Iran stryper internet
När internet introducerades i Iran i början av 1990-talet fick den unga generationen för första gången en möjlighet att kringgå regimens informationsmonopol och sätta sig i kontakt med den omgivande världen. I dag har landet den största gruppen internetanvändare i Mellanöstern. Men regimen har hunnit ikapp den tekniska utvecklingen och blivit allt skickligare på att täppa igen hålen i det stora censurmaskineriet. En anonym journalist inifrån Iran skriver om den ständiga dragkampen mellan regimen och internetanvändarna.
Iran har drastiskt blockerat åtkomsten till internet enligt rapporter från media och nätanvändare som klagar över allt långsammare hastigheter, återkommande avbrott i uppkopplingen och omfattande inskränkningar vid en politiskt laddad tidpunkt då den islamiska regimen förbereder sig för att hålla ett nytt presidentval efter det senaste för fyra år sedan. Flera tidningar har under de senaste veckorna rapporterat att internetanvändare i Iran förgäves försökt påtala ”omfattande störningar” som påverkat affärsidkare, bankkunder, studenter och till och med statliga organisationer. Klagomålen över den långsamma uppkopplingen har emellertid tillbakavisats av statliga tjänstemän som hävdar att allt är ”normalt”.
”Vi har inte försämrat hastigheten, och det finns heller inga begränsningar i möjligheten till uppkoppling”, uppgav Mahmoud Khosravi, chef för Irans infrastrukturbolag för telekommunikation, till Iranian Labor News Agency (ILNA). Men från vanliga nätanvändare får man höra en annan historia. ”Uppkopplingen försvinner var tionde minut. Och när den väl fungerar är den extremt långsam”, berättade Kaveh, som inte ville uppge sitt fullständiga namn av rädsla för repressalier från myndigheterna. ”Ni förstår, jag arbetar på en resebyrå. Man förlorar kunder om man inte kan göra en bokning i tid.”
Inte ens under de bästa förhållanden är internethastigheten särskilt hög i Iran, där enligt de senaste uppskattningarna av landets Internet Development Center 45 miljoner människor är anslutna till internet. Det innebär att Iran har den största gruppen internetanvändare i Mellanöstern. Men bortåt två tredjedelar av dem använder sig av sina mobiltelefoner för att ta sig ut på nätet med hjälp av en föråldrad GPRS-teknologi som bara erbjuder en plågsamt långsam service. Och endast en liten del av dem – 3,5 miljoner, mindre än 80 procent – har en ADSL-uppkoppling med iranska mått mätt hög hastighet.
För att få en uppkoppling som är snabbare än 512 kilobit i Iran måste man kunna bevisa att man i sin yrkesutövning har behov av en så stor överföringskapacitet. Som jämförelse kan nämnas att bredbandsanvändare i den övriga världen, med dagens snabba teknologiska utveckling, knappast räknar en hastighet på under 10 megabit per sekund som hög hastighet. Men i Iran har man till exempel inte kunnat få en ADSL-uppkoppling på 4 megabit förrän helt nyligen, och den är uteslutande förbehållen affärsmän.
Internet introducerades i Iran i slutet av 1990-talet, och med det fick den unga generationen en möjlighet att kringgå regimens informationsmonopol och sätta sig i kontakt med den omgivande världen. Men regimen, som betraktar internet som en del i ett ”propagandakrig” som förs av västmakterna och riktas mot landets revolutionära ideal, har visat en stark vilja att försvåra tillgången till internet, och försöker genom en systematisk censur att kontrollera hur befolkningen surfar på nätet, vad de laddar ner, vad de skickar och vilka sajter de besöker. Därför har teknikkunniga iranier som under många år vant sig vid dessa restriktioner använt sig av olika metoder och mjukvaror, som till exempel proxyservrar och virtuella privata nätverk (VPN), för att få tillgång till ett ocensurerat internet, trots att det ofta medfört skrattretande låga hastigheter. Men enligt rapporter från statliga iranska nyhetsmedier har de flesta av de här verktygen varit blockerade sedan i mars i år.
En parlamentsledamot som leder utskottet för telekommunikation blev flitigt citerad i början av mars, då han meddelade att internetprotokoll för VPN-anslutningar – som kan få datorn att se ut som om den är stationerad i ett annat land, för att på så sätt kunna ta sig förbi filtren – hade blockerats av regeringen. Ramezan-Ali- Sobhani-Fard berättade vidare, utan att gå in på detaljer, att de åtgärder som hade vidtagits för att åstadkomma detta även hade bidragit till att hastigheten sänkts.
Trots att såväl försäljning som användning av VPN-konton alltid har varit strängt förbjudet i Iran, har de varit lika vanligt förekommande bland teknikkunniga användare som de illegala parabolantenner iranierna installerat för att kunna ta emot utländska tevekanaler.
Enligt Kamal Hadian-Far, som är chef för en särskild it-enhet, använde sig minst 20 procent av nätsurfarna i Iran av VPN-konton, som gick att få till en så låg kostnad som fem dollar i månaden.
”Förut kunde man välja vilket VPN-konto man ville ha. Jag hade ett som gick att koppla upp mot servrar i Tyskland, Frankrike, Kanada och USA”, berättar Emad, en 23-årig universitetsstudent som nu gått från butik till butik i ett centrum för datateknik i Teheran och frågat efter ett fungerande VPN-konto, utan att lyckas. ”Och nu har jag hållit på flera dagar och frågat alla jag känner och ändå har jag inte hittat något som fungerar.”
De nya ingreppen mot VPN-tekniken och andra mjukvaror med vars hjälp man kunnat ta sig förbi olika filter, ligger helt i linje med den hårda censur av nättrafiken som regimen har ägnat sig åt i åratal. Tahmineh, som är mor till tre vuxna barn, förklarade att de nya restriktionerna har gjort det svårt för henne att upprätthålla kontakten med dem. ”Uppkopplingen är så långsam att det knappast går att föra ett meningsfullt samtal längre”, berättar hon om de telefonsamtal som hon tidigare kunde föra på internet med sina barn som alla bor utomlands. ”Och VPN-tekniken fungerar inte längre. Så jag har slutat chatta online eller gå ut på Facebook för att se vad mina barn håller på med.”
Att besöka Facebook är enligt iransk datalagstiftning ett brott och landet blockerar åtkomsten till sajten med den officiella förklaringen att de motarbetar ”islamiska och revolutionära ideal”. Men lagstiftningen tycks inte gälla den högste ledaren ayatolla Seyyed Ali Khamenei, som enligt Irans konstitution har sista ordet i alla frågor. Khamenei öppnade i mitten av december förra året en Facebook-sida, som enligt uppgift drivs av hans kansli. Sidan, som bara innehåller uppgifter om hans tidigare aktiviteter och nyligen hållna tal, skapade en enorm uppmärksamhet bland iranierna. Entusiastiska anhängare jublade medan kritikerna undrade hur det kunde vara lagligt för Khamenei att logga in på Facebook.
Irans omfattande och ofta nyckfulla internetcensur har även blockerat andra internationella sajter, däribland Twitter och YouTube, liksom även pornografiska webbsidor och många västerländska mediebolags internetupplagor. De aggressiva blockeringarna av internet anses vara styrda från regimens internetövervakningsbyrå som lyder direkt under Khamenei. I juni 2009 använde sig oppositionen av internet för att organisera stora gatudemonstrationer mot återvalet av den sittande president Mahmoud Ahmadinejad, som anklagades för att ha tillskansat sig en andra presidentperiod genom valfusk. Bilderna som spreds som en löpeld på nätet visade myndigheternas våld mot de protesterande demonstranterna, som kom att kallas den gröna rörelsen, medan utländska medier beordrades bort från gatorna och förbjöds att bevaka demonstrationerna mot regimen.
Händelserna 2009 skakade den islamiska republiken i grunden och ledde till en maktkamp inom regimen och till förbud mot alla icke sanktionerade gatudemonstrationer riktade mot regimen, något som inte förekommit under de mer än tre decennier som förflutit sedan den islamiska republiken utropades 1979. Gatuprotesterna slogs så småningom ner med hjälp av brutalt våld, och den gröna rörelsen, vars ledare Mirhossein Moussavi och Mehdi Karoubi fortfarande hålls isolerade i husarrest, är nästan helt tystad. Men minnena av händelserna under det förra valet förföljer prästerskapet än i denna dag. Man är vaksam mot varje tecken på en upprepning när vallokalerna öppnar den 14 juni i år, och regimen har vidtagit åtgärder för att förhindra liknande hot mot sin existens. Så har till exempel rådet som utser valbara kandidater, det mäktiga Väktarrådet, bara godkänt åtta presidentkandidater av de nära 700 som registrerats inför valet till Irans högsta valbara ämbete. Kandidaterna, av vilka de flesta har konservativa åsikter, har handplockats bland de allra mest lojala anhängarna till Khamenei för att undvika alla risker att hans styre ska kunna utmanas. Till och med två mycket tunga kandidater, som den tidigare presidenten Akbar Hashemi Rafsanjani och Ahmadinejads kontroversielle skyddsling Esfaniyar Rahim Mashay, har hindrats från att ställa upp i valet. Enligt politiska analytiker har de uteslutits av samma anledning som man har blockerat internet, för att man vill försäkra sig om att kunna genomföra valet utan ovälkomna överraskningar.
”Med tanke på vad som hände för fyra år sedan vill regimen inte lämna någonting åt slumpen. De vill vara säkra på att de har kontrollen över allt, även internet”, förklarade Hamid, en student i statsvetenskap på universitetet i Teheran som inte ville uppge sitt fullständiga namn. ”Det handlar inte i första hand om att begränsa yttrandefriheten eller blockera innehåll som anses vara antiislamiskt, det handlar bara om maktpolitik”. Hamed fortsatte: ”Maktpolitiska hänsyn styr över allt annat i det här landet. Hur skulle man annars kunna tillåta att internetuppkopplingen försvåras så mycket att det skadar till och med de egna myndigheterna och affärslivet?”
Men den kritiken tillbakavisas helt av iranska statstjänstemän som i stället säger sig vilja öka tillgången till internet, men bara minska de ”faror” som iranska nätanvändare kan utsättas för. ”Det finns många parametrar som bestämmer hastigheten på internetuppkopplingen. Och det kommande valet är inte en av dem”, uppgav parlamentsledamoten Ali Hakim Javadi, som är tillförordnat minister för telekommunikation, i ett uttalande som citerats av iranska nyhetsbyråer. ”Vi vill använda oss av internet så mycket som möjligt, samtidigt som vi vill öka säkerheten”, fortsatte han med en hänvisning till den iranska regimens beslut att skapa ett eget internt nätverk som ett alternativ till internet.
Javadis chef, telekommunikationsministern Mohammad Hassan Nami, som fått sin utbildning i Nordkorea, sa nyligen i en intervju i tidningen Bahar: ”Vi är av den åsikten att internet bör rensas från allt kriminellt och omoraliskt innehåll. Vi tänker genomföra det.” Nami är en framträdande medlem av Irans revolutionära garde som har ett hårt grepp om de flesta maktinstitutioner och ekonomiska centra i Iran. Han har nyligen utsetts till minister med det uttalade uppdraget att färdigställa och introducera Irans eget intranät.
Myndighetspersoner uppger att det så kallade Nationella Informationsnätverket ska erbjuda snabbare och säkrare uppkoppling för statliga organisationer och så småningom även för privata användare. Men iranierna fruktar att detta skulle ge myndigheterna ett redskap för att stänga internet när man så önskar. ”Vi minns alla vad som hände med internet för fyra år sedan”, berättade Samira, en iransk journalist som inte vill uppge sitt fullständiga namn. ”Och det är lätt att tänka sig vad som kommer att hända med internet i känsliga lägen när det här inhemska nätet är installerat. Jag drömmer redan mardrömmar om den dagen när det kommer att kännas som om internet aldrig har funnits här.”
