På vilka sätt har revolutionen påverkat dig som person och framförallt poet?

- Jag följde revolutionen utanför Tunisien, genom tv-dator- och mobilskärmar blev jag dagligen uppdaterad om allt som försiggick. Jag följde revolutionen med en blandad känsla av panik och glädje, till en början kände jag mig handlingsförlamad och kunde inte riktigt tro på allt som hände. Men allt förändrades natten då Ben Ali flydde, den natten sov jag inte, jag tror inte någon i Tunisien sov den natten. Jag upplevde en uppsättning motstridiga känslor, glädje, förvåning och en känsla av hopp. Dagarna som följde Ben Alis flykt var kantade av rädsla, jag följde nyheterna om prickskyttar som förföljde människor på gatorna, bilder på stupade martyrer och sårade människor som föll på Habib Bourguibagatan och alla de gator som förgrenar sig med den. Jag ville ansluta till demonstrationerna och kräva frihet, värdighet och bröd.

Jag återvände till Tunisien vid första möjliga tillfälle, ungefär en månad efter regimens fall. Jag kommer ihåg känslan av frihet. Jag kunde se förändringen i människors ansikten, även luften kändes friskare än vanligt. Alla jublade och log på flygplatsen, alla var optimistiska. Framtiden som revolutionen frammanat, var lovande. Vi kommer att läka våra sår och bygga en demokratisk nation där unga kommer att ha tillgång till arbete.

Erfarenheter och utveckling är avgörande för hur en poet ser på språk, det inkluderar även vad som händer på den plats poeten är verksam i. Revolutionen påverkade mig både som person och skapare, på många sätt befriade den mig som poet, tog bort min rädsla och tillät mig att tänka och uttrycka mig fritt. Tidigare utgjorde det en enorm fara att ens tänka tanken att kritisera regimen offentligt. Vi föddes med den rädslan.

Vad innebär det att vara en poet i Tunisien idag? Vilka utmaningar ligger framför er? Finns det sammanhang i vilket poeter kan organisera sig gemensamt, eller är arbetet ensamt?

- Låt oss vara ärliga. Poesi har alltid varit elitistisk. Vilka är det i världen som läser poesi idag? Är det poetälskare? Poeterna? Konststudenterna? Vilka deltar i poesikvällar? De som uppskattar poesi i Tunisien är en väldigt liten skara i jämförelse med romanens följe. Det kanske låter pessimistiskt, men poesi oavsett världsdel har en väldigt liten läsarskara. Tidigare var den största salen i stadsteatern i Tunis fylld av poesiälskare, numera fyller inte poesiuppläsningar ens en liten sal. Idag har andra metoder för att sprida sin poesi dykt upp. Allt fler publicerar sina dikter på sociala medier och läser upp dikterna via live-funktionen, vem som helst i världen kan ta del av dessa. Behovet av att delta på fysiska poesikvällar finns inte längre i Tunisien. I början av min karriär som poet brukade även jag delta i poesikvällar, men sedan jag flyttat från Tunisien, har kontakten med poetkollegor framförallt varit via sociala medier, särskilt de ur min generation.

Har du märkt av några förändringar i det poetiska landskapet i Tunisien efter revolutionen? Har poeters sätt att skriva förändrats?

- Visst finns det en tydlig och vacker förändring. Den nya generationen poeter är modigare än den föregående, mer liberal kring tabun som tidigare hållit oss gisslan. Det jag gillade allra mest i början av revolutionen, var hur ungdomar använde tunisisk slang att uttrycka sig i demonstrationerna.

I det tunisiska samtalet är det ett språkbruk som inte uppskattas av fusha-poeterna ( poeter som använder traditionell/standardiserad arabiska). Om vi vill läsa och skriva poesi för människor på gatan måste vi väcka deras uppmärksamhet, det finns inget bättre sätt att göra det på än genom slang, som alla förstår och har en relation till.

Ser du att poesin spelade någon särskild roll under revolutionen?

- Jag hade tyvärr inte äran att bidra med några dikter till den tunisiska revolutionen.

Har du själv skrivit något om revolutionen?

- Jag har skrivit om revolutionen i min roman “Bourguibas hus”, den följer dagarna strax innan regimens fall fram till ögonblicket då romanens huvudperson Jihan får reda på Ben Alis flykt. Att skriva om politiska händelser kräver stor omsorg och att skriva om det som ägde rum den 14 januari, behövde inte stressas fram.

I min första roman, "Trubbel", pratade jag om nittiotalet och processen att fängsla och trakassera studenter för att ha kritiserat och motsatt sig regimen i fredliga demonstrationer.

Genom att möta studenterna under tiden allt detta ägde rum kunde jag bygga karaktärer som baserades på deras erfarenheter. I mina dikter undviker jag att explicit skriva om politiska händelser, i min första diktsamling har jag ett par kortare dikter om kuvad åsiktsfrihet.

Hur ser du på Tunisiens framtid i relation till poesi men även politiskt? Vad drömmer du om?

- Det är en förvirrande fråga, särskilt den andra delen av frågan. Som många andra tunisier idag är jag inte längre särskilt optimistisk, vilket inte är så konstigt om man tittar på hur korrupta politiker successivt utarmat vår ekonomi. Mycket har skett sedan revolutionen för tio år sedan, trots större frihet som uppnåddes tack vare revolutionen, kränks fortfarande våra individuella rättigheter i Tunisien. Demokrati är fortfarande en svårfångad dröm.

Ändå finns det hopp, idag har vi ett stort antal föreningar för mänskliga rättigheter som arbetar outtröttligt för att bevara revolutionens medborgerliga vinster, särskilt för tunisiska kvinnor.

Sarra Anaya är poet och har varit verksam som konstnärlig ledare och redaktör för översättningsprojektet Shaerat som introducerar arabiska författare och poeter för en svensk publik. Hon är kutulurredaktör för Kontext. Sarra Anaya har även gått Biskops-Arnös författarlinje och jobbat som redaktör för tidskriften Glänta.