Vid en analys av brott mot yttrandefriheten riktade mot dem som arbetar inom det journalistiska fältet under de senaste åren bör man ha med sig ett grundläggande faktum: Det finns ett mörkertal av fall som är direkt kopplade till den självcensur som journalister och massmedia har ålagt sig som skyddsåtgärd. Då en statlig utredning eller bestraffning av de skyldiga är långt ifrån garanterad har offentliga uttalanden minskat.

Trots rådande omständigheter lyckades man dokumentera 172 angrepp på yttrandefriheten under 2011, vilket är 17 fler fall än dem som redovisades i rapporten för 2010 från Article 19 och Cenco. Antalet journalister som mördats eller försvunnit skiljer sig inte mycket från året innan och attentaten mot medieinstitutioner var något färre. En optimistisk läsning av dessa uppgifter är att vi har nått en stabiliseringsfas, där våldet inte längre ökar men fortsätter i konstant omfattning. Men man kan också se det som att vi står inför ett problem som har vuxit sig oerhört stort och att de få kända fall som dokumenterats är tillräckligt många för att vi ska fortsätta uppmärksamma den årliga ökningen.

Av de totalt 73 angreppen inom denna kategori, vilka utgör 42,44 procent av årets samtliga, var 61 angrepp riktade mot journalister, ett mot en anställd hos en tidningsdistributör, och tio mot arbetsplatser och medieinstitutioner. Av de sistnämnda genomfördes åtta med sprängämnen eller skjutvapen.Under 2011 var den mest återkommande typen av angrepp misshandel och skadegörelse, såsom skador av varierande omfattning mot personer som arbetar journalistiskt eller deras medarbetare, samt attentat mot medieinstitutioner.

Den andra sortens våld, med tanke på dess betydelse och inverkan, var hot och trakasserier mot företagen och de journalister som de anlitat. Angreppen var av omfattande bredd, såsom uttryckliga varningar efter publicering av journalistiskt material, direkta ingripanden för att hindra reportrarna att söka och sprida information, samt aktioner för att stoppa spridning av publikationer.

Varken angreppens form eller vilka som står bakom dem överraskar. Reportrar, fotografer och kameramän var de som oftast blev måltavla för angrepp på grund av sitt yrkesområde, då de utsätter sig för risker i den direkta kontakten med händelser och informationskällor.

Liksom tidigare år var det statstjänstemän från de tre offentliga nivåerna, kommunal, delstatlig och federal, som var ansvariga för en stor del av angreppen på yttrandefriheten (41,86 procent). Av de fall som kan kopplas till statliga aktörer var säkerhetsstyrkorna (armén, flottan samt den kommunala, delstatliga och federala polisen) misstänkta för sex av tio övergrepp mot representanter från massmedia.

Som kontrast till detta utgör angreppen härledda till personer som förmodas vara kopplade till organiserad brottslighet av bara 13,37 procent, även om detta inkluderar ansvaret för nio mord och tretton attacker samt andra hotelser mot media i olika städer vilka kan tillskrivas denna grupp.

Men något anmärkningsvärt blev tydligare förra året. Vanligtvis har ett stort antal dåd årligen registrerats där förövaren är anonym och därmed inkluderats i den vida kategorin ”okänd”. En mängd fall som nyligen dokumenterats av ARTICLE 19 framhäver något viktigt: omöjligheten att lägga ansvaret på en specifik aktör. Det handlar om de aktioner som har genomförts av organiserad brottslighet i samarbete med myndigheter, liksom attentat som politiker och statstjänstemän står bakom men som arrangerats så att ansvaret faller på brottsligheten. Därmed kan rapporten för 2011 visa på en skillnad mellan fall där den ansvariges identitet är ”okänd” och de som anses vara ”icke fastställda”.

Könsrelaterat våld mot kvinnor

Några av de uppgifter som bör uppmärksammas från ARTICLE 19s sammanställning är de 34 angrepp som riktats mot kvinnliga journalister och arbetare inom media under 2011 (fyra kvinnor mördades). Trots att det i större delen av fallen inte verkar finnas ett våldsmönster som kan härledas till kön, kan man i åtminstone tre av de registrerade fallen se särbehandlande våld och trakasserier mot kvinnor, där man riktar in sig på familjen och den närstående omgivningen.

Ett av fallen framstår som särskilt oroväckande, eftersom myndigheterna i delstaten Hidalgo misstänks ha tagit del av en lång förföljelsekampanj mot en lokal kvinnlig reporter. Angreppen innefattar stöld av fotografier på hennes dotter samt spridning av ett filmklipp och förnedrande nakenbilder på henne för att därigenom skada förtroendet för hennes yrkesutövande.

Ytterligare ett dåd som ägde rum i delstaten Durango: okända gärningsmän bröt sig in i en kvinnlig journalists hem och tog med sig några av hennes tillhörigheter. De stulna föremålen var långt ifrån av ekonomiskt värde, även om däribland fanns hennes privata dator, men också reporterns underkläder, vilket har en stark laddning av sexuellt våld.

Veracruz – en delstatsregering som är frånvarande, medbrottsling och angripare

Under andra delen av 2011 skedde en historisk och dramatisk upptrappning av våldsbrott i delstaten Veracruz, som påminner om den förödande utvecklingen i Tamaulipas. Under loppet av några veckor mördades fyra journalister, medan tretton flydde från delstaten efter hotelser och ytterligare en försvann och har ännu inte hittats. Strax före årsslutet blev en tidningsredaktion i kommunen Córdoba attackerad av en beväpnad grupp som tog sig in i kontorshuset och satte eld på redaktionen och avdelningarna för formgivning och marknadsföring.

Genom olika informationskanaler fick invånarna i Veracruz och Boca del Río kännedom om förmodade varningar från den kriminella gruppen Los Zetas, som hotade att hämnas för varje medlem som dödades av flottan med mordet på en student.

I takt med att våldet ökade spreds också rädslan. Den 26 augusti fattade en bil i närheten av en skola eld på grund av ett tekniskt fel. Flera personer började sprida rykten på Twitter om att det skulle röra sig om attentat riktade mot statliga skolor, vilket fick många föräldrar att hämta sina barn från skolor som också ställde in undervisningen.

Lokalpolitikernas svar kan varken betraktas som lämpligt eller stå i proportion till den skada som spridningen av den falska informationen åstadkom. De Twitter-konton som var kopplade till Veracruz säkerhetsdepartement besvarade inte ryktena med adekvat information som kunde förneka uppgifterna. Istället för att fullgöra sina skyldigheter återgav de endast guvernörens ord.

Guvernören Javier Duarte och hans dåvarande statsåklagare, Reynaldo Escobar Pérez, inledde en kampanj för att straffa dem som man antog skapat ryktena och den oro som senare spreds, eftersom man menade att ”i Veracruz leker man inte med invånarnas lugn och trygghet”. Med stöd av en mångtydig paragraf i den lokala strafflagen som inte följer internationell standard, anhöll åklagaren två medborgare under anklagelserna ”terrorism” och ”sabotage”[1], brott som kan ge upp till 30 års fängelse, för att sedan ta tillbaka detta 27 dagar senare mitt en kritikerstorm som hävdade att delstatsregeringens syfte var att avskräcka andra invånare från att sprida information som inte passerat deras kontroll av de lokala medierna; det vill säga, att inte bestraffa brottsliga gärningar som skulle kunna störa den sociala ordningen, utan att undanröja negativa uttalanden om delstatens våldsproblem. Utan något legitimt motiv, presenterade guvernören i Veracruz ett förslag att reformera den delstatliga strafflagen genom att införa brottet ”störande av den allmänna ordningen”, vilket skulle tillåta förföljelser av personer för att ha uttalat sig på ett sätt som den politiska ledningen anser opassande eller som de bedömer vara ett hot mot den allmänna ordningen. Parlamentsgruppen för det Institutionella Revolutionspartiet (Mexikos tidigare statsbärande parti, övers. anm) och som kontrollerades av Duarte godkände förslaget vid ett sammanträde[2] med fem ledamöter i opposition[3].

Men förhoppningarna om ordning grusades samma dag då en kriminell grupp mitt på dagen dumpade 35 lik på en trafikerad boulevard i kommunen Boca del Río, en händelse från vilken bilder kom att cirkulera världen över. De lokala myndigheternas prioritet var att moraliskt degradera offren, genom att förknippa dem alla med brott som människorov, utpressning, mord och narkotikahandel, och dessutom angripa utsända från nationella media som försökte undersöka fallen närmare[4]. Ytterligare trettiotvå kroppar upptäcktes av flottan i tre olika säkerhetsområden, vilket ledde till att åklagaren avgick. Men hoten tog inte slut. Den 23 oktober blev en bloggsida utsatt för en cyberattack som medlemmar av organiserad brottslighet förmodas ligga bakom. Gärningsmännen förvarnade om liknande angrepp mot andra internetplatser som sprider information om grupper som ägnar sig åt narkotikahandel, kidnappning och utpressning i delstaten. Några timmar efter att personen i fråga hade bestämt sig för att stänga ner sitt serverkonto på grund av att han upplevde hot mot sin säkerhet, blev sidans innehåll abrupt ersatt av texten ”Detta kommer att ske samtliga bloggar som informerar om vad som händer i veracruz, (MUNDONARCO.com och Blog del Narco står på tur) Ha det klart för er …, m.v.h. De på bokstaven Zzzzz” [sic]. Personens Twitter-konto stängdes ner några dagar senare.

Användning av statliga medel
I Veracruz utförs även kontroll av information genom publicering av statlig reklam i utvalda medier som en metod för att premiera vänskapligt sinnade medier och som ett vapen för att bestraffa kritiska medier. Under 2010 satte institutionen Fundar, Centro de Análisis e Investigación och ARTICLE 19 igång en undersökning av hur statliga medel fördelas beträffande statlig reklam.

På begäran om uppgifter om det totala beloppet som regeringen lagt på offentliga kungörelser och statlig reklam mellan 2005 och 2010, där fördelningen mellan olika medier framkommer, vägrade delstatsregeringen i Veracruz, under hänvisning till att informationen klassificerats som konfidentiell. Ett år och nio månader senare, efter att man har vänt sig till alla tänkbara instanser, är det fortfarande omöjligt att få svar på vilka medier som har fått förmånen att ta del av de hemligt fördelade av statliga medel. Man har varit tvungen att inleda en lång juridisk process, som i dag hanteras i högsta domstolen, och som har makt att kräva att informationen offentliggörs. Detta skulle avslöja graden av den godtycklighet som har präglat de två senaste delstatsregeringarna.

Hur delstatens ledning har agerat gällande de krisartade bristerna i mänskliga rättigheter och i synnerhet angreppen mot lokala journalister har varit centralt och avgörande för situationen. Det hade inte gått många timmar sedan nyheten den 26 juli 2011 kommit om mordet på Yolanda Ordaz, reporter på tidningen Notiver, när den dåvarande åklagaren uttalade sig i media för att avvisa att brottet skulle ha haft en koppling till journalistens arbete. Mordet på henne, sa han, berodde på kontakten som vissa journalister har med maffian. Notiver krävde åklagarens avgång, varefter denne svarade med att som bevis offentligt på Youtube visa upp filmklipp från utomrättsliga förhör utförda av kriminella grupper med medlemmar från rivaliserande band. I dessa förhör förekom namn på några journalister, bland annat Ordaz.

För delstatsregeringen var vittnesmål från förmodade brottslingar uttalade under tvång deras avgörande bevis: Reportern hade kontakt med grupper inom organiserad brottslighet, som hon ”försåg med information”. Det känsliga läget som flera nämnda reportrar i filmklippen försattes i stärkte antagandet att det fanns en lista över journalister som misstänktes för inblandning i organiserade brott. Detta tvingade flera av dem att lämna delstaten, inklusive tretton kända fall.

Strategin att tysta ned och ihärdigt kontrollera informationen ingick i delstatsregeringens ansträngningar.

[1] María de Jesús Bravo Pagola och Gilberto Martínez Vera anhölls av åklagarmyndigheten i Veracruz den 26 augusti. Fem dagar senare dömde Beatriz Hernández, domare i Xalapa, dem bägge till fängelse. ARTICLE 19 presenterade en amicus curiae inför rättens beslut som skydd och till fördel för de anhållna, där det framlades att anklagelserna var klart oförenliga med de avtal om mänskliga rättigheter som den mexikanska staten hade godkänt beträffande yttrandefrihet.

[2] Reformen godkändes med 33 jakande och 14 nekande röster. Den publicerades i en specialutgåva av den statliga tidningen Gaceta Oficial, samma eftermiddag som den godkändes. För mer information, se: http://www.editoraveracruz.gob.mx/gacetas/2011/09/Gac2011-298%20Martes%2…

[3] Ledamöterna Gustavo Moreno, Isaac González, Ulises Ochoa y Verónica Carreón, från partiet Nueva Alianza, samt Brenda Abigail Reyes, från PRD.

[4] Reportrarna på W Radio, Noticias MVS och nyhetsbyrån Notimex blev angripna och hotade av personer från Agencia Veracruzana de Investigación när de dokumenterade det dåliga skick som de 35 kropparna befann sig i på Instituto de Medicina Forense och samlade in vittnesmål från familjemedlemmar till dem som hade dött vilka motsade myndigheternas version.