Hoppa till huvudinnehåll
Eritrea & Etiopien
9 min läsning

Hundar och människor i Addis Abeba

Var börjar idén om ett rättvist samhälle? Kanske i ett plötsligt ögonblick i morgontrafiken. Författaren Solomon ser en stor förändring i det lilla på väg till skolan med sin son – och hoppas på den yngre generationen. Det är i Addis Abeba men kunde vara var som helst i världen.

Credits Text: Solomon Hailemariam Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn Illustration: Saadia Hussain 08 april 2015

En ny sol visar sig en tidig morgon i september. Eftersom den eviga regnperioden gör Addis invånare frustrerade, välkomnar de det nya årets morgonsol och njuter var stund den syns. Medan jag gjorde min plikt som förälder och följde min son till skolan, gav jag honom råd: lyssna ordentligt på din lärare, ställ frågor om du inte förstår, gör dina läxor och be läraren rätta dem, och så vidare. När vi kommit så långt avbröts vi av ett hemskt klagande. Det lät som en hund.

Det hemska lätet fångade vår uppmärksamhet. En minibusstaxi hade i hög fart kört på hunden; föraren verkade inte bry sig, han körde vidare som om det var en tom plastflaska han hade kört över. Taxichauffören hade ju ändå skadat ett djur som hade ett liv precis som alla vi andra. Jag tror att hunden träffats mitt över buken. Den svängde med huvudet mot benen, det såg ut som om någon hoppat i mitten på en skumgummimadrass. Den morrade två, tre gånger, i dödsvånda. Efter ett tvärt, hjärtslitande ljud kollapsade den. Det skärande skallet påminde om en svårt skadad människas sista rop på hjälp innan hon ger upp andan. Alla de som sett olyckan visade sympati. En del var lika tagna som om det hade varit en människa som blivit påkörd. De flesta närvarande anklagade taxichauffören och vissa kallade honom för ”kriminell”.

Min son hade chockats av händelsen. Han kunde inte tro att det var sant. Om och om igen gav han uttryck för sin sorg. Min son som älskar djur och ofta önskat sig en egen hund, hade blivit djupt berörd av vad han sett. Han ställde flera frågor till mig: finns det veterinärsjukhus i Etiopien där man ger vård åt hundar? Vart tar hundar vägen när de är sjuka? Varför arresterade inte polisen taxichauffören för att ha dödat hunden? Varför försökte inget av vittnena ta hunden till ett sjukhus? Det är sant att hundens sista hjärtskärande skall var ett rop på hjälp, ändå hade ingen av oss lyft ett finger. Min son ställde frågan: om det hade varit i ett annat land, tror du att de hade tagit hunden till ett sjukhus då? Tror du att taxichauffören hade blivit arresterad om det hade varit i ett annat land?

Medan min son frågade ut mig om hunden och annat liknande, hade jag uppmärksamheten riktad åt ett annat håll. Jag iakttog några hemlösa människor runt hörnet som kämpade för att återhämta sig efter den grymt kalla och blåsiga natten. De flesta av dem hade försökt skyla sig med mattor och sina extremt smutsiga kläder. Vad som överraskade mig mest var att några av de hemlösa sov med hundar. Hundarna gav dem kroppsvärme och fick detsamma tillbaka av de hemlösa. Jag såg att några av de hemlösa inte ens var tolv år gamla, även om flera av dem också var äldre människor. Kvinnor eller flickor såg jag inga den här morgonen, men senare under dagen dök de upp här och var i gatorna och tiggde.

Incidenten fick mig att fundera över stadens sociala problem. Hur ser vi etiopier egentligen på hundar? I språket amhariska, som är officiellt språk i Etiopien, betyder ordet för hund bokstavligen djur, vars liv är ovärdigt, gement (och lever vind för våg). Att bli kallad ”hund” på amhariska är en svår förolämpning. Jag är osäker på hur ”hund” definieras i det populära lexikon på amhariska som skrivits av Desta Teklewold, men gissar att det ser ungefär likadant ut där. Vi vet mycket väl att såväl historiskt som i praktiken så har hundar varit väldigt lojala och levt i harmoni med människor i många årtusenden. Polisen och andra av lagens väktare har använt hundar i sitt arbete. I Etiopien är det få hundar som kan leva lyckliga liv i överflöd. Kejsare Haile Selassie, Etiopiens siste kung, brukade ha en valp som var så bortskämd att om den inte tyckte om en myndighetsperson så drog denne omedelbart på sig kungens misstänksamhet. Den gängse bilden är dock att majoriteten av alla hundar blir ytterst brutalt behandlade i Etiopien.

Fram tills helt nyligen, förmodligen än i dag, brukar barn kasta sten så fort de ser en hund på gatan, oavsett vad det är för sort. Vad är det som gör att barn uppfattar hundar som fiender? Kan det bero på att barnen var oroliga att bli attackerade av hundarna och därför valde att själva gå till attack? Varje gång jag rest i Europa och i andra utvecklade länder har jag sett något annat på gatorna: när folk ser hundar går de fram till ägaren som om de närmade sig en vuxen med ett barn, och klappar hunden, frågar vad det är för hund och hur gammal den är etc. Så varför behandlas hundar hos oss som fiender? Kastar barn sten för att hundar kan vara smittade av rabies och för att de är rädda för att bli bitna? Under min tid som journalist fick jag i uppdrag att intervjua chefen för FN:s kontor i Etiopien. Hon berättade för mig att de var tre i hennes familj och vad de två andra hette. Efter intervjun insåg jag att de två andra ”familjemedlemmarna” var hennes två hundar. Det händer att man i västvärlden testamenterar allt man äger till hundar. Människor i den utvecklade världen tänker i sådana banor, så varför inte vi?

Olyckan fick mig att tänka så många tankar på en och samma gång. Hunden är ett väsen lika levande som vi människor. Låt mig dock nu för ett ögonblick glömma hundarna och i stället tänka på de människor som lever som hundar och ibland värre än så på Addis Abebas gator. Några av dem som slagit läger i något av stadens alla hörn lever ett liv som står någonstans mellan livet och döden. När några av våra medmänniskor lever under sådana omänskliga villkor, kan man då nöja sig med att beklaga hundarnas situation? I en stad där all mänsklig värdighet gått förlorad, är det någon vits att där skriva om hundar?

Av diverse skäl tycks inte stadsförvaltningen och stadens invånare bry sig om människor som plågas av bristen på mat, tak över huvudet och anständiga kläder att skydda sig med mot den brutala nattkylan. Jag kan inte se att någonting meningsfullt gör för att minska dessa hemlösa människors lidande på gatorna i Addis Abeba. Jag vill inte förringa det arbete som vissa frivilligorganisationer lägger ner, men som invånare i Addis Abeba och som etiopier, tycker jag inte att vi har gjort mycket. Varken att ge allmosor till de fattiga som vår tro bjuder oss att göra eller ens att ge mat åt de hungrande under religiösa högtider kommer att förändra situationen. Om sådana åtgärder hade gjort skillnad skulle situationen ha förändrats till det bättre för länge sedan, för så har vi gjort i århundraden. i Etiopien. Snarare tycks det bidra till status quo.

Dessa utblottade människor med ögon precis likadana som våra, som har samma hudfärg som vi och ansikten som liknar våra, befinner sig i helvetet. De vandrar varje dag i dödsskuggans dal utan att vi ens bryr oss om att lägga märke till dem. Hur kan vi röra oss med värdighet och heder på gatorna i Addis Abeba utan att lägga märke till dessa människors lidande? Och, just det, hur kan jag prata om en hund som blivit påkörd och dödad av en taxibil när jag varje dag möter medmänniskor som lider?

Att barn bryr sig om och gråter över en hunds lidande är ett språng i utvecklingen jämfört med en generation som kastar sten på varje hund de stöter på. Likväl är den ständigt ökande skaran hemlösa på gatorna i Addis Abeba och på kyrkornas och moskéernas gårdar och bakgårdar, något som kräver helt andra åtgärder. Vi etiopier är kända för att gärna gå i krig för att försvara vårt land mot inkräktare. I liknande anda måste vi nu deklarera urskillningslöst krig mot allt mänskligt lidande på våra gator. Annars kommer den nyss nämnda utvecklingen inom den nya generationen snart att slå över i sin motsats och tiggande, hemlöshet och lidande att bli vårt emblem, i vår alltmer hopplösa strävan att leva hedervärda liv. Hur kan vi skaffa oss värdighet och heder när våra medmänniskor ligger i rännstenen?

Min tioårige son hjälpte mig att bli uppmärksam på hundars och djurs lidande på våra gator. Jag och min generation ser fortfarande människor lida på trottoarerna. Dilemmat är; hur kan vi prata om djurens rättigheter och behov av skydd och omvårdnad så länge vi inte gör något åt människornas lidande? Hur kan vi oroa oss för hundar när människorna i samma kvarter saknar elementära basbehov som mat, tak över huvudet och anständiga kläder? När människors värdighet fortsätter att vara dragen i smutsen, hur ska vi då kunna göra någonting för djuren?

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök