Om Gud finns, kan Han vara demokrat? Jag betvivlar den saken. Jag tror att två insikter är nödvändiga, om än inte tillräckliga, för att man ska bli en fullvuxen människa: Att godta att Naturen inte är planerad och skapad av någon främmande kraft. Att acceptera att döden utgör alltings slut. Båda dessa tankar kan förstås verka oroande för människor som aldrig ifrågasatt föreställningen om den allsmäktige Guden, Han som kan förlåta oss och ta oss till himlen för all evighet om vi bara uppför oss tillräckligt väl.

Dessa människor undviker frågor som: Vad händer med alla dem som trodde på de grekiska gudarna? Hamnar de i helvetet bara för att de var polyteister? Varför utfärdade då Gud inte alla regler och bestämmelser till alla från första början istället för att vänta i tusentals, eller i själva verket miliontals år? Kommer den där stammen som man upptäckte nyligen i Amazonas att hamna i helvetet bara för att de inte tror på denna ende Gud?

Slaveri är ett slags mellanmänsklig relation som inte nödvändigtvis behöver vara den värsta tänkbara. Svält kan nog ofta vara värre. Men ett problem är förstås att den stora majoriteten slavar genom historien – men även dagens slavar – inte haft förmånen att kunna göra ett val.

Slaveri behöver inte utesluta kärlek. Förhållandet mellan herre och slav kan vara väl fullt av kärlek och omsorg. Föreställningen om Gud, i alla dess variationer, förutsätter ett slags slaveri. Lyd och rädda din själ. Som ett försäkringskontrakt. Du kanske har haft otur i den här världen. Du kanske har blivit våldtagen, torterad och mördad och Gud har inte ingripit av skäl som bara Han känner och förstår. Don´t worry, be happy: Din själ ska leva i evighet. I slutänden kommer rättvisan att segra. De snälla vinner, de taskiga förlorar. Om inte i detta liv, så i nästa.

Och vad händer om du inte tror på Gud och/eller inte gör de saker som din omgivning förväntar sig av dig? Då möter du inte bara helvetet, du kan också bli bannlyst eller rentav avrättad. I Saudiarabien, Iran och flera andra länder är det ett brott att tänka och säga att Gud bara är en föreställning och det kan bestraffas med halshuggning eller hängning.

Det här är anledningen till att sekularismen är livsviktig för yttrandefriheten. Och i Turkiet ökar nu det religiösa förtrycket. Det är därför USA har lekt med elden i Turkiet ända sedan 1950: Den amerikanska taktiken att upprätta ett ”grönt bälte” i Mellanöstern fick dem att kräva fler religiösa skolor, ”annars får ni inget mer ekonomiskt stöd”. Den så kallade ”milda islam” som utvecklades har redan visat sig riskabel. Efter 11/9 2001 skrev jag: ”Vita huset är vilselett av icke-muslimska amerikanska islamologer.” Vissa västerländska kapitalister flirtar med islam för att de önskar och hoppas att det ska ge dem ekonomiska fördelar. Men bara om man understödjer sekularismen kan religionernas humanistiska varianter segra. Och det är nog också så att sekularismen är en förutsättning för varje försök att finna alternativ till kapitalismen, något som kanske skrämmer vissa starka klasser och grupperingar. Och ändå är det säkrare.

Jag invänder starkt mot boken Civilisationernas kamp, särskilt mot författarens arroganta inställning i de två sidor som behandlar Turkiet. Han påstår att sekularismen i Turkiet är som apartheid i Sydafrika. Det är desinformation grundad på missförstånd – om inte ren lögn. Så sent som 1996 ansåg författaren att Turkiet grundligen borde rensas från alla rester av Atatürks arv, från allt det som är grundat på sekularism och västerländska livssätt. Målet var att påverka Turkiet till att axla ledarrollen i Mellanöstern i förhoppningen att det skulle tjäna amerikanska strategiska intressen.

Den som läser John Espositos bok Islams framtid upptäcker snart att en viktig figur fattas i de sidor som handlar om Turkiet: Atatürk nämns inte alls. Och islams så kallade fem pelare sägs förespråka endast en variant av islam. Högt IQ på papperet är uppenbarligen ingen garanti för hög intellektuell och analytisk kapacitet – särskilt om du är född som en priviligierad vit amerikan och försöker förstå islam och Mellanöstern. Turkiet är särskilt invecklat. Och om någon försöker använda sig av islam som ett politiskt redskap kommer det i slutänden alltid att slå tillbaka. Det är bara obildade och arroganta amerikanska strateger som kan komma på en så lysande idé som att hålla sig med en religiös ledare i Pennsylvania som en plan B. (Avser Fethulla Gülen, en av vår tids mest inflytelserika uttolkare av islam och bland annat stark förespråkare av en dialog över religionsgränserna. I exil i USA. Övers. anm.)

Turkiet håller på att lära sig (eller minnas) sin etniska mångfald. Fred kan komma bara genom sekulär demokratisering. En viktig utgångspunkt är att ingen ledare i det förflutna bör undgå granskning; det gäller också Moses, Jesus, Mohammed och alla andra stora gestalter i historien.

Sist men inte minst: Vem tänker du på när du ser ett kors? Jesus? Varför inte Spartacus?

Jesus har aldrig varit något verkligt hot mot hegemoniska utsugare. Medan däremot berättelsen om Spartacus har fungerat som inspirationskälla för vissa (exempelvis Rosa Luxemburg), som hotbild för andra. Som symbol borde korset få oss att tänka även på Spartacus, som förtjänar det i lika hög grad – om inte mer.

Ett av förslagen i mitt lilla manifest Hur går det med slaveriet? är just det. När du ser ett kors i fortsättningen, försök att minnas Spartacus, även om du fortfarande känner respekt för den visdom som formulerades av Jesus, i mitt tycke en god människa enligt alla mått.

Var Jesus emot slaveriet? Slaveri under Gud är ju också ett slags slaveri. Den klassiska engelska King James Bible använder ”tjänare” istället för ”slav”, vilket är en grov förvrängning. Fast man kan förstås föredra att vara en slav.

Att be till Gud är att inträda i ett slags förhållande till sig själv; det kan ge hopp, trygghet och glädje. Jag brukade själv be när jag var liten. Men 1966, som trettonåring, läste jag Bertrand Russels Varför jag inte är kristen, som drabbade mig starkt. Omskakande. För att vara en god, fullvuxen människa behövde men helt plötsligt inte tro på Gud. I några års tid gjorde det där ont. Det var inte lätt att ge upp vanan. Rökare som vill sluta (men inte kan) förstår nog.

Att önska någonting gott kan vara gott. Och tron på att någonting kan göras kan vara vad som krävs för att något ska ske. Statistiskt sett ber ungefär hälften av jordens befolkning regelbundet. Att be är ett slags meditation: Det kan vara en bra psykologisk och mental övning. Å andra sidan finns ett allvarligt problem med bönen: Ingen annan blir hjälpt. Den är i grunden självisk. Om Gud skulle ha lust att ingripa och hjälpa någon så borde Han/Hon göra det ändå, vare sig personen i fråga ber till Honom eller inte. Och den kärva sanningen är att ingen hjälp kommer, i synnerhet inte när oskyldiga är på väg att slaktas.

I beaktande av de problem som finns är bönen av allt att döma ett slöseri med tid. Varför inte försöka bidra till lösningen av ett konkret problem istället för att slösa bort tid med böner? Fast jag är förstås medveten om att bönen kan vara särskilt viktig just inför döden för en troende.

En hållbar (och från den utsugnes synvinkel: uthärdlig) utsugning. I denna större bild ingår religionen. Jag anser att föreställningen om Gud är orättvis mot Naturen. Den är också orättvis mot mänskligt skapande och arbete. Och mot den mänskliga godheten. Det är orättvist att tacka Gud för människornas goda gärningar och att anklaga människorna så fort de gör någonting ont. Några menar att både gott och ont kommer från Gud. Det är felaktigt, som jag ser det. Det goda och det onda kommer från oss. Det är därför det blir viktigt med någon form av moral. Det är därför det är viktigt att vara medveten. Det är därför vi känner oss obekväma när vi inser att vi gjort någon illa; i synnerhet om det är någon som vi älskar över allt annat, till exempel våra barn.

Om Gud finns och blir arg på mig bara för att jag vägrar att godta hans otillräckligt dokumenterade överhöghet och istället försöker vara en god människa utan att vara rädd för helvetet och utan att beräkna mina framtida vinster i himlen – låt det vara så. Jag kommer att ha en och annan sak att säga till honom också. Det blir den mest intressanta dialogen i hela mitt liv – eller hoppsan: mitt hinsides liv.

Vi får alla vänta och se. Några gräl om saken behövs i alla fall inte. Jag försöker inte övertyga någon. Vem är jag att göra det? Jag kan bara dela med mig av mina nuvarande åsikter i hopp om att det kan bidra till en... okej, för att använda ett slitet uttryck: till en bättre värld.

Utöver den grupp vi föds in i, föds vi också in i föreställningar och värderingar. Och så vänjer vi oss vid hur det är. Religiös tro förtjänar ingen särskild vördnad, för det är något som injiceras i din person under din barndom. Du känner att du inte klarar dig utan det; det är i ditt hjärta, din hjärna, din själ.

Men allt, också religion och religiös tro, behöver och förtjänar att förstås. Alternativet till vördnad är inte förakt utan just förståelse.

Som naturalist hyser jag inget hopp om någon ”gudomlig” rättvisa. Jag tror att mänsklig rättvisa är det bästa vi kan få och det enda vi kan förbättra. Jag har faktiskt hopp – för mänskligheten och världen. Det hoppet är betydelsefullt i sig.

Oavsett om det finns en Gud eller inte är vissa saker goda: Att hjälpa fattiga, att beskydda oskyldiga, att eftersträva fred och rättvisa. Och vissa saker är onda: Att stjäla, att göra andra människor eller omgivningen ont. Det behövs något slags ABC för universella etiska värden, inklusive de förmodligen allmängiltiga visdomar som härstammar ur alla religiösa och icke-religiösa tankeriktningar. Oavsett om källan antas vara Gud eller inte. Min lilla bok Att bli (Oluşmak på turkiska) är ett litet steg i den riktningen. Och deklarationen om mänskliga rättigheter är en sekulär och kollektiv produkt som på ett sätt är mycket viktigare än alla andra tidigare texter eller böcker.

_______________________________________________________________________

Tarık Günersel, poet, dramatiker och översättare, president för turkiska PEN och medlem av International PEN:s styrelse. Född i Istanbul 1953. Günersel tog studenten i USA som utbytesstudent i ett AFS-program och studerade därefter engelsk litteratur vid Istanbuls universitet. Efter militärkuppen 1980 kom han att arbeta som engelsklärare åt Saudi Aramco och levde då i Saudiarabien med sin hustru Füsun och dottern Barış. Där skrevs också boken Sandifiering. Sedan 1991 har han varit verksam som dramatiker vid Istanbuls stadsteater. Hans förslag att införa en Världspoesidag antogs av PEN och senare UNESCO. Han har aldrig – så långt – fängslats.