Videon han ger mig gör mig äcklad, bedrövad, orolig och upphetsad.

Den är filmad inifrån en grupp mördare – så kallade sicarios – under en ”träff”, det mexikanska nyordet för avrättning. Bilden är grynig och pixlad, med största säkerhet filmad med en mobiltelefon. Filmaren vevar runt med mobilkameran hej vilt, ett tecken på att han är fullpumpad med adrenalin. Han riktar den mot en sicario i dryga tjugoårsåldern, klädd i jeans och gympaskor som håller fram en Kalashnikov medan han kramar avtryckaren så att geväret vibrerar kraftigt mot axeln. Han riktar kameran mot en äldre sicario i keps och svart uniform som fyrar av en AR-15, den ”civila” versionen av den M16 som amerikanska trupper har använt från Vietnam till Afghanistan. Och så riktar han kameran mot offret, vars kropp studsar hit och dit av kulorna, med blodet sprutande som vatten ur kulhålen medan mannen kollapsar på trottoaren.

Vad ska jag göra med det här? Filmen visar just den händelse som vi journalister saknar när vi försöker dokumentera Mexikos brutala knarkvåld. Vi anländer alltid till brottsplatsen efter ”avrättningarna” och filmar död. När dokumentärfilmare ska krydda sina filmer om narkotikakonflikten i Mexiko kan de välja och vraka mellan tusen och åter tusen filmade döda kroppar men inga strider. Vi kan inte ansluta till de stridande på samma sätt som journalister kunnat ansluta till amerikanska trupper i Irak eller till och med rebeller i Syrien. Ikonlika foton från Afghanistan visar grimaserande soldater mitt uppe i en eldstrid. I de mest hyllade fotografierna från våldets Mexiko har fotograferna porträtterat kroppar, där all deras talang gått åt till att få fram det vackra i dem. Skulle jag infoga den här avrättningsvideon i de dokumentärer och nyhetsinslag jag gör? Ligger det ett journalistiskt värde i att hjälpa till med att vittna om allt detta dödande?

Det är uppenbart att det finns svåra etiska problem förknippade med att visa den. Kan du tillåta att någon som ingår i ett gäng mördare är din fotograf? Skulle det inte vara att göra sig till ett verktyg för deras våldspropaganda och bidra till spridandet av ytterligare fasa? Kan du på ett acceptabelt sätt styrka att videon är autentisk? Och offret? Är det rätt mot honom och hans familj att nyhetsprogrammen på tv visar hur han blir mördad?

Det mest avgörande skälet har med säkerheten att göra. Jag tror inte att sicarios ansikten går att urskilja. Men om någon ändå skulle bli igenkänd? Skulle det kunna leda till arrestering eller åtal? Kommer det att följas av en hämndavrättning? Riskerar jag att göra någon extremt arg? Det är det som fäller avgörandet. Jag beslutar att videon mår bäst av att inte visas på kvällsnyheterna i tv.

De journalister som bevakar det dödliga knarkvåldet i Mexiko brottas med den här sortens interna frågor varje dag. Torpeder lämnar efter sig högar av avhuggna huvuden på torgen. De trycker sina budskap på lakan, med skarpa anklagelser mot olika politiker. De förser medierna med videofilmer som visar hur män fastbundna vid stolar i mörka rum torteras och mördas. Vilka är riktlinjerna för att visa detta? Hur hantera balansgången mellan att informera världen om en tragisk men viktig historisk omvälvning, med följden att man gör sig till talesman för massmördare, och att skydda journalister? Vad är den bästa definitionen av yttrandefrihet i det här sammanhanget?

Dessa journalistiska dilemman understryker själva kärnan i det mexikanska drogkrig som alla kämpar med att begripa sig på. Det är en otypisk väpnad konflikt. Det är ett lågintensivt krig av ett slag som saknar motstycke i något annat land – en bild som dock kan komma att ändras framöver. Narkotikakartellernas medlemmar utför gerillaattacker beväpnade med raketgevär och bandmatade kulsprutor men saknar ideologi. Kartellerna strider om territorium men är samtidigt osynliga och agerar mer som ominösa skuggmakter. Regeringen förnekar att det skulle föreligga någon väpnad konflikt och påstår att det enbart handlar om kriminalitet. Samtidigt har armésoldater dödat mer än 2000 människor under de senaste fem åren – enligt deras egen statistik Och det primitiva brutala våld som spelas upp via mobilvideor, Youtube och Twitter talar sitt eget tydliga språk.

Journalister som lever i staterna vid fronten där våldet är som allra mest intensivt, väljer vilka nyheter de ska bevaka under extremt stressiga förhållanden. I Michoacán, Chihuahua, Nuevo Leon, Tamaulipas, Guerrero, Sinaloa, Durango, Veracruz med flera städer vet de att ett felaktigt beslut kan leda till att torpeder skjuter med gevär eller kastar granater inne på deras kontor eller bryter sig in i deras hem och släpar ut dem i mörkret. Dussintals mördade inom mediebranschen under de senaste åren kastar sin ominösa skugga och varje nytt offer bidrar till att öka skräcken. Detta sätt att räkna journalisters kroppar är tragiskt nog kärnberättelsen vad gäller yttrandefriheten i Mexiko.

Dödandet har sina svarta fläckar i delar av landet där journalisterna flytt eller slagits till självcensur. En bilbomb detonerade i Nuevo Laredo i juni förra året, bara några minuter från amerikanska gränsen, och skickade sju personer som råkade stå i vägen till sjukhus. Vi hade inga videoklipp eller bilder att serva nyhetsprogrammen med eftersom de flesta mediekanaler inte vågar rapportera om våldet i staden. I dagens värld där varje händelse arkiveras på film innebär bristen på videomaterial att grymheter av det här slaget får mindre uppmärksamhet. Vi börjar undra om händelsen verkligen ägt rum i vår tv-guidade verklighet. Offer som får leva vidare med ärr efter brännskador i ansiktet vet bättre.

Men trots dessa no mans lands är det också viktigt att vi erkänner modet och okuvligheten hos lokala journalister runt om i Mexiko, som fortsätter att rapportera om konflikten trots de systematiska attacker som de utsätts för. De framhärdar i att producera filmmaterial om väpnade bataljer i Tierra Caliente i Michoacán, foton av de fyrtionio dekapiterade kropparna på en gata nära Monterrey, intervjuer med fattiga gråtande mödrar som gjort den mödosamma vandringen ända till San Fernando för att se om kroppen som halats upp ur en brunn är deras försvunne son. Jag själv och andra som har skrivit böcker och gjort dokumentärer om det här knarkkriget skulle aldrig ha gått iland med uppgiften utan hjälp från de lokala journalister som år efter år rapporterar om den tragiska konflikten i samhällena de lever i. Jag upphör aldrig att imponeras av deras beslutsamhet och generositet i fråga om att dela med sig av både sitt vetande och sin vänskap. Ett krig må vara fullt av historier om råa och brutala människor men det innehåller också historier om mod och empati.

Jag kom första gången från Storbritannien till Mexiko år 2000, dagen innan president Vicente Fox tog makten och därmed satte punkt för sju decennier med ett och samma parti vid makten, Institutionella Revolutionära Partiet eller PRI. I amerikanska och brittiska medier porträtterade vi händelsen som en ny era full av hopp och framtidstro, med en marknadsvänlig demokratisk president kapabel att föra Mexiko in i det nya århundradet som en modern stat med alla de rättigheter som kännetecknar en sådan, som till exempel yttrandefrihet. Men i takt med att decenniet framskred hotades denna frihet alltmer av en ny kraft – kartellernas dödsskvadroner, finansierade med miljarder dollar i vinster från drogmissbrukande amerikaner. Regeringens möjligheter att muta och sätta press på medierna hade försvagats men journalisterna blev allt oftare attackerade av gangstrar.

Jag följde brottsbekämpande mexikanska journalister i städer som Nuevo Laredo, över Rio Grande från Laredo i Texas, en av de första trakter som drabbades av denna nya typ av urban krigföring. Mexikanska journalister kallar sitt arbete för ”la nota roja”, ordagrant översatt “de röda nyheterna”. De var extremt skickliga på att räkna ut när ett mord hade begåtts genom att skanna polisradion eller tack vare sitt omfattande kontaktnät, varefter de med tjutande däck begav sig till brottsplatsen innan någon hann hindra dem. Det hände att vi blev uppringda mitt i maten och fick rusa ut ur restaurangen och kasta oss in i bilen och med adrenalinet pumpande forcera rödljusen för att hinna fram i tid och se ännu en förvriden kropp ligga på gatan, ännu en förkrossad kvinna gråta.

Detta skitgöra som journalisterna tog på sig när de for kors och tvärs genom landet och dokumenterade mord, blottlade vidden av konflikten. Statliga tidningar och tv-kanaler kunde sammanställa alla rapporter om kartellrelaterat dödande och offentliggöra siffrorna på vad som med en (rätt sjuk) term kommit att kallas för ”avrättningsmätaren”. År 2004 fann de mer än tusen sådana mord. 2011 hade siffran stigit till mer än 12 000 fall under ett enda år. Siffrorna som lades fram i pressen var chockartade och våldet nådde internationell uppmärksamhet.

Den första tortyr- och mordvideon som jag minns dök upp senhösten 2005. Den visar en man fastbunden i en stol som ber för sitt liv och erkänner allehanda brott inklusive mordet på en radiojournalist. Det visade sig vara en rivaliserande kartell som torterade honom och av vad som sades på filmen framgick att den var tagen i Acapulco. (Bisarrt nog skickades videon anonymt till en lokaltidning i nordvästra USA.) I slutet av filmen dyker det upp en hand med en pistol och skjuter mannen i huvudet.

Året därpå började kartellernas mördare att hugga huvudet av sina offer. Huvudena från två polismän lämnades på en mur i Acapulco. Därefter var det några av bödlarna som rullade in fem avskurna huvuden på dansgolvet inne på ett diskotek i Michoacán, en grymhet som till slut fick rubriker i hela världen. En video från det tillfället är kuslig. Ansiktena har något närmast änglalikt över sig, inga muskler är längre spända sedan livet har runnit ur dem. Men när du tittar ner ser du det fasansfulla i form av sönderhackade nackar badande i pölar av blod. Samtidigt som grymheten chockade folk inspirerade den andra karteller till nya dåd och snart var det som om minsta lilla dödsskvadron i Mexiko hade en bödelsyxa i sin vapenarsenal. Bara under förra året ägde mer än 500 halshuggningar rum.

Diskussionerna går heta om varför mördarkartellerna i Mexiko lagt sig till med att hugga huvudet av sina offer. En del påstår att de inspirerats av videofilmer gjorda av Al Qaida, däribland en film av en amerikansk affärsman i Irak som får huvudet avskilt från kroppen i en film från maj 2004 som visades på en del mexikanska tv-kanaler. Andra påstår att det var legosoldater från Guatemala som introducerade tekniken. Medlemmar i elitstyrkan Kaibil hade skurit huvudet av vänsterrebeller för att sprida skräck i byarna under det brutala inbördeskriget i Guatemala; efter att ha deserterat från armén erbjöd de sina tjänster till mexikanska brottslingar, varvid alltså taktiken för att kväsa upproret i hemlandet förvandlades till terrortaktik hos knarkkartellerna. Ytterligare andra drar historiska kopplingar och pekar på allt från aztekernas människooffer till de spanska kolonisatörernas metod att offentligt giljotinera ledarna för anhängarna av självständighet.

Oavsett vad som ligger bakom har kartellerna alltmer kommit att utnyttja våldet i sin propaganda. Den tendensen intensifierades ytterligare när president Felipe Calderon tog makten 2006 och deklarerade att en militär offensiv skulle sättas in mot drogkartellerna. Våldet eskalerade kraftigt. Poliser mördades och deras kroppar försågs med komiska sombreros; ett människoansikte syddes fast på en fotboll; bödlar gjorde videor med tolv halshuggna offer, sedan med arton; därefter fyrtionio. Det var som om de rivaliserande kartellerna spelade poker med höga insatser som hela tiden höjdes ytterligare i försöken att kamma hem potten. Det gick inte att dra sig ur.

Medierna kämpade för att komma underfund med hur man skulle bevaka detta. Efter att först ha gjort grymheterna till förstasidesstoff började man fråga sig om inte detta var att spela de kriminella i händerna. En misstänkt revolverman som arresterats efter att ha utlöst en bilbomb påstod att de med avsikt såg till så att deras attacker sammanföll med nyhetssändningarna. Men journalisterna var satta under press från alla håll. Chefredaktörer fick ta emot samtal från kriminella som ville försäkra sig om att de bevakade vissa massakrer medan andra varnade dem för att skriva om någon viss händelse eller offentliggöra ett visst namn. När några beväpnade personer dödade en ung fotograf från Diario de Juarez under hans lunchrast 2010 lät tidningen publicera en historisk ledare som under rubriken “Vad är det ni vill ha av oss?” riktade sig direkt till kartellerna.

”Ni är numera de facto de som styr i den här staden eftersom de som lagligt tillsatts att styra varit oförmögna att skydda våra kolleger, trots att vi vid upprepade tillfällen begärt detta av dem”, stod det i ledaren. ”Även krig har regler. Varje gång en ny konflikt utbryter finns det protokoll eller garantier för de grupper som är indragna i konflikten, för att säkra integriteten hos de journalister som är satta att bevaka den. Det är därför som vi gång på gång återkommer till er, gentlemän från alla narkotikaorganisationer, med vår begäran om en förklaring av vad ni vill ha av oss egentligen så att vi slipper betala tribut med våra kollegers liv.”

Calderonadministrationen reagerade ilsket på ledaren. Samtidigt gjorde säkerhetsstyrkorna sitt till för att bekämpa propagandakriget. Man tvingade fram bekännelser rätt framför tv-kameran ur misstänkta som häktats av polis eller militär. I ett fall berättade en fjortonårig pojke som fångats in av militären för journalisterna att han hade halshuggit fyra människor. Andra misstänkta visades upp i olika förhörsvideor, där de fick lägga ut texten om sina liv som massmördare och om hur de mördat hundratals människor – påståenden som kablades ut i nyhetsprogrammen på bästa sändningstid. 2009 sköt mexikanska marinsoldater ihjäl ärkeskurken Arturo Beltran Leyva, alias ”Skägget” i kurorten Cuernavaca. När journalister anlände för att fotografera kroppen hade Beltram fått byxorna nerdragna till vristerna och kroppen dekorerad med dollarsedlar. Så kunde våldspropagandan också se ut.

2011 fick Calderonregeringen hundratals mediekanaler att skriva under en nationell pakt med syfte att reglera bevakningen av det mexikanska knarkkriget. Den första punkten var att ”inte göra sig till talesman för organiserad brottslighet”. Deklarationen förespråkade även att man inte skulle ”lägga sig i” brottsbekämpningen. Flera av de stora tidningsdrakarna vägrade dock skriva under, med argumentet att det var ett försök att sätta munkavle på pressen. Vad regeringen försökte göra var egentligen bara att bli kvitt knarkkriget genom att begränsa bevakningen av det. En del mexikanska representanter för regeringen har faktiskt intagit en sådan ståndpunkt i mina diskussioner med dem, vilket avslöjar inställningen att knarkvåldet primärt handlar om Mexikos image i världen – inte offrens.

Även om pakten i stor utsträckning glömts bort har mediebevakningen av knarkkriget minskat under det senaste året. Särskilt bestialiskt våld har fått mindre utrymme i nyhetssändningarna och man har struntat i att visa insända videofilmer. Detta beror dels på chefredaktörer som tröttnat på att sprida kartellpropaganda och dels på en svag nedgång i antalet döda (som dock alltjämt är upprörande högt). Men det har också att göra med en viss övermättnad. Människor blir inte längre chockade av högar med avsågade huvuden i Mexiko. De har sett för mycket.

2012 återtog PRI makten under President Enrique Peña Nieto, i viss utsträckning tack vare att väljarna trodde att det gamla gardet skulle kunna återinföra lag och ordning. Det var möjligt att många av valen under 1900-talet hade varit riggade, sa man sig, men man slapp i alla fall psykopater med raketgevär som grävde massgravar åt hundratals offer. Peña Nieto lovar att PRI är ett demokratiskt parti som genomgått en noggrann översyn och aldrig kommer att kontrollera pressen på det sätt som skedde under tidigare regeringar på 1970-talet. Tiden får utvisa om detta är sant eller inte – och i vilken utsträckning mexikanerna är beredda att offra vissa friheter om de tror att det skulle ge dem ökad trygghet.

Världen måste uppmärksamma vad som pågår. Mexiko är viktigt, inte bara på grund av den morbida fascinationen över avsågade huvuden på internetvideor, utan för att den här nya typen av konflikt skulle kunna utspela sig även i många andra länder. Kriminella grupper med militärt uppgraderade vapen, svaga och korrupta regeringar och organiserad brottslighet som dominerar stora delar av ekonomin utgör hot var det än förekommer i världen. En central fråga för det nya århundradet är hur vi ska kunna garantera vår säkerhet med dess