Monolog

AKT ETT

SCENANVISNING

Tre kraftiga trästolar: en stor stol i mitten som symboliserar modern, en medelstor stol som symboliserar småbröderna och en liten stol som symboliserar ett spädbarn.

ROLLFIGUR

Kvinna från Zinacantán klädd i svart.

Hon kommer in med blommor och starrgräs. Medan hon ordnar med buketten hörs en traditionell mexikansk sång.

Vilken vacker sång! Den påminner om min by (Fundersam). Jag minns att gatorna livades upp med orkestermusik vid fyratiden på morgonen. Jag var nio år, min mamma tog hem kopal för att det skulle dofta gott, hon plockade starrgräs för att det skulle kännas glatt hemma. (Gest: drar in doft genom näsan).

På tavernorna monterade man högtalare på höga stänger för att musiken skulle höras i hela byn. Under festdagarna var det fullt av folk. Både kvinnor och män klädde sig i färgglada dräkter (Visar upprymt sin blus). Kvinnorna prydde sina flätor med rosetter i klara färger: orange, röd, rosa, lila, limegrön, ljusblå …

Jag minns att jag färgade ansiktet med rött crêpepapper, för att se rosig ut om kinderna, och läpparna med mörk kåda. Det var så jag gjorde mig fin för att gå till festen med mina kusiner.

(Vänder sig till kusinerna) Kusiner, jag är klar, kom så går vi!

(Hon böjer sig och förvandlar sig till sin retsamma och malliga kusin, förvränger rösten och gångstilen)

Dröm inte ens om att gå dit med oss! Du ser ju ut som en pajas! Du passar bättre med clownerna i byn, med oss kommer du inte!

(Hon böjer sig ner och byter roll till sig själv) Skulle jag likna en clown!

(Hon gör en arg min och börjar gå. Till publiken)

Jag var tvungen att vara försiktig så att inte pappa såg mig, för han slog hårt och gav mig bestraffningar. Han sa att jag inte var stor nog att gå ut klädd på det viset, men jag kände mig redan som en ung fröken. Jag var nio år och tvättade och strök kläder, jag bakade tortillas, jag bar ved, jag tog hand om mamma under hennes förlossningar och steg upp klockan tre på morgonen. Det var för att jag var äldst. (Medan hon pratar går hon åt höger. Längst bort skrattar hon till).

(Hon sätter sig på stolen som om hon var mamman och säger med mjuk röst)

Flickan min! (Gest: fattar hennes händer. Något ängslig röst) Du får gå ut på ett villkor, när du kommer hem från festen måste du baka tortillas, så att din pappa inte blir arg.

(Hon ser flickan gå ut. Hon reser sig från stolen och svänger runt åt vänster för att förvandlas till flickan som kommer hem, lycklig efter dansen)

Vad roligt det var på festen! Åh, vilken söt pojke jag fick dansa med!

(Hemma går glädjen över i lättja och ilska eftersom hon måste baka tortillas. Hon är trött och somnar medan hon gräddar dem, hon bränner sig på handen och vaknar till. Hon ser att bröden blir brända. Hon släcker elden så gott hon kan och ställer undan stekplattan. Hon går ut och sköljer ansiktet med vatten.)

(Mot publiken)

Det var bara under festdagarna som jag inte gick till bergen med min mormor. (Sopar och vänder sig sedan åt vänster mot stolen för att tömma skräpet) För att slippa skäll skyndade jag mig att städa hemma. Jag tyckte om att se när bussarna tömdes, när åsnorna lastades av och sedan knöts fast vid staketen.

(Till publiken, uppspelt, hon går mot stolen, och rör samtidigt händerna som om hon vek kläder)

Folk från Acala och Chiapilla kom med buss. De från San Lucas kom på åsnor, och sålde alla möjliga frukter under festdagarna. De hade med sig sockerrör, sapotillplommon, tsuntsapo, lime, och minibananer! (Hon minns känslofullt). Åh, min favorit var röd banan, jag åt den på varmt tortillabröd (Gest: äter och njuter, hon står upp och sätter sig sedan). Det var många som ville övernatta hos oss, och eftersom de kom långväga ifrån lagade de mat och sov hemma under alla de tre festdagarna. Jag minns att de lagade en stark men god buljong, och vi var så glada, för det var bara då vi fick äta så mycket frukt och god mat; annars åt vi bara tortillas med salt och grönsaker – det hade vi mycket av.

(Hon vänder stolen för att mortla) Vi hade varken någon mixer eller kvarn, så när vi lagade mat och behövde mala någon ingrediens, gjorde vi det med vår metate. Vet ni vad en metate är? (Ser på publiken) En metate är en mortelsten med en handsten, som ger kvinnorna blåmärken på armarna eftersom vi mortlar nästan varje dag.

Jag var liten och fick ställa mig och mortla på metaten, men eftersom jag inte hade lärt mig än gjorde jag så här. (Gest: mortlar. Sedan ser hon på sin mamma som närmar sig med ett leende på läpparna och följer henne med blicken; hon går fram för att fatta hennes händer och på ett ömsint sätt visa henne hur hon ska göra. Med mjuk röst) ”Flickan min, så där mortlar man inte; titta, så här gör man, så här. Så här går det bättre!” (Gest: trötthet). Jag blev trött, men jag lärde mig. Jag lärde mig mycket av henne, därför vet jag att hon är här nu, hon är min ängel, hon är alltid med mig, jag känner det. När jag drömmer om henne är det precis som när jag var en liten flicka. (Hon sätter sig på den stora stolen). Jag minns när hon kammade mig och knöt fast rosa rosetter och sa att jag skulle titta upp i himlen, för då var det lättare att fläta mitt hår. Eftersom vi inte använde hudkräm på den tiden smörjde hon in hela mitt ansikte med vit vaselin.

(Hon ställer sig bakom stolen och drar in lukt genom näsan) När jag drömmer om min mamma och det inte finns några ljus hemma och det inte är som hon vill ha det, säger hon (med moderns röst) ”Det fattas något här, det doftar inget, det saknas dofter, det finns inga färger och det saknas ljus!” (Byter till sin egen röst). Då vet jag att hon vill att jag ska hämta starrgräs, kopal och blommor. Om jag inte tar hem det åt henne går hon kanske till någon annan och jag vill att hon ska hälsa på mig; när hon är hos mig passar jag på att berätta om mina bekymmer, om mina sorger.

Jag lättar mitt hjärta och delar min glädje.

(Hon tänder ljusen och tar på sig sin mormors blus.)

Bland mina minnen finns också mormor. Hon var stadig som en klippa, stark och orädd. Hon var temperamentsfull, bestämd och auktoritär. Jag lärde mig mycket av henne. Jag minns hur hon brukade väcka mina mostrar.

(Hon tar på sig sjalen från Zinacantán och förvandlas till mormodern)

”¡Likanik xa ch’aj tsebetik, ali ti ve’lile mu xu xtal ta vinajel, toyol xa k’ak’al!”

”Upp med er, era slöfockar, maten kommer inte av sig själv till bordet, klockan är mycket!”

(Hon sjunker ner i stolen som om det vore en säng och talar därifrån). Eftersom det var i gryningen ville mina mostrar inte gå upp. Hon ryckte av dem filtarna och eftersom det var så kallt kröp de ihop och drog kjoltyget om överkroppen, deras skinkor såg ut som nyfödda råttungar, alldeles släta. (Hon förvandlas till en av mostrarna, skrämt ansiktsuttryck) ”Vi kommer, mamma, bli inte arg, vi ska gå upp!”

(Till publiken med egen röst) De knöt fast sina kjolar så gott det gick och skyndade till köket.

(Med sjalen över axlarna intar hon mormoderns roll och ryter)

”¡Tseb sujaba ta yuch’el a kajve, yu’un ta xtoy xa ti k’ak’ale!”

”Skynda dig flicka, drick ditt kaffe, klockan är mycket!”

”¡Mu xa jaluk ta xlok’ ti k’ak’ale ta sjol vitse!”

”Snart stiger solen över horisonten!”

(Med skrämt ansiktsuttryck föreställer hon sig sitta framför sin mormor. Gest: dricker snabbt sitt kaffe.) Jag är färdig, mormor!

(Med darrande röst) Mormor, mormor, vänta på mig! Jag kan inte gå, jag blöder om fötterna; snälla mormor, mina händer är alldeles kraftlösa och vill också blöda, vänta på mig, mormor, det är så kallt! (Hon haltar sig fram, gråtfärdig; på väg upp i bergen, hon gör huggande rörelser framför sig, och eftersom hennes händer har domnat råkar hon hugga sig i foten). Mormor! Jag skar mig i foten, det blöder jättemycket, ser du blodet, mormor!

(Hon skyler foten i förtvivlan, förvandlas till mormodern och säger med bestämd röst)

”¡Anchan! Ma’uk xchi’uk syalel a sat ta xpaj ti ch’ich’ele, ¡chotlan!”

”Tyst med dig! Dina tårar stoppar inte blodet. Sätt dig!”

(Mormoder tar en näve jord och strör den över såret för att hejda blodet, hon skär av ett ekblad, hon upprepar behandlingen flera gånger och lindar sedan foten.)

”¡Mu xa xa’ok’! mu me xa bal ti yu’un iyayij ti sjol avakane muk’ xa bu cha kuch ech’elel ti asi’e, ¡sujaba ta stsobel ti asi’e!”

”Nu slutar du tjuta! Och tro inte att du slipper bära ved bara för att du skadat foten, iväg med dig nu och samla ved!”

(Gest: samlar och bär ved). Men det känns som att jag inte kan gå, mormor.

(Kraftfullt, som om hon vore mormodern)

”Sa’o junuk anab te’, k’un k’un xa bat k’u cha’al xa k’ot k’alal na, tey ta spoxtabot ti ame’e.”

”Leta upp en käpp och rör dig hemåt steg för steg, så kan din mamma ta hand om foten”.

(Hon kommer hem och med moderns röst, förskräckt över att se dottern) ”Vad har hänt, flickan min! Herregud!”

(Med mormoderns röst)

”Te xa poxtabe, ¡Li ok’obe! lek xa.”

”Det är ingen fara, det där kan du ta hand om! Imorgon är det redan bättre, ska du se.”

(Hon lägger sjalen på stolen som om den vore flickan och säger med moderns röst) ”Gråt inte, flickan min! Jag ska behandla din fot med ringblomma och sedan stryker vi på mentolsalva för att såret inte ska infekteras, och du får gå till skolan idag även om du blir sen, som vanligt.”

(Till publiken med sin egen röst). Jag kom aldrig i tid till skolan, för min mormor tog mig allt längre bort för att hämta ved. I min naivitet trodde jag att magistern inte skulle straffa mig när han såg den skadade foten; han brukade tvinga ner mig med knäna mot kapsyler på golvet och händerna mot väggen. (Hon förvandlas till magistern, ställer sig i profil och lägger händerna på det imaginära bordet. Gest: river med naglarna)

”Ta inte bort handen, det här förtjänar du för att du inte förstår vikten av att komma i tid”. (Med flickröst, snyftande). Snälla magistern, riv inte så hårt, det gör ont, det gör ont!

(Till publiken) Men det var inte hela straffet, jag fick inte heller gå på rast, och jag var inte den enda som blev bestraffad. De andra flickorna i min klass hade med sig tortillas med salt mellan böckerna och hårdkokta ägg, som stank. (Hon förvandlas till magistern och sniffar runt omkring sig) ”Vilka fisungar, lortgrisar, sitter ni och skiter, vad är det för snuskigheter! Xun, öppna dörren, det här är som en kanon utan mynning.”

(Till publiken, med sin röst). Skoldagen slutade med misshandel och förolämpningar. Om det inte var regnperiod gick jag tillbaka till bergen för att hämta mer ved, men inte med min mormor, utan med min äldsta bror. Om päronen var mogna plockade vi dem för att dämpa hungern på hemvägen. Min bror var listig och lurig. (Tittar uppåt, som om hon plockar päron, och förvandlas till brodern). ”Haha, jag såg din rumpa!” (Hon skyler sig snabbt med klänningstyget mellan benen, arg). Jag plockar inga päron åt dig, du får klättra själv, nu kommer jag ner, flytta på dig.

(Står vid trädstammen) Så många minnen från det här päronträdet, dess grenar bar våra kroppar, vi klättrade i det, mina fem syskon och jag, och jag klättrade högst, för jag är inte rädd för höjder. Det här päronträdet gav oss frukt och bar våra gungor. Päronträdet bevittnade när min bror lärde mig att spela kula och att döda fåglar med hans slangbella, men det blev också vittne till hans övergrepp. Det dröjde innan jag förstod att det inte var en lek, utan att han förgrep sig på mig. Det var därför jag en dag rymde hemifrån, jag tog mig till härbärget, där fick man också gå upp tidigt, men jag behövde inte ta hand om mina småbröder, jag behövde inte tvätta kläder, baka tortillas, och framför allt, jag blev inte utnyttjad av min bror.