Vi lever i en tid när de flesta nationalsånger har spelat ut sin fornstora roll. De dammas av under olympiska spel, politiska tillställningar och större sportevenemang. I en del länder sjungs nationalsången under morgonsamlingen i skolan. Majoriteten verkar ha glömt bort det mesta av texten.

I ett historiskt perspektiv finns det dock en del matnyttigt att säga om många nationalhymner, inte minst Kambodjas. Sedan 1942 har landet haft fyra stycken. Den första, Nokorreach (”Kunglig stad”), var i bruk fram till 1970 då den försvann efter en antirojalistisk statskupp. Tre olika regimer följde, var och en med sin egen nationalsång, varefter det var dags för Nokorraech igen, då Kambodja åter blev en monarki 1993. Den är landets nationalsång än i dag och den tonsatta texten lyder i grova drag så här i svensk översättning:

Nokorreach skrevs 1939, när landet var ett franskt protektorat styrt av kung Sisowath Monivong (1867–1941). François Perrichot som dirigerade Kambodjas kungliga symfoniorkester, komponerade den långsamma, själfulla melodin med ledmotivet hämtat från en kambodjansk folkvisa. De lyriska stroferna skrevs av Chuon Nath (1889–1969), en framstående buddhistmunk som senare även låg bakom landets första fullödiga khmeriska ordbok.

Precis som nationalsånger brukar vara, är Nokorreach ett barn av sin tid. Kung Monivong förordade Nokorreach i maj 1939 men det skulle dröja ytterligare tre år innan den blev Kambodjas nationalsång. De franska myndigheterna tyckte förmodligen att hymnens nostalgiska, Kambodjacentrerade strofer ställde det dåvarande franska protektoratets dygder en smula i skymundan.

1942 hade emellertid den politiska situationen i Kambodja och Frankrike radikalt förändrats. Efter Frankrikes kapitulation i Europa i juni 1940 hade båda länderna åsamkats det ena nederlaget efter det andra.

I slutet av 1940 utnyttjade thailändska styrkor Frankrikes sårbarhet och attackerade Laos och Kambodja i ett försök att återerövra de territorier som Thailand (dåvarande Siam) hade fått avstå till Frankrike i början av 1900-talet. De ”stulna” territorierna omfattade Kambodjas nordvästra delar. I ett fredsfördrag som Japan var med om att förhandla fram tvingades Frankrike återlämna områdena till Thailand men fick slutligen behålla landspillran kring ruinstaden Angkor.

Denna förnedrande slutknorr retade upp den ålderstigne kambodjanske kungen som under sina sista månader i livet vägrade tala franska med franska ämbetsmän. Han avled i april 1941.

Snart förvärrades situationen ytterligare. Efter sammandrabbningar mellan franska och japanska trupper vid den sino-vietnamesiska gränsen i augusti samma år, gick de franska myndigheterna i Indokina med på att låta Japan stationera tiotusentals trupper i kolonin. Truppförflyttningarna var ett led i Japans förberedelser för att invadera övriga Sydostasien några månader senare. I gengäld gick Japan med på att låta den franska administrationen i Indokina stanna kvar.

Samtidigt rådde landssorg i Kambodja som hade förlorat sin kung.

I oktober 1941 gjorde fransmännen ett oväntat schackdrag och satte Monivongs nittonårige sonson, Norodom Sihanouk (1922–2012) på tronen, efter att utan förvarning ha hämtat hem honom från ett franskt gymnasium i Saigon. Baktanken var att Sihanouks ungdom och bristande erfarenhet skulle göra honom till ett lydigt redskap för franska intressen.

Nokorreach plockades fram ur gömmorna och korades till nationalsång följande år.

Något att höja på ögonbrynen inför är att den sångtext som 1939 tyckts ha uppfattats av franska öron som illojal nu passade som hand i handske ihop med den vänta-och-se-politik som omhuldades av Vichy-regimen i Frankrike och av landets ämbetskår i Indokina. När allt kom omkring beskrev ju nationalsången ändå ett i fornstora dagar mäktigt rike som väntade på att födas på nytt.

Några få penndrag i texten var allt som behövdes för att anpassa den till ett kuvat Frankrike i krigstid och ett Kambodja som, även det i krigstid, väntade på att japanerna skulle ge sig av.

Shanouk var förtjust i Nokorreach. Förmodligen identifierade han sig med kungen i första versraden. Och när han abdikerade från tronen 1955 för att bli statschef valde han att behålla hymnen. När han 1993 för andra gången kröntes till kung över Kambodja insisterade han på att återinföra den som nationalsång.

När Sihanouk i mars 1970 befann sig utomlands avsattes han i en oblodig statskupp. Ursinnig och chockad över tilltaget svor prinsen att återta makten, bosatte sig i Beijing och bildade en exilregering. Kina och Nordvietnam stödde honom, liksom även Röda khmererna som tidigare på ett relativt harmlöst sätt stått i opposition mot Sihanouk.

I Phnom Penh kallade sig den nya regimen för Khmerrepubliken och gjorde vad den kunde för att skrota det gamla kambodjanska kungadömet. Nokorreach byttes ut mot en orytmisk och föga melodiös nationalsång som med facit i hand måste sägas ha uttryckt regimens farhågor även om det kanske var oavsiktligt. En grovt tillyxad översättning lyder som följer:

Vad är anmärkningsvärt med den här nationalsången? Bortsett från den påvra litterära kvaliteten är det skiftet från Nokorreachs lågmäldhet till det krig som redan höll på att slå Khmerrepubliken i spillror. Nationalsången skrevs när republikens nederlag mot den i erfarenhet vida överlägsna vietnamesiska armén var nära förestående. Sett ur det perspektivet är det en hjärtskärande text.

Vietnam drog tillbaka sina trupper från Kambodja 1973. Vid det laget hade rörelsen utvecklat en formidabel militär styrka och Khmerrepubliken var i upplösningstillstånd.

När Röda khmerernas soldater nådde Phnom Penh den 17 april 1975 var Kambodja ett härjat land efter fem år av inbördeskrig. Under större delen av 1973 hade USA utsatt landet för brutala och närmast urskillningslösa bombmatteräder utanför städerna.

Röda khmerernas dolda ledning utropade sig som Demokratiska Kampuchea (DK) i januari 1976. Man presenterade en konstitution och en nationalsång vars text sannolikt skrivits av DK:s då alltjämt hemlige ledare, Pol Pot. Texten lyder:

Bortsett från frasen om den frigörande kraften i döda människors blod (kanske ett koncept hämtat från Marseljäsen) så kan nog sägas att det som de flesta kambodjaner råkade ut för under 1975–79, för att nu citera den långrandiga nationalsångens slutkläm, var allt annat än blomstrande, magnifikt eller underbart. Istället ledde DK:s missriktade politik, dess ledares paranoia, dess okontrollerade våld och dess krig mot Vietnam till att regimen slets i stycken.

I kölvattnet efter dess framfart fanns kanske två miljoner män, kvinnor och barn som hade dött av svält, överarbete, felbehandlade sjukdomar och avrättningar. Deras blod hade inte bidragit till annat än möjligen regimens upphörande.

I januari 1979 gick vietnamesiska trupper in i Phnom Penh efter ett överrumplingskrig som var över på mindre än tre veckor. Senare samma år bildade vietnameserna och deras kambodjanska protegéer (som hade flytt till Vietnam undan DK:s utrensningar) en provietnamesisk regim kallad Folkrepubliken Kampuchea (PRK). Under de följande tio åren åtnjöt Kambodjas utmattade men härdade folk militärt skydd från Vietnam, något som inte nämns i Folkrepubliken Kampucheas nationalsång.

Khmerrepublikens nationalsång hade komponerats under själva slutskedet av ett nederlagstippat krig medan DK hade skrivit sin efter att ha segrat. Folkrepubliken Kampucheas nationalsång beskriver en pågående, oviss konflikt där "alla fiender är oskadliggjorda". Den lyder:

Kambodjas omhuldade valspråk sedan början av 1990-talet, "Kung, Stat, Religion" (formulerat av Chuon Nath) har mist det mesta av sin forna styrka.

År 2017 bor en likgiltig, maktlös kung i sitt kungliga palats, kambodjanerna överger buddhismen och staten, vars inneboende tendenser till förtryck tonas ner i Nokorreach, har blivit alltmer förtryckande.

Har Nokorreach passeret sitt bäst-före datum? Det kan hända, men jag tror fortfarande att en nationalsång som hedrar Kambodjas anrika historia och dess folks okuvliga styrka är djupare, relevantare och värdefullare än 1970-talets hjärtlösa nationalsånger som uppmanade lyssnarna att förgöra sina khmeriska bröder och hyllade dem när de följde uppmaningen.