i mammas händer vilar skärvorna av min familj
en piala hoplimmad av telegram och abıstays böner
av telefonsamtal som mitt i natten viskas fram med mig på knäet
på telefoncentralen för rikssamtal

på kvittrande misjarisk tatariska hör jag rösterna
i andra ändan lova att komma på besök och då ska de ha med sig kött
dessa lyckostar som aldrig lämnat paradiset
medan vi blev bortspolade av den röda tsunamin

som i ett gummiband studsade vi tillbaka
fjättrade av tyngdkraften hos denna plats
där floden Idel vänder söderut
där det alltid finns kött till middag

mina släktingar har stora starka händer
med svarta kanter runt naglarna
jag minns dem som titaner med tidigt rynkiga
och väderbitna ansikten

hur deras sträva och gästvänliga
händer hällde upp väldiga tallrikar
şurpa eller nudlar med ett isberg av kött
och en sliten gammal träsked

deras hus luktar trä och soppa
på väggarna hänger mattor
och sofforna har bäddats med mattor
och överallt på golven ligger mattor

hjortar och svanar på överkasten
kolossala dunkuddar och fjäderbolster
så obarmhärtigt mjuka att man drunknar i dem
hela natten utan att få någon sömn

från stad till land går en strid ström av nintendospel
leksaker skolböcker och snygga turkiska kläder
i motsatt riktning – potatis som försvunnit från marknaden
trelitersburkar med qaymaq och mjölk

fårkött gäss kalkoner höns
någon enstaka gång en syndig gris
samt den oersättliga strömmen av allt
som går att äta på en ko

till och med när tiden blir vänligare
fortsätter köttet att komma till staden med familjen
goda år doftar det av plov i huset
och oxtunga på högtiderna

på ankomstdagen doftar hela huset död
köttet ligger på kaklet på sjok av plast
till filé till soppa till färs hjärta lungor
ända tills det inte finns mer plats i frysen

jag tycker inte om fettranden på soppköttet
ät säger mamma det är vårt eget, inte köpekött
medan pappa suger i sig märgen
och sköljer ner den med het buljong

min anemiska mamma drar vördnadsfullt av hinnan
från den genomskinliga rubinröda levern
omtänksamt hittar hon en bit varje gång jag kommer hem
till och med nu när jag inte äter kött längre

kızım, vad är det för struntprat
det är ju nöt, det är inte haram
och det är de våra som har slaktat
vi har fått det av moster Venera

i min familj har man först på senare tid
lärt sig att uttrycka kärlek verbalt
hos oss mäts annars ömhet
i pastaknyten, bәleş och öçpoçmaq

med mina vita mjuka händer
föser jag ifrån mig tallriken och kärleken
fast jag vet mycket väl vad jag gör
fast jag vet mer om köttet än jag gör om mig själv