Vi, urfolkens författare, har av både etiska och politiska skäl tagit oss an uppgiften att översätta våra egna texter i syfte att väcka intresse för vad som skrivs på vårt språk, eftersom det inte kan förstås av dem som är främmande för vår kultur, eller av dem som inte är förtrogna med allt det mörka som är sammanlänkat med vårt sätt att tala, och inte heller av dem som inte kan tolka tecknen i vårt kollektiva minne som är präglat av vår historia och våra myter. Kulturen vi härstammar från finns med i språket, den strålar samman med vårt här och nu och blir en förenande länk i våra liv. Om vi endast uttryckte oss på tsotsil skulle man inte kunna förstå alla dessa sidor hos oss, därför är det viktigt att vi själva översätter våra texter. Texterna innebär också en förnyelse av det andliga, ett nytt möte med lidanden och händelser i vårt dagliga liv som har vävts samman med allt som rör sig runt det gemensamma språket.

Att man ska översätta sina egna texter har alltid setts som något självklart, och därför har det inte ansetts nödvändigt att göra någon sammanställning av erfarenheterna. Förmågan att sätta ihop och bilda ord har varit det som mest bidragit till att tsotsil fått en ny språklig rikedom. Jag har arbetat fjorton år med skrivande och har fått stor erfarenhet av att skapa neologismer och även av att återställa ord som kommit ur bruk, ord som nu införlivas i språket med sin gamla betydelse eller med en ny. Klart är att poesi ofta inbjuder till lek med orden i meningarna, man når nya hittills outforskade nivåer som gör att vi kan fortsätta att söka nya sätt att bygga upp och använda vårt språk.

Detta att översätta sina egna texter innebär alltså ett epistemologiskt möte där två språk, tsotsil och spanska, med två visioner, två verkligheter, löper samman och går igenom en dialektisk process av språklig förnyelse, och det blir en historisk återhämtning för tsotsilfolket.

Att skriva på tsotsil blir först och främst ett förnyat möte med den intersubjektiva känsla och tanke där merparten av våra minnen har sina rötter. På så sätt tappas kopplingen till vår fosterjord inte bort. Om vi förlorar vårt språk glömmer vi det som är viktigt – vilka vi är, vad vi äter, vad vi arbetar med, våra kognitiva processer. Det händer att våra äldre upplyser oss om viktiga uttryck som de har bevarade i sina hjärtan, något som orsakat dem stora svårigheter och medfört diskriminering, marginalisering och död, av den enda anledningen att de var annorlunda eller betraktades som okunniga indianer utan förstånd.

När vi skriver på tsotsil betyder det alltså att vi återupplivar och får ny kontakt med våra förfäders historia, det blir del i en rörelse som syftar till att återta och stärka vår identitet här och nu, och att översätta sina egna texter innebär att man blir en bro, en individ som bär spår av ett liv mellan två kulturer och två språk i ständig konflikt. Men det handlar inte bara om att översätta sin text, det för också med sig en politisk kamp, och en kamp för att inte låta språket dö ut och för att ge andra möjlighet att lära sig det.

Vi som arbetar med två språk, tsotsil och spanska, kan i den spanska texten ta med ord från vårturfolksspråk, eller också kan vi skriva två versioner där språket tar olika vägar. De flesta av oss som arbetar med skrivande på det sättet har tsotsil som modersmål, vi lärde oss det i barndomen, inom familjen och i våra byar, men det finns också personer som nu har börjat lära sig något av urfolkens språk.

Det är viktigt att ta fasta på på vilken nivå vi behärskar de språk vi talar. De särskiljande dragen i varje författares förslag – det gäller estetiskt, begreppsmässigt, ideologiskt och stilistiskt – visar sig på olika sätt i det de skriver. Fram till nu har det vi gör helt enkelt setts som en översättning och har inte fått någon större spridning. Men det handlar inte bara om språket i sig, det har att göra med språkets funktion och bruk, vi skulle kunna säga att det handlar om hur det används i samhälleliga eller sociokulturella sammanhang. Och utmaningarna vi möter är inte små. Vi har kognitiva skillnader i språken som visar sig i pluralformer, genus och artiklar när våra tankar översätts till spanska. I tsotsil finns bara två artiklar, Ti eller Li, eller varianten Ni i huixtán, på tsotsil har vi en preposition, Ta, medan spanskan har flera olika.

Vad gäller tsotsils semantik kan jag nämna ett ord, k’anel, som av många har översatts med ”kärlek”. I själva verket har ordet mer än tio betydelser, be, skaffa, önska, för att bara nämna några. För att säga kärlek på tsotsil skulle vi förslagsvis kunna använda k’uxot ti ko’nton, du skär i mitt hjärta, det uttrycker en djup känsla, men när det översätts till spanska förlorar det ofta sin betydelse och inte sällan försvagas meningen. Varje enskilt uttryck får större spännvidd när man talar två språk. Om till exempel en dikt på tsotsil är laddad med bilder blir det komplicerat att översätta den till spanska: k’alal chkuji sjunlej jbakel ta yut jch’ulel / när skelettet hukar längst in i benmärgen, en översättning som tycks ha gjorts på en höft eftersom ordet ch’ulel har med medvetande, själen, anden, att göra och här får det alltså en annan tolkning.

Ett annat exempel är sna’el, som många översätter med en av ordets betydelser, ”minne”. Egentligen betyder sna’el ”påminna, veta och minne”. Te sts’otet k’uchel yat k’ok ana’omal ta ko’nton / du slingrar dig som lågor in i mitt hjärtas minnen. Detta fragment ur en översättning visar att betydelsen ändrats, eftersom sts’otet står för en annan varelse, inte någon flicka som slingrar sig in, och det pekar alltså på en viktig semantisk skillnad när det gäller ordet ”minne”. Detsamma kan sägas om yat k’ok / eldens penis, som här översätts med lågor. Det händer att en betydelse modifieras vid den egna översättningen mellan språken. Till exempel översätts ordet ”sakna” med na’el som egentligen betyder ”veta” eller ”visdom”, och på tsotsil har det en filosofisk innebörd, medan det spanska ordet är mer känslobetonat. Ännu ett exempel: Sna’ot ti kp’ntone/ mitt hjärta är som fyllt av visdom, vilket syftar på all den längtan eller de minnen som ger en hoppet åter. Dessa exempel visar översättandets begränsning, det är sådana fall där författaren inte hittar något likvärdigt ord eller någon semantisk motsvarighet i det andra språket och språken alltså visar sig inte vara jämförbara.

På båda språken kan man använda betydelser som diskursivt och kulturellt inte överensstämmer, betydelserna divergerar alltså och tenderar att stöta bort varandra. Denna divergens är den kulturella skillnad som just blir tydlig när vi inser att det finns moment som inte går att översätta från det ena språket till det andra.

När vi översätter vår egen text, precis som vid andra mer konventionella former av översättning, påminns vi ständigt om det besvärliga motsattsförhållandet mellan kongruens och inkongruens. Ord på det ena språket som finns instoppade i texten på det andra språket visar alltså på en och samma gång att översättandet har en gräns, att den gränsen, den divergensen, går att överskrida och att det är möjligt att hitta ersättande uttryck.

En tvåspråkig text inbjuder även läsaren att växla mellan de båda språken på samma sätt som författaren gjort. Den etiska och politiska syn som författaren ger uttryck för i sin egen översättning kan modifieras hos läsaren. Läsaren vet att texten finns i två versioner, och ett aktivt val krävs för att nonchalera någon av dem. Men då man läser båda versionerna skapas ett potentiellt utrymme, en öppning som möjliggör ett utforskande av de motstridande och ersatta passager som man alltså hittar vid en jämförelse mellan de två versionerna.

Den tvåspråkiga texten visar också ett annat slags gränsöverskridande, överklivningar, till exempel när den växlar mellan lantlig och urban miljö, eftersom levnadssätt, tal och förhållanden i de båda miljöerna skiljer sig åt. Detta gör det möjligt att skalda i översättningens blanka, mellanliggande delar. När jag skriver på tsotsil är det alltså mitt urfolksspråk jag skriver på, men som andra språk lär vi oss spanska, engelska eller något annat språk, och översättningarna går fram och tillbaka, från det ena språket till det andra och vice versa, och vid varje vända slipas orden likt stenar. Att leva än i byar, än i städer gör att man ständigt färdas längs vägen mellan de båda.

Urfolkens skrivande som rör sig i en pendlande rörelse, mellan landsbygd och stad och mellan spanska och tsotsil, visar ett av flera möjliga sätt att forma sin egen urfolksidentitet. Nu, i våra dagar, har det i byarna utvecklats en del radikala idéer, som att ta tillbaka marken och åter börja leva i enlighet med förfädernas regler. Att från en viss punkt fortsätta det som blev avbrutet, gå tillbaka till den punkten och fortsätta därifrån. För intresserade, däribland jag, är det en fantastisk idé, en utopi som är möjlig att förverkliga. Jag tvekar dock, eftersom mina planer och mitt liv redan är inriktade på staden: jag har akademiska meriter och arbetar som lärare. Och att leva på byarnas villkor är komplicerat: vad vi gör är att vi försöker skapa en ny identitet genom att återta vår tidigare identitet, det är sant, men vi bygger även broar till det vi har i staden.

Att själv arbeta med att utforma sitt språk, tsotsil, gör en övertygad om att det är man själv som måste skapa sin identitet, för den kommer inte till en någon annanstans ifrån. En sådan ståndpunkt betyder att man godtar det motsägelsefulla och konfliktfyllda mellan tradition och modernitet, mellan det gemensamma och det individuella, mellan urfolksspråk och det påtvingade språket. Jag fortsätter att leva i staden och åker fram och tillbaka, reser hem, hämtar krafter, har kontakt med den andlighet som finns på landsbygden, med de ceremonier som fortfarande hålls i min by och, eftersom jag är den jag är, med dem i staden utan att jag förnekar mitt ursprung, och på så sätt kan jag skapa mig ett annorlunda sätt att leva. Land och stad vävs alltid samman i mitt liv, i ständig motsättning.

Som avslutning på det jag skrivit här om att översätta sina egna texter vill jag säga att det för mig inte bara är fråga om att flytta ord hit eller dit på en sida, det har också att göra med min erfarenhet av att leva bland och genom språk. Att översätta sina egna texter uppfattar vi som en kulturell överföring, eftersom många texter skildrar storheten i förfädernas andlighet, nutidens problematik, men också talar om mannen i bön, symbolerna, tsotsils heliga riter.

Jag är författare på språket tsotsil, född i en by på landsbygden men jag har fått en västerländsk, spanskinriktad utbildning, något som på sin väg tog ifrån mig erfarenheten av att lära mig mitt modersmål, det som var våra förfäders språk. Tsotsil är ett exempel på hur bedräglig bilden av landets historia är. Folket jag tillhör har marginaliserats, stigmatiserats och decimerats, först på grund av kolonisatörernas politik, därefter på grund av Mexikos politik.

Till slut vill jag ta upp några frågor som det kan vara relevant att titta närmare på i samband med dessa nya satsningar från författarnas sida. På vilken nivå ligger en författares kunskaper i det egna språket, och på vilken nivå i språket han översätter ifrån? Hur mycket känner författaren till om sitt folks världsåskådning och kultur, hur mycket om det andra språkets kultur? Hur mycket vet författaren om den muntliga tradition som han säger sig känna till? I det här fallet, tsotsil, handlar det i själva verket om skapande, och på vilken nivå av skapande vi bygger upp vårt språk, eller bryr vi oss bara om det estetiska i översättningen från spanska? Det finns kanske inga svar på dessa frågor just nu, men i framtiden måste vi arbeta med dem, eller så måste någon göra en ingående studie.