Redan 1997 höll Jacques Derrida en föreläsning som talade om hur det skulle bli. Det var när ”Författarparlamentet” (International Parliament of Writers) höll sin konferens i Strasbourg, och ämnet var ”fristäder”. IPW hade kommit till på initiativ av Vaclav Havel och drev på frågan om fristäder för hotade och förföljda författare, en rörelse som kommit i gång efter fatwan mot Rushdie 1989. Men som IPW och PEN framhöll fäste hotet mot Rushdie också uppmärksamheten på den stora grupp av författare som mördats eller förföljdes utanför medialjuset, vilka alla var i behov av möjligheten att freda sig – och att fortsätta skriva och fästa ord på vad människor tänker. Författare, journalister och andra ”kulturarbetare” är i stora delar av världen en alltmer utsatt grupp, just därför att de klär i ord åt andra vad totalitära stater och terrorgrupper av olika slag anser inte får sägas högt.

Fristadssystemet var ett svar på denna påtvingade tystnad. Redan 1996 anslöt sig Stockholm, två år senare Göteborg. I dag har Sverige femton fristäder; i hela världen finns det drygt femtio, som samarbetar med stiftelsen ICORN med säte i norska Stavanger. ICORN växte efter 2006 fram som systemets garant då IPW råkade i ekonomiskt trångmål. Och vid sidan av ICORN finns även några fler fristäder som verkar i egen kraft genom att under några år ge skydd och arbetsro åt dem som skriver ned det som inte får sägas.

Men tillbaka till Strasbourg 1997. Derrida hörde också han till initiativtagarna till Fristadssystemet och ville i sin föreläsning lägga en filsofisk grund för arbetet och argumentera för dess nödvändighet. Han kallar som vittnen en hel rad tunga namn – från Dante och Immanuel Kant till Hannah Arendt. Det finns två led i Derridas resonemang som är särskilt viktiga att uppmärksamma.

Han talar först och främst om det oavvisliga i kravet på att ge den förföljde skydd. Han går så långt som att påpeka att detta är kärnan i all etik överhuvudtaget – utan den sortens erkännande av den utsattes behov går det inte att tala om moral över huvud taget. Vid sidan av detta kompromisslösa krav ställer han (med Kant) de begränsade resurserna i ett samhälle. Inte för att visa att det ena kortsluter det andra, utan för att säga: dessa båda grundläggande faktorer måste harmoniseras, måste vägas in i en fungerande lösning. Det är typiskt Derrida att inte backa från svårigheten i ett resonemang eller tillgripa nödlösningar när ekvationer inte går ihop. Tvärtom pekar han på problemets bägge led och säger: detta är utmaningen. Fuska inte.

Det andra ledet är minst lika intressant. Då, på 90-talet, ansåg han att alltfler stater backade från sitt humanitära ansvar. Kanske, säger han, kan städer idag ta ett ansvar som stater inte kan eller vill. Och han pekar på traditionen av fristäder, med rötter redan i Gamla testamentet och förstärkt under medeltiden; att den hotade ska kunna söka skydd bakom stadsmuren. Hans kungsexempel är också den Dante Alighieri som på flykt från politiska fiender i Florens kunde finna en fristad i Ravenna och där färdigställa sin Gudomliga komedi.

Derridas syn på staden är intressant. Han ser just det lokala samhället – litet eller myllrande urbant – som den plats där människor möts på riktigt, och där de måste få sin gemensamma vardag att fungera. Där blir principerna mer konkreta än på det nationella eller internationella planet, där människors behov kan gömmas undan i abstrakta principer. Staden, som människors konfrontation med och mot varandra, är demokratins verkliga testyta, inte internationella organ på hög höjd från den mark där vi lever. Fristaden är på ett sätt förverkligandet av den demokratiska och frihetliga potential som staden kan vara. Man kan kalla synsättet romantiskt – men fristäderna finns, de fungerar och blir allt fler.

Derrrida dog för mer än tolv år sedan, och fick inte se fristadssystemet ta fart och växa på det fantastiska vis som skett idag. (För den som vill läsa hans tal finns det publicerat under titeln ”On cosmopolitanism” eller i original ”Cosmopolites de tous les pays, encore un effort!”)

I en värld där yttrandefriheten alltmer trängs från olika håll, även i de länder som kallar sig demokratier, är fristadssystemet och den uppslutning det fått från lokalpolitiker, eldsjälar och författarna själva ett av de få verkligt inspirerande exemplen på att det går att organisera motkrafter mot terror. Fredliga och konstruktiva motåtgärder som ger det fria ordet tyngd och kraft. Den fasta punkt från vilken Arkimedes sade att det gick att flytta världen. Det känns mycket bra att ägna detta nummer av PEN/Opp åt de författare som i dag utgör systemet – och till dem som gjort det möjligt.

Vi måste också tyvärr meddela att detta nummer av PEN/Opp, det tjugonde, riskerar att bli det sista. Vi har i dag nått mer än 300 000 läsare världen över, och vi tror på vårt koncept. Men detta till trots har det blivit allt svårare att övertyga finansiärer att PEN/Opp fyller sin funktion. Det kommer att visa sig i höst om PEN/Opp finns kvar eller ej. Men det känns bra att här och nu ha möjligheten att tillsammans med alla våra läsare tacka vår redaktör Elnaz Baghlanian, som varit avgörande för att bygga upp tidskriften till den framgång den blivit, när hon nu går vidare till andra och viktiga uppgifter i den litterära världen. Tack Elnaz!

Fortsättning följer. Eventuellt.