Hoppa till huvudinnehåll
Fristadssystemet
5 min läsning

”Jag kan fortfarande höra bomberna i bakgrunden”

2013 fick Sverige sin första fristadsmusiker – den kontroversielle rapparen Khaled Harara från Gaza. I sina texter diskuterar han den politiska situationen i Palestina från ett humanitärt och socialt perspektiv. Bland annat kritiserar han Hamas styre och bristen på yttrandefrihet. Han har också arrangerat textworkshops för ungdomar i Gaza och suttit fängslad, misshandlats och utsatts för hårda förhör. Från Göteborg fortsätter han skapa musik med sitt band Palestinian Unit. Musikvideon ”We teach life, sir” är ett exempel.

Credits Text: Khaled Harara 10 mars 2016

Under sommaren 2014 förde Israel krig mot Gaza och väldigt många människor dödades under detta krig. Under den här tiden bodde jag i Sverige – lång ifrån min familj, mina vänner och alla jag känner i Gaza.

Enda sättet för mig att hantera det var att skriva och spela in en sång.

Jag kontaktade mitt gamla band i Gaza, Palestinian Unit, och föreslog att vi skulle skriva en sång tillsammans. Vi beslöt oss för att tonsätta en dikt av Rafeef Ziadah – en palestinsk poet som skrev texten till den dikt som bär samma namn som sången ”We teach life, sir”.

Det blev en mer komplicerad process än vad jag trodde. Det var svårt för oss att hålla kontakten, svårt för bandet att ta sig till studion varje dag, svårt att spela in utan att störas av ljudet av bomberna. Vi jobbade hårt på att få till ett bra ljud. Det var frustrerande, men vi kände att det var det enda sättet för oss att försvara oss själva. Och det var det enda sättet att se till att vår röst nådde ut till folket.

Trots alla hinder, lyckades vi spela in sången. Och varje gång jag hör ”We teach life, sir” får jag samma känsla som jag hade under kriget – jag kan fortfarande höra bomberna som föll i bakgrunden medan jag pratade med mina bandmedlemmar över Skype.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag aldrig någonsin igen ska behöva skriva någon mer sång om krig i mitt land eller någon annanstans.

Ursprunglig dikt av Rafeef Ziadah – We teach life sir
Sång av Palestinian Unit – We teach life sir

Today, my body was a TV’d massacre.
Today, my body was a TV’d massacre that had to fit into sound-bites and word limits.
Today, my body was a TV’d massacre that had to fit into sound-bites and word limits filled enough
with statistics to counter measured response.
And I perfected my English and I learned my UN resolutions.
But still, he asked me, Ms. Ziadah, don’t you think that everything would be resolved if you would
just stop teaching so much hatred to your children?
Pause.
I look inside of me for strength to be patient but patience is not at the tip of my tongue as the bombs
drop over Gaza.
Patience has just escaped me.
Pause. Smile.
We teach life, sir.
Rafeef, remember to smile.
Pause.
We teach life, sir.
We Palestinians teach life after they have occupied the last sky.
We teach life after they have built their settlements and apartheid walls, after the last skies.
We teach life, sir.
But today, my body was a TV’d massacre made to fit into sound-bites and word limits.
And just give us a story, a human story.
You see, this is not political.
We just want to tell people about you and your people so give us a human story.
Don’t mention that word “apartheid” and “occupation”.
This is not political.
You have to help me as a journalist to help you tell your story which is not a political story.
Today, my body was a TV’d massacre.
How about you give us a story of a woman in Gaza who needs medication?
How about you?
Do you have enough bone-broken limbs to cover the sun?
Hand me over your dead and give me the list of their names in one thousand two hundred word limits.
Today, my body was a TV’d massacre that had to fit into sound-bites and word limits and move those
that are desensitized to terrorist blood.
But they felt sorry.
They felt sorry for the cattle over Gaza.
So, I give them UN resolutions and statistics and we condemn and we deplore and we reject.
And these are not two equal sides: occupier and occupied.
And a hundred dead, two hundred dead, and a thousand dead.
And between that, war crime and massacre, I vent out words and smile “not exotic”, “not terrorist”.
And I recount, I recount a hundred dead, a thousand dead.
Is anyone out there?
Will anyone listen?
I wish I could wail over their bodies.
I wish I could just run barefoot in every refugee camp and hold every child, cover their ears so they
wouldn’t have to hear the sound of bombing for the rest of their life the way I do.
Today, my body was a TV’d massacre
And let me just tell you, there’s nothing your UN resolutions have ever done about this.
And no sound-bite, no sound-bite I come up with, no matter how good my English gets, no sound-bite,
no sound-bite, no sound-bite, no sound-bite will bring them back to life.
No sound-bite will fix this.
We teach life, sir.
We teach life, sir.
We Palestinians wake up every morning to teach the rest of the world life, sir.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök