Modern (omkring 60 år)
Sonen (30 år)
Kråkan (70 år)
Ministern
Programledaren

Modern: Vi får se om du tycket om min omelett, pojken?
Kråkan: Krax krax.
Modern: Så du tycker om den.
Kråkan: Den är lite för saltad, men det är okej, bättre än att vara hungrig.
Sonen: God morgon morsan.
Modern: God morgon, om du kallar det morgon! Det är nästan kväll.
Sonen: Du matar den här kråkan igen? Jag fattar inte vad du ser hos den här fula fågeln.
Kråkan: Det är du som är ful. Och en onyttig ”intellektuell” dessutom!
Modern: Lägg dig inte i vad jag gör, det är en speciell kråka.
Sonen: Speciell? Det är en vanlig normal, hes, svart kråka. Den bryr sig bara om att få något att äta, glupsk är den, och klumpig, grov.
Modern: Precis som en kråka ska vara. En riktig kråka. Vad tror du, skulle den vara en sådan skröplig varelse som du? Sonen: Och har du åtminstone gjort någon omelett till mig?
Kråkan: Nej, det gjorde hon inte. Jo, förresten, men jag åt upp den.
Modern: Det finns te, varmt te. Jag visste inte när du skulle stiga upp, så jag gav omeletten till kråkan. Men var inte avundsjuk, jag kan göra lite mer.
Sonen: Tack, morsan!
Modern mumlar tyst så att sonen inte hör:
Modern: Han är så hopplös, trettio år gammal och hittills har han inte lyckats med något. Inget jobb, ingen flickvän! Sin fars son naturligtvis, den salige var precis en sådan latmask. Jag friade själv till honom. Han gick med på det motvilligt, annars hade han precis som sin son inte lust till något. Dåliga gener! Att skriva dikter och spela gitarr. Sådant går bra.
Sonen: Vad är det, morsan, vad är det du mumlar om?
Modern: Det är inget, jag har skrivit ett nytt manus, jag läser det för mig själv.
Sonen: Ett manus! Du skriver ju inte!
Modern: Tror du ja! Jag skriver i huvudet.
Medan modern gör sonens frukost i ordning sätter han på TV. Efter ett kort zappande beslutar han sig för en musikkanal. (Turkisk alternativ musik eller soft rock.)
Kråkan: Den här killen går mig så på nerverna att jag tappar fjädrar! Återigen detta oväsen, denna idiotiska musik! Finns det inte någon riktig kanal? Vilka dagar har inte mina ögon sett. Vilka saker har jag inte upplevt. Nu för tiden går jag åtminstone inte hungrig. Jag har upplevt sådana tider då jag var nära att svälta ihjäl. Hur många premiärministrar har jag inte sett, hur många presidenter, hur många militärkupper, det har jag redan sluta räkna. Med egna ögon har jag bevittnat flera ouppklarade mord. Men jag tänkte att det inte är min sak att lägga näsan i blöt, så jag var tyst. En gång blev mina vingar brända av en molotovcocktail. Jag dog nästan. Nu har jag det bra. Tidigare var det svårt även att hitta mat. Nu får jag till och med ägg, titta bara. Jag har lust att skrika: Länge leve sultanen! Oj, jag blir nästan rörd igen. Det fattas bara att matmor dukar ett bord med raki och tillbehör så att jag kan sätta mig och njuta.
Sonen fortsätter titta på TV medan han äter frukost. Modern vattnar blommorna och pratar vänligt med dem.
Sonen: Titta på henne! Hon pratar antingen med blommorna eller med den dumma kråkan! Jämfört med dem är jag ingenting i det här huset! Jag är totalt ensam!
Modern: Sa du någonting?
Sonen: Ja, även jag mumlar mina nyskrivna dikter.
Modern: Dikter, alltid dikter. Skriv åtminstone manus till tv-serier, så tjänar du lite pengar.
Sonen har avslutat frukosten, han tänder en cigarret.
Sonen: Vad är det, sändningen har avbrutits!
Han kollar andra kanaler. Alla sändningar har avbrutits. Ministern talar i tv-rutan.
Ministern: Ja, jag vill inte att någon av våra medborgare förblir ovetande om detta och ofrivilligt bryter mot lagen. Inom landets gränser har det på obestämd tid blivit förbjudet att skapa all sorts konst. Detta gäller tills vidare. Jag upprepar, i vårt land är konst förbjuden!
Sonen: Morsan, lyssna på detta! Lyssna! Det måste ju vara ett skämt, är något sådant möjligt?
Modern: Vad har hänt?
Sonen: Ministern säger helt lugnt att från och med i dag är det förbjudet att både utöva och konsumera konst!
Modern forsätter sopa golvet.
Sonen: Man skulle kunna bli galen för mindre. Nej, jag kan inte stanna i ett sådant land, jag flyr härifrån.
Modern: Perfekt, så vad ska du göra nu? Vart ska du fly? Som om någon väntade på dig någonstans.
Sonen: Är detta en mardröm? Nyp mig, morsan. Var någonstans i världen kan något sådant förekomma? Konst har blivit totalt förbjuden, det är omöjligt!
Modern: Du slutar skriva dikter, punkt och slut. Äntligen, kanske du kan börja arbeta på riktigt.
Sonen: Om jag skriver dikter eller inte är väl min ensak.
Sonens mobil ringer, det är en nära vän till honom.
Sonen: Ja, jag har hört det, jag tittar just nu. Så det är sant? Jag drömmer inte? Vi måste göra något genast. Vi håller kontakten genom Twitter och Facebook. Men vad säger du? Har de stängt ner Twitter och Facebook också? Det sade de ingenting om på tv.
Programledaren: Okej, kan ministern förklara detta förbud lite mer ingående? Vilka grenar av konsten berörs främst?
Ministern: Som jag har sagt tidigare, all slags konst berörs – musik, bildkonst, teater, film, litteratur och så vidare.
Programledaren: Okej, men varför tror ni att det är nödvändigt? Hur har ni kommit fram till ett sådant beslut?
Ministern: Det är klart att det inte var ett lätt beslut. Men till slut har vi, med en majoritet av röster, motvilligt tagit detta beslut, även om oppositionspartiet var emot. Vår premiärminister hade sedan länge klagat över den så kallade konsten i landet. Denna så kallade konst är estetiskt vacker, den tilltalar ögat och örat, den berör människornas inre, men den leder till uppkomsten av fula, grova och farliga företeelser som hetsar upp folk, får dem att grubbla, uppmuntrar till terror. Sådant måste man undvika. Statens ansvar är att skydda medborgarna från sådana skadliga och farliga saker.
Programledaren: Okej, men varför förbjuder ni konsten som helhet? Går det inte att förbjuda den bara delvis? Skulle ni inte kunna förbjuda det som är störande och låta bli det som är vackert, meningsfullt och rörande?
Ministern: Tror ni verkligen att vi är glada över att ha tvingats ta detta beslut? Vår regering och premiärminister är ytterst olyckliga. Men vi måste vara rättvisa. Att kontrollera allt är mycket svårt. De oskyldiga får tyvärr lida med de skyldiga. Vi tog den risken, även om det var mycket svårt.
Programledaren: Men är ni inte rädda för kritik från den internationella opinionen?
Ministern: Varför skulle vi vara rädda? Låt dem sopa rent framför sin egen dörr. Vi kan tydligt se i vilket eländigt tillstånd de har hamnat efter den ekonomiska krisen. Vem vet, kanske lär de sig av oss och vi kommer att kämpa med förenade krafter mot fienden – den så kallade konsten.
Programledaren: Och t -serier? Ingår även de i ramen för detta förbud?
Ministern: Ja, vi har beslutat att stoppa dem tills vidare. Som jag har sagt, de oskyldiga får lida med de skyldiga.
Sonen: Grattis, morsan!
Modern är sysselsatt med hushållsarbete, men det är tydligt att hon lyssnar uppmärksamt på tv:n.
Modern: Jag har hört det, de ska förbjuda serier också. Nåja, ingenting att göra åt det.
Programledaren: När träder beslutet i kraft?
Ministern: Från och med i morgon. Det ska meddelas i all slags media och genom lokala förvaltningar till invånarna i hela landet, även i små orter, så att ingen ovetande gör ett misstag.
Programledaren: Okej, men ministern säger att även musik och dans ska förbjudas. Hur blir det då med alla bröllop? Ska medborgarna inte få sjunga och dansa?
Ministern: Som jag har sagt, tills vidare är allt förbjudet. Inte ens en herde ska få spela på sin flöjt. Varför? För att inte fresta eller uppmuntra orosstiftare. Vad gäller bröllop, varför måste man tvunget dansa och spela musik? Låt dem samtala i stället. Efter en tid får vi se. Beroende på omständigheterna kommer säkert vissa saker att tillåtas. Nu är det för tidigt att grubbla över sådant. Vi prövar oss fram. Låt orosstiftarna skämmas, de så kallade konstnärerna som tvingade oss till sådana åtgärder! En annan konstig sak är att de har skapat ett hemligt språk som inte ens vi, än mindre folket, kan förstå. Som ”video-konst”, ”installationer”, ”kurator”, ”biennal”. Ett språk fyllt med sådana egendomliga mystiska ord. Vad vill du säga med sådana ord, är du terrorist? Ta målningar till exempel, alla innehåller hemliga koder, ingen skillnad mellan abstrakt och konkret. Förr var det inte så. Man tittade, såg och förstod det man såg. Nu sitter ni säkert där hemma och tänker: Jag är konstnär, jag är fri och jag skapar det jag själv vill. Nu ser ni vad ni har åstadkommit! Är ni nöjda nu? Folket har nu berövats all slags konst på grund av er. Vi är olyckliga! Och det är synd om poesin. Jag personligen tycker mycket om poesi.
Modern: Ser du, ministern tycker också mycket om poesi, det har ni gemensamt.
Sonen: Sluta nu, morsan. Jag blir tokig, och så kommer du och gör narr av mig.
Ministern: Och även teatern! Vad har hänt med de gamla teatrarna? Nu för tiden vrålar man bara åt varandra! Det enda som fattas är att de skulle ha sex på scenen. Och filmer, det är det allra farligaste! Hur kan man lämna ett sådant effektivt vapen i händerna på terrorister! Deras syfte är att skapa uppror. De förvirrar oskuldsfulla medborgare och sår osämja. De skriver egendomliga texter och kallar det för visor. Nu är det slut med det! Ni kommer tids nog att bli nöjda med denna åtgärd. Ingen kommer att protestera. Jag tror inte att medborgarna kommer att sakna något.
Sonen gör sig i ordning för att lämna huset.
Sonen: Jag går ut!
Modern: Vart?
Sonen: Långt härifrån och kanske för alltid! Vi ska träffas och ordna någon aktion, någon demonstration.
Modern: Var försiktiga så att ni inte hamnar i fängelse. Jag kommer inte dit och hjälper ut dig, bara så du vet.
Sonen går ut.
Kråkan: Jag sade ju det, mina ögon har sett mycket, mina öron har hört en hel del, men en sak är säker, inte ens jag har hittills upplevt en sådan katastrof. Den här oduglingen har faktiskt rätt för en gångs skull. De här människorna kommer snart att förbjuda min sång och säga att det bara är kraxande. Jag blir rädd.