I februari blev jag kallad till förhör av kriminalpolisen i Tibazeh i Algeriet. Förhörsledaren påstod att jag i min roman De vita skuggornas stad skulle ha förolämpat Guds väsen. Men detta var enbart ett svepskäl. Många tidningar och andra medier i Algeriet hade redan flitigt diskuterat frågan. Det som alla hade fastnat vid var de homosexuellas roll i den algeriska revolutionen. I romanen gestaltas denna grupp genom en algerisk martyr. Det var skäl nog att orimligt hårda angrepp riktades mot mig i de största arabisktalande tidningarna och islamisternas tidningar. De påstod att jag hade kränkt bilden av revolutionen och minnet av de algeriska martyrerna.

Ämnet var nytt i kultursfären och med tanke på att den algeriska revolutionen är mer helig i det kollektiva minnet än självaste islam var det självklart att strålkastarna riktades på romanen. Men eftersom jag hade tillägnat den minnet av en berömd homosexuell frontfigur i revolutionen: Jan Sinak, känd som Basem Yahya Al-Wahrani, kunde åklagarna inte anklaga mig för att ha förolämpat revolutionen.

Redan från början visste jag att temat om homosexualitet i den algeriska befrielserevolutionen inte skulle passera ostraffat. Den officiella synen på de homosexuella som andra klassens medborgare är påtaglig. Det gäller även martyrerna bland dem, vilkas namn helt har suddats ut ur det kollektiva minnet. Först när min förbjudna roman kom ut briserade frågan.

Det finns kanske de som undrar vad de homosexuellas situation har för koppling till revolutionen. Förtrycket mot denna grupp av algerier grundar sig i den stereotypa bilden av den homosexuella personen i den algeriska, arabiska och islamiska offentligheten som en lågsint, mindre intelligent och enbart av sexualitet styrd person. Att ta upp de homosexuella är som att utdela en örfil mot den glorifierade bilden av revolutionen där de revolutionära badar i testosteron. Tyvärr kan de flesta algerier inte föreställa sig en revolution där homosexuella deltar precis som alla andra. Det är därför min roman har blivit utsatt för rättslig granskning. Jag tolkar detta som att romanen har möjlighet att rasera stereotypa bilder och öppnar dörren för realistiska, kritiska och logiska studier av inte bara den här frågan utan många andra tystade frågor.

På något sätt har de förtyckta minoriteterna accepterat att vara andra klassens medborgare och ser sig själva som det övriga samhället ser dem. Samhället i sin tur accepterar denna grupp så länge den föraktar sig själv och godtar positionen som lägre stående människor. Detta förklarar varför många inte ens anmäler om de utsätts för våldsbrott eller diskriminering. De homosexuella är ofta inte bara omedvetna om sina rättigheter utan tror även i många fall att brott begångna mot dem är rättvisa straff.

Enligt lagen är homosexualitet ett brott och man kallar det för en sexuell avvikelse – trots att Algeriet är medlem i WHO som sedan tre decennier tagit bort sjukdomsklassningen av homosexualitet. Den lagstiftande makten struntar fullständigt i dessa deklarationer som är överordnade den algeriska konstitutionen. Brottsbalken dömer fortfarande utövare av samkönade sexuella handlingar till fängelsestraff på mellan två månader och två år samt böter.

Detta sker tvärtemot konstitutionen som förbjuder all diskriminering av medborgarna och som ser dem som jämlika. Men lagarna som gäller sexualiteten, religiositeten och yttrandefriheten står över konstitutionen.

Det verkar inte så alls. Det politiska etablissemanget ignorerar denna grupp vilket i sig är det djupaste förtryck. Ingen politiker har lyft frågan varken på ett negativt eller positivt sätt förutom den nye religionsministern Mohamed Al-Issa som verkar vara mer extrem i sina islamiska tolkningar.

Men jag tror att Algeriet kommer att tvingas ge de homosexuella större rättigheter. Landet påverkas av sina internationella relationer. Den stora gruppen av algerier som bor i Europa och som lyder under både europeiska och algeriska lagar kan dessutom spela en stor roll.

Kampen för de homosexuellas rättigheter förblir individuell. De som uttrycker sig offentligt i ärendet är en handfull personer, men retoriken vänder sig sällan till den breda allmänheten. Det har skapat en klyfta mellan eliten och folket som är rädda att ses som homosexuella ifall de uttalar sig positivt. Ingen tänker på denna marginaliserade grupp, varken statliga eller ideella organisationer, och det finns inga officiella eller inofficiella rapporter om attackerna mot homosexuella. Det som finns är några korrumperade grupper som utnyttjar situationen för egen vinning och försöker komma åt stödpengar från utländska bidragsgivare. Den verkliga kampen sker via konst, musik, litteratur och journalistik.

Slutligen vill jag understryka att HBTQ-personer går igenom en revolutionerande fas och det behövs en motsvarande kulturell revolution. Den öppning som finns nu är falsk frihet och kommer inte att klara attackerna från den växande islamistiska rörelsen. Eliten måste uppmuntra de homosexuella att kräva sina rättigheter innan katastrofen kommer. Detta kan inte uppnås utan genomgripande förändringar i allmänhetens attityd. Frågan handlar i grunden om kunskap som de intellektuella har ett stort ansvar att sprida. Varken lag eller religion kan stå emot kunskap hur länge som helst. Någon gång måste denna sexuella apartheid upphöra. För det krävs att den algeriska eliten gör vad de är skyldiga att göra, nämligen att försvara denna grupp av algerier.