Kvinnliga poeter och den egyptiska revolutionen
"För den som läser och intresserar sig för poesi finns ofta rader och bilder som etsar sig fast i minnet och återkommer. En far som kraxar som en kråka eller en kvinna som bakar bröd i krigets ruiner, som i den egyptiska sociologen och författaren Hoda Omrans dikter. Vi möttes för första gången i Kairo genom Shaerat, ett projekt som syftar till att sammanföra kvinnliga poeter och översätta samtida arabisk poesi till svenska, och jag slogs av hur tilltalet och det kroppsliga i hennes poesi var både njutningsfullt och brutalt. Kvinnan är revolutionens första förlorare, skriver Omran i denna essä om litteraturhistoria i Egypten, genom attackerna på hennes kropp och det återvunna våldet i den nya ordningen. Det är genom skrivandet som kvinnor har kunnat utforska sig själva inuti och bortom detta våld, men historieskrivningen har förpassat kvinnliga författare till marginalen eller glömskan, eller så har de själva anammat den förtryckande logiken för att betraktas som deras manliga kollegors gelikar och således leva vidare i det kulturella minnet. Genom att inventera i 1900-talets litteratur visar Omran att historia ständigt skrivs och att ett skadat poetiskt minne inte behöver stå i vägen för att upptäcka att kvinnliga författare har talat, och fortfarande talar, med tydliga och säregna röster genom årtiondena."
Burcu Sahin, poet
Genom hela Egyptens historia och ända fram till januarirevolutionen 2011 har kvinnliga poeter lyst med sin nästan totala frånvaro på den litterära scenen. Det är den häpnadsväckande bild en betraktare ser redan vid första anblick. Följaktligen kommer de oundvikliga frågorna: Hur kommer det sig att det var så? Varifrån kommer alla dessa kvinnliga röster som har trätt fram efter revolutionen?
Man undrar också om det verkligen förhöll sig så att det inte fanns några kvinnliga poeter överhuvudtaget. Man frågar sig om det möjligen var så att de kvinnliga poeterna har talat så lågmält att deras röster inte har hörts? Mig veterligen bevittnade 1990-talet ändå några utspridda röster. Men de trädde fram med neutrala tilltal, kanske inte utan skäl. Man hade belagt den kvinnliga litterära närvaron med skam. Den manliga radikala generationen stämplade kvinnor som överdrivet sentimentala och kallade dem ”kvinnliga författare”, vilket signalerade att de var svaga och inte hade samma rang som sina manliga kollegor.
Före januarirevolutionen var det viktigt att reservera en plats åt sig i den litterära gemenskapen. Den garanterade en öppen kommunikationskanal, möjlighet för publicering, och viktigast av allt deltagande i en dialog om konst som var avgörande för att utveckla och berika sina egna konstnärliga erfarenheter.
Jag frågade den egyptiske författaren Yasser Abdel Latif om han kände till några kvinnor som skrev poesi före 1990-talet. Han nämnde två: "Malik Abdel Aziz och Jamila al-Alayli". Han nämnde en annan kvinna från övre Egypten men mindes inte hennes namn. Jag frågade honom om varför ingen talar om dem. ”Det poetiska minnet är ofta skadat, även när det gäller välkända manliga namn, ingen minns deras dikter”, sa han. Vi konstaterade att den litterära scenen är dominerad av manliga röster. Frånvaron på den litterära scenen gäller även kvinnliga prosaförfattare. De var mer eller mindre verksamma inom universitetsvärlden, som Latifa al-Zayyat och Bint al-Shati.
Jamila al-Alayli publicerade sin första bok Mina drömmars eko 1936, elva år före publiceringen av hennes irakiska kollega Nazik al-Malaikas första bok Nattens älskare. Den första har glömts bort, förvann som utsuddad från det litterära minnet eftersom hon bara var en poet, men Naziks namn är ständigt närvarande i tal om modern arabisk poesi. Hon var den första poeten att modernisera den arabiska poesin, den första som övergick från bunden vers till fri vers. Hade hon inte varit en pionjär skulle hon likt alla andra kvinnor ha sjunkit i glömska. En kvinna måste vara extraordinär eller ligga före sin tid för att få finnas en längre tid i det litterära minnet.
Fanns det verkligen inga andra egyptiska kvinnliga poeter eller författare före 1990-talet? Egypten upplevde ju mer än en revolution under modern tiden: Egyptiska revolutionen 1919, studenternas och arbetarnas uppror på 1940-talet, kuppen 1952 och de sociala reformer som följde efter. Kvinnorna var ju högst delaktiga i alla dessa omvälvningar. De offrade till och med sina liv för ett bättre samhälle. Förde inte detta med sig någon förändring på den litterära scenen? Tyvärr inte.
Alla namn vi minns nu, som Joyce Mansour eller Andrée Chedid och andra var sådana som valde att hålla sig på avstånd från Egypten och skrev på andra språk. Alla verkade inom den europeiska kulturen. De tillhörde välbärgade familjer vilket gav dem möjlighet till utbildning. Vartannat enskilt försök att sjunga utanför flocken misslyckades.
På 1990-talet tog en ny litterär rörelse fart, med mål att sudda ut betydelsen av klasstillhörighet för en författares framgång. Dessa unga författare försökte bilda alternativa grupper till de statligt ägda institutioner som hade slutordet om vem som fick publiceras och vem som fick glänsa. Dessa nya ungdomsgrupper öppnade scenen för kvinnliga röster som Iman Mersal och Fatima Qandil. Vid den tiden skrev Arwa Saleh sin bok De infantila och presenterade den för den nya generationen som hånade den och satte den under hård kritik, enligt Arwas förord. Hon var intresserad av att vandra utanför 1970-talsgenerations skal, en generation som hon tillhörde, ville förstå och ville veta vad som hände med 1970-talets kvinnliga författare. Arwa Saleh begick sedan självmord, kände sig bitter över att hon hade levt hela sitt liv under en pseudonym som den politiska gruppen hon tillhörde valt åt henne. Nawal El Saadawi säger att Arwa Saleh utsattes för psykiskt förtryck från sina intellektuella kollegor och att hennes självmord var ett skrik riktat mot dem.
I sin bok De infantila pratar Arwa om vad hon kallar "Det historiska felet". Hon talar om att hon växte upp i en omogen tid på 1970-talet. Generationen som hon tillhör lyckades aldrig förverkliga sina politiska och sociala drömmar. Det skapade en deformerad människa och en sorts män med borgarmaner. De såg på de kvinnliga författarna som ett sexuellt allmängods. Männens positiva inställning till kvinnorna upphörde så fort de fick sina sexuella behov tillfredsställda. Därefter sjönk hennes värde både som människa och som författare. Hon fick på sig det ena nedsättande stämpel efter det andra.
Den manlige kollegan kunde då förvandlas till vilken traditionell man som helst och kalla henne vad han ville och tilldelade henne den sociala befrielse
Det har varit en tid av förutfattade meningar. Den tiden har sträckt sig ända fram tills nu. För den epoken har kvinnan varit en outtömlig källa för skvaller på kaféer, ett föremål att spana på och sprida rykte om och se på som en användbar varelse.
Det har varit en tid där familjens fysiska våld mot kvinnan ersattes med ett mer raffinerat intellektuellt våld med mål att förgöra kvinnan inifrån och styra henne.
Sociologen Pierre Bourdieu beskriver det symboliska våldet som omärkligt, osynligt även för offren själva, ett våld som utövas genom rent symboliska metoder och medel: genom kommunikation och indoktrinering. Det är också handlingar, ord, beteenden, gester och skrifter som kan skada en persons psykiska och fysiska balans. Hon utsätts för livsfara, hennes arbetsmiljö förpestas. Det kan definieras som ett slags kulturellt våld som har sociala funktioner. Man kan känna igen det från mekanismer hos hegemonin när den utövar sin makt över sina anhängare på ett övertygande och bedrägligt sätt. De tvingar sina moraliska och intellektuella referenser på sina anhängare för att skapa en djup känsla av underlägsenhet, tröghet och en känsla av otillräcklighet.
Som i krig är kvinnan revolutionens första förlorare. Direkta attacker riktas mot hennes kropp. Hon skadas, fängslas, torteras och dödas. Unga kvinnor som deltog i demonstrationerna och greps av militären under al-Sisis ledning blev utsatta för gynekologiska undersökningar. Resultatet av undersökningarna skulle användas mot kvinnorna för att förstöra deras rykte. I ett konservativt samhälle som inte tillåter kvinnan sexuella relationer före äktenskapet har detta stora konsekvenser. Hon kan till och med utsättas för rättsliga repressalier.
Det första som den religiösa staten i Iran gjorde var att tvinga på kvinnorna slöja, och så ville också Muslimska brödraskapets regering i Egypten göra.
Abd al-Fattah al-Sisis regering gjorde inte det och lovade en sekulär stat, men den arresterade flickor som dansade på Tiktok, och propagerade starkt genom massmedia för en viss bild av hur en socialt acceptabel kvinna ska se ut.
Statsmaktens våld kompletteras av det våld som kulturgemenskapen, vilken den kvinnliga författaren vänder sig till när hon bryter sig loss från familjens auktoritet, utsätter henne för. I den nya gemenskapen söker hon utrymme för att ge uttryck för sina idéer och sitt nya jag, men det verkar vara så att det finns något som vi kan kalla återvinning av våld. Familjen, med sitt traditionella sätt att utöva våld, skapar upproriska pojkar som försöker bilda ett liv med nya värderingar, men våldet de ärvt från familjen eskalerar plötsligt på ett allt grövre sätt mot varandra och mot kvinnor.
Bland de svåra saker som en människa kan råka ut för är att vara kvinna i ett odemokratiskt land som revolterar, och svårare än så blir det när upproret misslyckas, och rent av katastrofalt om hon är konstnär, speciellt poet!
Det som komplicerar den kulturella scenen i Egypten är att det är ett gammalt land som har sett alla sorters konst. Man kan säga att egyptierna tror att allt redan har sagts och skrivits, och att informella institutioner har stor makt. Av den anledningen bildar människor små samhällen som snabbt stiftar egna lagar och försöker krossa andra grupper eller individer som inte tillhör dessa.
Ingen författare eller konstnär lyfts fram i Egypten innan han spelar sin tilldelade roll och visar prov på samhörighet med gruppens övertygelser och idéer. Men för de kvinnliga konstnärerna är priset ofta mycket högre. Och trots att det intellektuella skapandet är individuellt, försöker vår omgivning motarbeta oss genom att vilja kontrollera och ignorera oss, eller förvänta sig att vi ska skriva på ett visst sätt då vi framträder. Kvinnan uppmanas att överge sin specifika stil, sitt specifika sätt att tala, för att underordna sig. Hon ska framträda som en mjuk varelse och som en ros med underkuvad sexlust.
Märkligt nog finns det kvinnor som utövar samma våld mot andra kvinnor och på så vis skapar en ny typ av intellektuella,"den maskulina författarinnan” som använder sin auktoritet – om hon överhuvudtaget har någon sådan – för att utesluta kvinnliga kollegor från den litterära scenen med hjälp av metoder som mobbning och verbalt våld. Hon försöker konkurrera med manliga författare om fiktiva byten för att visa att hon är deras jämbördiga motståndare.
Det finns en annan typ av texter som grupperingar uppmuntrar till, bekväma och mindre konkurrenskraftiga för män, nämligen texter där kvinnor bara skriver om sina problem med kroppen och det ständigt stegrande smärtan av den otillfredsställda sexlusten.
Kvinnor har naturligtvis en okränkbar rätt att skriva en sådan text men i förlängningen blir den en förevändning för att stärka självbilden hos den manliga författaren som en machotyp, gärna som män med flera relationer samtidigt. Det är en klyscha men det är en bild många manliga författare strävar efter och gärna vill bli förknippade med.
Men varför börjar de flesta av de kvinnliga författarna med kroppen? En del stannar vid en ofullständig bild av sig själv, andra går vidare och ser något större. Men man frågar sig hur det kommer sig att den kvinnliga närvaron på den egyptiska poesiscenen har blivit så stark? En del hävdar att den till och med domineras av kvinnor.
Jag tror att detta i högsta grad beror på en väsentlig förändring. Den litterära miljön kontrollerades inte för så länge sedan av det manliga könet. Männen bestämde vilka texter fick spridas och vilka inte fick. Kvinnornas texter som var mer ärliga, öppna, avslöjande och nakna möttes med förakt och avvisades. Men den tekniska revolutionen har öppnat ett obegränsat utrymme för publicering. Förutom det, har det uppstått ett nytt socialt sammanhang som bidragit till nedmonteringen av den gamla scenen. Nu kan vilken kvinnlig poet som helst publicera sin dikt med en enkel knapptryckning, utan tillstånd från någon individ eller grupp, utan att behöva ett nätverk som hjälper en för att existera.
Revolutionen kan ha misslyckats med att avveckla politiska maktstrukturer, men den har onekligen lyckats att rucka på den sociala strukturen i samhället genom att göra uppror mot familjen, och med sarkasm rucka på dess fäste inom individen själv, på nostalgin, på historien och traditionerna. Det finns försök att lämna familjehemmet. Förr i tiden gifte man sig tidigt om man ville bryta sig loss från sina föräldrahem. I dagsläget är bilden helt annorlunda. Tusentals tjejer lämnar modigt nog föräldrarna och lever sina liv utan familjens stöd. Det sker inte utan föräldrarnas motstånd och våld. Men det hindrar inte tjejerna från att försöka. Allt detta sker inte utan att påverka den litterära kartan i Egypten.
I början av revolutionen spelade bilden en stor roll men också poesin. Kvinnorna skrev intensivt, medvetet och med en kraft som bara en revolutionsmakare kan ha. De tog till sig den radikala retoriken med stegrande självförtroende. Det var ett avgörande ögonblick utan återvändo. Den manliga poesin kunde inte konkurrera längre eftersom den stod på samma gamla mark och inte kunde förstå de sociala omvälvningarna.
Har dikten behövt den kvinnliga energin? Har den behövt ett uppror mot familjen?
Den här revolutionen börjar med kvinnan, eftersom den religiösa texten och det manliga samhället alltid förverkligar sig själva genom att kuva henne. Man måste bryta ner idén om kroppen och ta sig frihet att tala om den för att komma till en större plats bortom kroppen.
Den egyptiske författaren Alaa Khaled som har skrivit om kvinnornas närvaro på poesiscenen, säger att utvecklingen är ett resultat av en historisk ackumulation av djupa självreflektioner. Han menar att kvinnan är mer kapabel att vända blicken mot sitt inre, vilket är vad poesin behöver. Mannen har däremot förbrukat sitt förråd och behöver gå in i sig själv mot en djupare punkt i jaget.
I en tidigare intervju, sade han att kvinnor är mer intensiva och närvarande i den nya poesin, kanske på grund av deras förmåga att fokusera på den ursprungliga platsen för sina behov, med vilken de korresponderar och ur vilken de hämtar sina stoft. Kärlek, vänskap och den Andre är hennes ursprungliga referenser och hennes dikts drivkraft. Han menade också att mannens närvaro i hennes dikt är i egenskap av en jämbördig människa och partner. Hon och han lider lika mycket inför den stora och bistra världen.
Jag diskuterade den breda mångfalden i den egyptiska poesin med honom. Khaled sa att det finns en stor skönheten i den, men att mångfalden också innebär en splittring i den poetiska scenen, eftersom det inte finns någon fast mark att gå på, situationen här är mycket flytande och ter sig större än någon text. Oavsett hur utvecklingen går, kan man inte komma ifrån det faktum att en stark kvinnlig text nu finns på pränt.
