Jag är full. Full som en kastrull. För det mesta dricker jag måttligt, men den här gången gick jag överstyr. Det var första gången jag drack ensam. På middagar och fester brukar jag ta en och annan nubbe, men jag drar mig oftast undan innan jag blivit lullig. Jag är egentligen rädd för att bli full. Rädd för att må dåligt, kräkas och tappa kontrollen helt. Rädd för att jag ska bete mig på ett sätt som inte är värdigt en människa i min ställning. Jag har en högt aktad psykolog. Alla litar på mig – kollegor som patienter. Jag vill inte att de ska börja snacka bakom ryggen på mig.

Ofta önskar jag att jag inte var någon psykolog. Jag önskar att jag var en vanlig tjänsteman med en något sånär medellön. Då skulle jag kunna bli full och ge mig ut på gatorna utan att behöva tänka på mitt rykte. Jag önskar att alla problem kunde lösas med pengar, precis som den här uppdruckna Jack Daniels-flaskan eller Hennessy-flaskan som just nu ropar på mig. Jag skulle vilja vara en enkel tjänsteman som kunde plocka upp kvinnor på gatan utan problem, utan att vara rädd för att bli sedd av en patient eller kollega. Jag önskar att jag kunde dricka mig bortom sans och vett på festerna. Att jag kunde dansa med alla kvinnor, nypa dem i stjärten, viska fula ord i deras öron och få dem att skratta.

Men jag är rädd. Jag är hela tiden rädd när jag är ute bland folk. Jag är fortfarande ung och lovande. Min framtid ser ljus ut. Jag kan fortfarande klättra i karriären. Och så är det i mitt yrke – man måste hela tiden sträva efter finare mottagningar, fler klienter och dyrare terapisessioner. Berömmelse och ännu mer berömmelse. Men i kväll orkar jag inte tänka på det. Jag är jag full. Full som en kastrull.

I eftermiddags tog Jack Daniels-flaskan slut. Den hjälpte mig bli kvitt tröttheten efter alla sessioner. Nu har jag gått loss på flaska andra flaska. Jag ska dricka upp det här glaset och sedan ge mig ut på gatan. Jag vill att Herr Psykolog som alltid är så fin i kanten av sig ska få roa sig lite. Han ska få slappna av lite och ta för sig. Jag vill att han för en gång skull ska släppa föreställningen om sig själv som den alltid ordentliga.

Gatorna är mörka och fyllda med folk. Dunkla kaféer, trånga trottoarer och krokiga träd. Här finns en gata där man måste gå väldigt rakt för att inte krocka med någon. Trottoaren är smal och gatan likaså. Man måste vara försiktig så man inte råkar komma åt en kvinnas bröst eller höft i folkmängden. Man vill ju inte få någon kvinna att börja skrika eller folk att stirra.

Det här är inte en gata för de berusade. Det är de korrekta och sobras gata. De rika och vaksammas gata. Och de har kommit hit för att roa sig. Det är bara ögonen som fungerar här. De målade ögonen, de med ögonskugga, ögon svullna av sömn, ögon svullna av sömnlöshet. Det här är de rikas gata. Gatan med terapisessioner för 110 000 toman per timme. Här är gatan för de med krossade hjärtan och kalla kroppar. Här är gatan för de långsamma striderna om kärleken och de tysta sveken. Det är trianglarnas, rektanglarnas, hälsningarnas, avskedens och det ändlösa nervösa onanerandets gata. Könssjukdomarnas, femtiotusentomanshorornas, hundratusentomanshorornas, etthundrafemtiotusentomanshorornas. De som erbjuder speciella tjänster som opium, gräs eller alkohol. De vars kulor har krympt av rädsla och viagra. Det här är deras gata. Här ...

Jag är full. Full som en kastrull. Jag måste bli kvitt alla dessa tankar. Jag måste ta bilen och köra en sväng. Jag måste åka en runda och dränka mig i doften av höst. Jag måste köra till stadens högt belägna punkter, till de gamla kvarteren eller till parkerna eller ...

Jag är full. Full som en kastrull. Jag tar på mig mina kläder och beger mig ut. Trottoaren slingrar sig, jag likaså. Det är sent och trottoaren är tyst. Det finns ingen här. Ibland passerar någon förbi – en kvinna, en man, en äldre herre, en familj, en mamma med sina två döttrar, ett ungt par. Jag är trött. Jag kan inte stå på benen. Jag raglar fram. Jag är rädd. Jag är rädd att någon ska se mig, speciellt den nyfikna grannfrun som säkert granskade mig i titthålet när jag var på väg ut i dag. Den där grannfrun med sina tjocka läppar, tjocka höfter, vita hår och överdrivna smink. Grannfrun med det konstiga namnet Rosita. Alla gratissessioner som jag har haft med henne i korridoren. Hennes orkeslösa, asexuella man och de unga pojkarnas kommentarer om hennes kurviga kropp. Hon är husets nyhetsbyrå – känd för sin snålhet och sitt munläder.

Jag måste gå hem nu. Jag måste skynda mig hem. Jag måste sova bort berusningen. Jag borde kanske dricka lite kaffe eller något annat. Jag måste hur som helst hem snabbt. Huvudstadens farliga natt, tjuvarna och poliserna … ficktjuvar, korrupta poliser … jag måste hem innan någon upptäcker mig.

Jag kommer hem. Jag tar av mig mina kläder. Jag tar av mig alla mina kläder. Jag tar ett glas till. Jag vill fortsätta vara full. Jag vill dränka mig. Jag vill undvika allt som heter anseende. Jag vill stå naken och slå på grannens dörr. Jag vill tvinga Rosita att suga av mig i korridoren. Jag vill dra ner Rositas trosor och behålla dem som minne. Jag vill smiska hennes rumpa röd. Jag vill att hon knackar på dörren och ber mig lämna tillbaka hennes trosor. Jag vill drömma om Rositas röda rumpa och hennes mans deprimerade och sömniga penis.

Jag blir sugen på choklad. Jag har ingen choklad hemma. Jag måste knacka på hos Rosita. Jag måste ta på mig kostym och slips, men ingen undertröja eller kalsonger. Och när Rosita går in för att hämta choklad, ska jag krama henne bakifrån, ta tag i hennes bröst och kyssa hennes läppar. Jag ska berätta för henne att jag är full och att jag är sugen på choklad. Jag måste bjuda henne på ett glas. Om hon vill, kan jag även ge henne en omgång terapi. Jag vill knåda hennes köttiga lår och lukta på hennes ben. Jag vill ligga med en kvinna. Herr Psykolog får sällan ligga. Jag vill sticka min kuk i en varm fitta. Jag vill klösa en stor rumpa. Berusad vill jag krypa in i en kvinnas famn.

Rositas varma kropp befinner sig tio meter ifrån mig. Förmodligen är hon ensam hemma. Förmodligen är hennes trosor genomblöta. Förmodligen vill hon bli smekt. Förmodligen går hon även med på att ha sex med mig. Rosita befinner sig tio meter ifrån mig. Rositas trosor befinner sig tio meter ifrån mig. Rositas fitta befinner sig tio meter ifrån mig. Rositas rumpa befinner sig tio meter ifrån mig. Naken med ett glas i handen sitter jag bakom bordet och Rosita är i köket. Hon pratar säkert i telefon. Hon står säkert och kollar i titthålet. Om jag ringer på dörren, kommer hon hoppa till därbakom. Hennes mascarafärgade ögon kommer att betrakta min nakenhet. Hon kommer att se min ståfräs och min hand som rör sig. Min hands rörelser, min kuks rörelser och vätskan som snabbt flödar över. Vilken historia det kommer bli med Rosita. Först ringer hon till grannen där uppe, sedan till grannen därnere. Sedan till fröken Shahin, gumman i det gamla huset i slutet av gränden. Sedan till herr Ehteshams fru, och sedan ...

Jag vet inte. Det här glaset kan inte göra mig stark och modig, kan inte få mig att slänga mig över Rosita. Jag har bott tio meter från hennes fitta i ett helt år. Åsynen av henne och alla gratisterapisessioner i korridoren har fått mig att må dåligt i ett år nu. Jag avskyr hennes smink, hennes parfym, hennes kropp och hennes impotenta tjocka make. Hon har kollat mig under ett år, hon har kollat alla mina rörelser under ett helt år. Hennes skummande fitta har stått där i ett år, bakom denna dörr. Min ståfräs har väntat här i ett år, artigt och blygt, utan att tänka på alla kvinnor som jag känner. Alla patienter, sekreterare, sjuksköterskor eller kvinnliga arbetskamrater. Eller på Rosita.

Rosita och hennes fitta är bakom väggen mellan lägenheterna och jag dricker mitt sista glas konjak, utan någon choklad, och utan Rositas fitta …