I Moskva öppnade förra hösten en storslagen, interaktiv utställning där landets samtliga regioner demonstrerar sin särart, sevärdheter, utveckling och framsteg. Fram tills nu har enligt officiella siffror mer än en tiondel av Rysslands samlade befolkning besökt paviljongerna och det hela bör räknas som en formidabel framgång för den officiella självbilden. Området beskrivs som en storskalig projektion av hela det väldiga Ryssland i all sin mångfald och rikedom. Ett uttalat mål är att betona hur variationsrikt landet är. För en utomstående kan det hela te sig rätt oväntat. Har ledningen i landet äntligen valt att byta kurs från likriktning mot att uppmärksamma särdragen. Är inte detta vad Rysslands nära tvåhundra etniska grupper länge har hoppats på?

För utländska besökare har annars intrycket av homogenitet alltid varit påfallande. Likt många andra imperier har de ryska och sovjetiska lämnat lager av likriktning efter sig, en monoton upprepning av myndighetshus, bostadsprojekt och järnvägsstationer. Den som har bildat sig en uppfattning om landet genom den transsibiriska järnvägens vagnsfönster, konstaterar allt som oftast att det mesta är tämligen enahanda i världens största statsbildning. Visst finns en variation beroende på om byggnaderna är tsarryska eller sovjetiska, stalinistiska eller präglade av Brezjnevårens prefabricerade block, men under de hundratals milen mellan Moskva och Vladivostok rör det sig om en fluktuation inom rätt begränsade arkitektoniska ramar. Det moderna Ryssland har också rest en intill förvirring monoton uppsättning kontor, köpcentra och offentliga monument. Inte heller naturen skiftar nämnvärt förrän tåget har närmat sig Bajkalsjön – det färdas genom en likartad barrskogstajga med inslag av björkar.

Det är mot bakgrund av denna likformighet – som verkligen är en sida av myntet – som regionala turistkontor i Ryssland visar ett så stort intresse för minoritetskulturer. Det gäller att utskilja det som utskiljas kan efter ett sekel av exceptionell och inte sällan våldsam standardisering. Rysslands medelklass var fram tills helt nyligen en svårflörtad målgrupp som helst begav sig till övriga Europa, Turkiet, Egypten eller Thailand, men under pandemin och särskilt nu efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina väljer allt fler att semestra inrikes. I samma veva gick mängden utländska turister i landet ner till nära noll, och besöksnäringen har slagit knut på sig själv för att locka till sig nya besökare. Branschen har ställt om till inhemska och asiatiska målgrupper. Nu sker även en långsam tillväxt av kinesiska turister. Först och främst lockar de dramatiska bergskedjorna i Kaukasien och Altaj, vulkanerna och björnarna på Kamtjatka, värmen vid Svarta havets kuster eller den utpräglat tyska stämningen i Kaliningrads bevarade förstäder. I jakten på hotellgäster eller bara för att sätta den egna regionen på kartan pågår en inventering av allt som sticker ut.

Sett ur de regionala tjänstemännens och entreprenörernas synvinkel är den relativt okända språkliga och etniska mångfalden inom den ryska federationen en stor resurs. Researrangörer lockar med ”nordliga nomader” eller ”sibiriska schamaner”. De komier, evenker, nentser nganasaner eller altajer som är redo att paketera hantverk, sånger, danser, traditionella klädedräkter och bostäder på ett sätt som gynnar den lokala turismen kan räkna med stöd, intäkter och inte minst efterlängtad synlighet. Detta givet att de väljer uttryck som passar den påbjudna bilden av patriotisk enighet inom en ”stor och mångskiftande” rysk nation, som formeln lyder i den officiella retoriken. En nation som numera menar sig innefatta de ockuperade, och sedan den 30:e september 2022 officiellt annekterade, delarna av Ukraina. Även dessa räknas numera in och är en självklar del av den stora utställningen i Moskva.

Särskilt utsatta för denna nya uppmärksamhet är ursprungsbefolkningar och minoriteter med få andra alternativ, det vill säga de mest hotade och marginaliserade. Det är svårt att tacka nej till synlighet och möjligheter som sällan erbjudits tidigare. Särskilt om det egna språket och den egna kulturen är hotade. Bilden ser något annorlunda ut i regioner som kännetecknas av relativt stora minoriteter, som tatarer, tjuvasjer, marier, tuviner, burjater eller ingusjier, eller där majoriteten utgörs av andra folk än etniska ryssar, som i Dagestan. Här har minoritetsspråken haft en starkare ställning och betydande institutioner, men även dessa federala subjekt styrs i dag av eliter som främst betraktas som väktare av Moskvas intressen, och även här finns ett tryck att pressa in den egna kulturen och identiteten i en anpassad och förenklad fålla. Ungefär som på den stora utställningen.

Ryssland är inte bara världens största land, det befinner sig dessutom i en fas av territoriell expansion. Den idémässiga grunden för denna expansion – och alltså för angreppskriget mot Ukraina – kan sammanfattas i begreppet ”den ryska världen”. Det är en föreställning om "den ryska civilisationen" som en unik och egen, men det rymmer också ett anspråk på att denna "ryska värld" inte tar slut vid den ryska statsbildningens nuvarande gränser. Ryssland finns, enligt detta tankesätt, överallt där någon anser sig tillhöra denna värld, alla som talar ryska eller har en sovjetisk bakgrund är välkomna. Vad anfallskriget i Ukraina visar är att det är ett erbjudande som ingen väntas tacka nej till. Den ryska statens brutalitet mot ukrainska civila sänder en tydlig och fasansfull signal inte bara till Rysslands övriga grannländer, utan i lika stor grad till landets egen ickeryska befolkning. Försöket att invadera Ukraina föregicks av flera år av tillbakatryckande av de ickeryska folkens rättigheter. Och bland dem som nu mobiliseras in som kanonmat i detta krig är dessa folk tydligt överrepresenterade. Situationen var redan svår för många grupper som söker efter ett sätt att överleva, nu har den blivit akut.

För att ge mer konkreta exempel vill jag ta med er till Kolahalvöns inland, till en by som jag besökte för några år sedan tillsammans med författaren och journalisten Liza Alexandrova-Zorina. Hon växte upp i detta landskap präglat av sjöar och fjällbjörkar. Här, ett tiotal mil öster om gränsen mot finska Lappland, talades det numera utdöda språket akkalasamiska, en östsamisk dialekt. De senaste tre decennierna har en handfull språk dött ut inom den ryska federationens gränser, ett tjugotal andra riskerar att dela detta öde inom en snar framtid. Siffrorna skiljer sig något åt mellan olika rapporter eftersom språkaktivister och forskare använder sig av något annorlunda kriterium och för att få har en riktigt heltäckande bild.

I Sovjetunionen, liksom i de nordiska länderna, var samer utsatta för en hård assimileringspolitik. Det kunde leda till tvångsslakt av hela renhjordar och förflyttning av tidigare fiskare och renskötare till platser där det upprättades kollektivjordbruk, gruvor och storskaligt skogsbruk. Många samer, företrädelsevis män, föll även offer för Stalintidens terror, fängslades och avrättades. Efter andra världskriget talades akkalasamiska av en liten grupp kvinnor som hade lyckats överleva och behålla sin identitet. De flesta gifte sig med män som rekryterats till halvön som arbetskraft från andra delar av Sovjetunionen, många av dem gruvarbetare från Ukraina. Samisk identitet och samiska traditioner i dessa trakter blev något som blandades upp med det inflyttade. I den mån det ärvdes så ärvdes det på mödernet. Den sista kvinnan som talade flytande akkalasamiska gick bort 2004 och språket dog med henne, men i den lilla byn Jona bor det än i dag kvinnor som värnar sina akkalasamiska rötter och kan enstaka ord och meningar på mormödrarnas språk. Några jojkar med en blandning av ryska och samiska ord. Bland byns kvinnor råder det delade meningar om hur de ska få det samiska arvet att överleva. Vissa håller benhårt fast vid det som finns belagt och bevarat av förmödrarnas kultur, andra har innan kriget och de stängda gränserna åkt till Norge och skaffat sig blå koltar av ett snitt som aldrig funnits i den här delen av Sápmi. Kvinnor med sådana färgstarka och mer kompletta dräkter premieras av de lokala myndigheterna och får stå på scen under lokala högtidsdagar och festivaler. Då är det inte så viktigt om kläder, trummor och jojkar verkligen är lokala här eller inlånade från andra samiska traditioner.

Den lilla spillran sameättlingar i byn är alltför liten och pressad utifrån för att bli ovänner på grund av de olika inställningarna till det gemensamma arvet, men skillnaderna i förhållningssätt skapar uppenbara spänningar. En av kvinnorna upplever att hon har kommit i kontakt med väsen i den omgivande naturen och ser sig numera som nåjd. I Norge har hon införskaffat en trumma. De mer traditionellt orienterade kvinnorna viftar bort detta som ett påhitt utan förankring i nedärvda seder. De låter den andligt pånyttfödda grannen hållas, men vårdar samtidigt hårt det de själva har fått i arv, även om det ibland är ofullständigt och fyllt av luckor. Kvinnan med trumman är i sin tur övertygad om att det lokala arvet kommer att dö ut om man inte lånar in inslag från en ännu levande samiska kultur, och i jämförelse ter sig grannländernas samiska kulturer som starka och på väg att hämta sig från ett tidigare inte helt väsensskilt förtryck. För kvinnorna i Jona är samer i Norge nästan starka nog att vara en egen assimilerande kraft i förhållande till det de själva har kvar av sitt arv.

Innan Rysslands fullskaliga krig i Ukraina vågade den lilla spillran av samiska kvinnor inte träffa utlänningar utan att få grönt ljus av säkerhetstjänsten FSB. I dag är all kontakt med Norden avskuren och direkt farlig. Det var just för att samerna hade band över gränserna som de förföljdes och avrättades av Stalins säkerhetstjänst, i dag är den rädda att historien ska upprepa sig. Gränsen mot Finland är inget välbevakat stängsel utan en brandgata genom en skog. Ändå framstår den alltmer som en ny järnridå.

Kejsaren i det nygamla ryska imperiet står alltmer naken. Våldet som den ryska staten utövar mot civilbefolkningen i de ockuperade delarna av Ukraina talar sitt tydliga språk om vilken syn på nationell gemenskap som egentligen gäller i Putins Ryssland. Till en början kanske inte detta var någon sammanhållen ideologi. Den innersta kretsen runt Putin prövade sig fram med olika politiska taktiker, men med tiden blir en inslagen väg till slut en sanning i sig. Traditionellt har rysk nationalism inte gjort någon skillnad på alla östslaver som har gemensamma rötter i ett medeltida Rus. Ryskheten, eller kanske mer korrekt ryssländskheten, definierad som en ”rysk värld” som sträcker sig långt utanför staten Rysslands gränser, är absolut inkluderande och öppen för den ukrainare som väljer att tillhöra den, men en ukrainare som vidhåller att den egna kulturen är något annat än det ryska blir en fiende som behöver omskolas, deporteras eller, ytterst, avrättas. Även ickeslaver inkluderas i denna ”ryska värld” om de går med på vissa gemensamma koder och det ryska språkets centrala position. Det är inte en problemfri inkludering, särskilt inte för de som har utseenden som inte blir lästa som slaviska, men de identiteter som en gång utgjorde ett slags alternativ till det ryska/ryssländska trycks tillbaka. Undantaget är Tjetjenien som de facto fungerar som en lydstat. Ryssland är mer centraliserat än någonsin i dag. Detta är paradoxen bakom den variation av seder och folkdräkter som visas upp på utställningen i Moskva. De imperier som har styrts från Moskva och Sankt Petersburg har byggt på ett stort mått av självstyre för de folkslag som erövrats eller erbjudits beskydd. Med undantag för Stalins tid vid makten i Sovjetunionen kan inget av dem jämföras vad gäller graden av toppstyrning med dagens Ryssland. Under Putins offentliga tal och statliga ceremonier zoomar tevekamerorna in på lamor, muftier och rabbiner i traditionella dräkter i de bakre raderna, medan den ortodoxa patriarken alltid står i det främsta ledet. Ett nytt budskap förmedlas om ett stort och mångfacetterat land som erkänner sin mångfald, men där det ryska folket, det ryska språket och den rysk-ortodoxa kyrkan har en ledande, enande och statsbärande funktion.

Hur rimmar detta med den ökade synligheten för minoriteter i turistbroschyrer och kulturfestivaler? Sedan Vladimir Putin kom till makten har språkliga och kulturella rättigheter inskränkts kraftigt. 2018 blev undervisning på andra språk än ryska frivillig genom en ny federal lag. Detta gällde de så kallade nationella federationssubjekten eller delrepublikerna. Dessa regioner har traditionellt garanterat en särskild status åt den titulärnation som de är uppkallade efter, till exempel komier i Komi eller chakasser i Chakassien. Upptakten till den nya språklagen var ett officiellt besök i delrepubliken Marij El 2017, under vilket Putin uttryckte åsikten om att det var oförlåtligt att tvinga någon – underförstått etniska ryssar – att lära sig ett språk som inte var deras modersmål i skolan och att detta tog resurser från viktiga lektioner i ryska. Detta var en kommentar kring den då ännu obligatoriska undervisningen i mariska för alla som bodde i delrepubliken. Hans uttalande möttes av protestaktioner i grannrepublikerna Tatarstan och Tjuvasjien som betonade vikten av de egna modersmålen. Mikael Nydahl berättar för mig hur Putin vid samma tid även besökte Tjuvasjien och att de lokala makthavarna inför hans besök hade bytt ut skyltarna på alla busshållplatser som vanligtvis var tvåspråkiga till helt ryskspråkiga. Efter besöket byttes de tillbaka till tvåspråkiga. Ett år senare var allt motstånd likväl överkört. I takt med den ökande repressionen mot oberoende medier och civilsamhälle i stort sågs även organisationer som företrädde etniska minoriteter i regionerna som ett potentiellt uttryck för motstånd och trycktes tillbaka eller förbjöds. Det som misstänks kunna kanalisera missnöje eller avvikande åsikter avlägsnas i dagens Ryssland. Förutsättningarna för den ryska federationens minoritetsspråk har ändrats radikalt under de senaste sex åren. De språk som en gång varit obligatoriska för alla i en delrepublik är nu utflyttade i en fakultativ periferi där de väntas tyna bort. Den repressiva politiken är misstänksam mot all organisering utifrån etniska kriterier. I juni fastslog Rysslands högsta domstol att en icke-existerande ”Antirysk separatiströrelse” skulle klassas som extremister. Eftersom denna rörelse är ett helt påhittat begrepp kan det appliceras på allt möjligt. Den som grips under landets extremismlagar riskerar hårda straff, bara ett samröre med något som myndigheterna har klassat som antirysk separatism leder enligt detta domstolsbeslut nu till upp till sex års fängelse.

2019 möttes den nya språkpolitiken av en enmansprotest i Udmurtiens huvudstad Izjevsk. Albert Razin, en udmurtisk forskare och aktivist, ställde sig framför det regionala parlamentet med två plakat. Ett av dem hade texten på ryska: ”Om mitt språk kommer att försvinna i morgon är jag redo att dö i dag”, och det andra frågade: ”Har jag ett hemland?” Det första plakatet citerade den dagestanska poeten Rasul Gamzatov, som skrev på sitt modersmål avariska. Efter att ha stått så en stund tände Razin eld på sig själv och avled senare av brännskadorna.

De som identifierar sig som udmurter utgör i dag en dryg tredjedel av befolkningen i delrepubliken som de är titulärnation i. Allt färre talar sitt språk. Huvudstaden utgör ett centrum för den inhemska vapenindustrin med de världsberömda Kalasjnikovverken i spetsen. Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har köpcentra i staden ombildats till drönarfabriker. Rysslands behov av krigsmateriel skapar nya arbetstillfällen, som i sin tur lockar arbetskraft långt utanför delrepublikens gränser. Enligt tidigare lagstiftning hade deras barn lärt sig grunderna i udmurtiska i skolan och vetat något om den kultur som präglat dessa områden, i dag får de på sin höjd se lokalt konsthantverk under en stadsfestival. Det finns en anledning till att en ny generation udmurtiska aktivister hyllar Razin som en förebild och visselblåsare.

Utvecklingen följer ett antal motsägelsefulla banor. Den ena leder genom den till turistbroschyr omstöpta mångfalden på utställningen i Moskva och tevesända statliga ceremonier. För den som inte har något alternativ kan denna starkt villkorade synlighet ge ett visst hopp. En annan kantas av beslut som upphäver språkrättigheter, drar in pengar till vissa organisationer som företräder etniska minoriteter och förbjuder andra. Under dessa två banor finns en tredje, svårare att få syn på, den drivs av viljan att säga något på riktigt om sig själv, den plats man kommer ifrån och den egna historien. Den hittar uttryck som inte alltid går att styra eller förbjuda.