bilden vi ser, men dold. I varje serie av verk återfinns tydliga särdrag, exempelvis en återkommande kroppsrörelse som anspelar på en bestämd kontext eller tidsram. Låt oss uppfatta denna kontext som en fond till Ghabins verk.

Ghabins värld är inte sluten. Den handlar alltid om palestinsk identitet, men i pluralistisk, heterogen mening. I målningen nedan ser man bönder som plockar apelsiner som om de befann sig på en fest. Några har samlats i en ring, gamla män är uppe i träden, kvinnor bär apelsiner, några dansar. Det är en framställning av en genuint lycklig palestinsk ritual.

Ghabins målningar utmärks av att de för samman olika människotyper. I varje bild finns en eller flera figurer placerad i något av hörnen. Deras ansikten uttrycker alltid lugn och klarhet, inte vrede eller förtvivlan. Dessa uttryck betecknar en specifik idé som palestinier är väl bekanta med: att livet går vidare oavsett vad som händer.

För egen del uppfattar jag i de återhållsamma uttrycken en underliggande manifestering av varje palestinier som kämpar vidare trots allt psykologiskt lidande han eller hon genomgått. Livet är så inrättat, att till dess att arbetet, i detta fall odlandet, är avklarat måste allt annat läggas åt sidan.

Varje palestinier som begett sig till skolan, universitetet eller arbetet på morgonen efter att deras hem stormats, hotats eller till och med bombats, är bekant med denna belägenhet. Hopp och förtvivlan är i sammanhanget tomma storheter, eftersom förtvivlan inte är något alternativ och hopp ter sig som en lyx. I dessa villkor kan vi se en parallell med Gramscis Intellektets pessimism, viljans optimism*. Verkligheten är öppen för det förgångnas alla slags obehagliga erfarenheter, men detta påverkar inte viljan, som oavsett försöker öppna vägen mot nya horisonter.

Vilja refererar i detta sammanhang också till den revolution där du måste övervinna den förtvivlan som ligger i vägen för förändring. Ghabins målningar åskådliggör även intellektets pessimism; det framgår tydligt i uttrycken hos de flesta av dess figurer. Det är en pessimism med rötterna i den verklighet palestinier upplever dagligen.

Gramscis motto syftar på individers förmåga att kämpa mot system och institutioner som är starkare och bättre organiserade än de själva. Oddsen är emot dem men kampen fortgår, trots att de är medvetna om konsekvenserna. Denna dualitet återfinns i Ghabins målningar – även om figurernas uttryck talar om förtvivlan och missmod, anger viljan och agerandet optimism och hopp.

Denna dikotomi omger inte bara palestinier, utan var och en som försöker förändra sin verklighet eller drömmer om annorlunda omständigheter. Varje kamp föder en grupp. Detta är en självklarhet; ingen förändring sker utan att ett kollektiv gemensamt trotsar villkoren. Därmed också sagt att den som agerar på egen hand, isolerad från andra, bara blir förtvivlad.

Det är omöjligt att förbise kvinnornas närvaro i målningarna. De har ett flertal roller – ibland bakar de bröd till och tar hand om sina barn, ibland deltar de i protesterna. Kvinnorna tenderar att, i fråga om särdrag och roller, vara mer framhävda än männen i Ghabins måleri.

Kvinnornas funktion i bilderna går bortom hävdvunna sociala roller. Ghabin framställer dem i roller som, i konservativa samhällen, traditionellt sett innehas av män. Här finns en feministiskt ansats, dels genom att kvinnorna framhävs, dels genom att deras av sorg präglade ansikten berättar om det förflutna.

Ghabins målningar är också ett fönster mot verkligheten i den meningen att de kan sägas gestalta det palestinska folkets lidande, om det så handlar om en känsla av meningsförlust eller bristen på utvägar. Att återvända till den gamle palestiniern i hans ”naturliga” tillstånd är inget alternativ här. Skadan är redan skedd, politiken är fastslagen och villkoren har förändrats. Men det är möjligt för en palestinier, liksom för Ghabins måleri, att överskrida traditionens och historiens fångenskap. Det kan ske, inte genom att man accepterar och underkastar sig verkligheten, utan genom att man utgår från verkligheten för att förändra den, rentav vänder den upp och ner.