'

Oväntad fråga kontra oväntat svar

I celltypen PKT[1] har tiden stannat; den hänger i luften, likt dammpartiklar som syns i ficklampans sken eller när en solstråle lyckas leta sig in genom järnluckorna. Hur kan man ta vara på tiden, när tiden i princip inte existerar?

Det finns olika sätt. Till exempel kan man spilla vatten på golvet och se när fläcken torkar … Det är faktiskt fascinerande. Men det finns andra bättre sysselsättningar att tillgå, som att skriva. Att inte bara skapa ett fuktigt spår på trägolvet som sedan försvinner, utan hela världar, människor som avgör sina öden och förundras över hur lagar man inte uppfunnit drar in karaktärer som inte längre är ens egna i oväntade virvlar av händelser. Att skriva är en räddning. Att skriva är terapi. Att skriva är …

”Så vad är det du skriver hela tiden?”

Frågan var klar och tydlig. Det hade varit uppenbart ett bra tag att den skulle ställas – jag hade till och med hunnit tröttna på att vänta. Ändå kom den som en överraskning. Precis som det är en överraskning varje gång dörren öppnas, även om det går att höra vartenda ljud och förutsäga varenda möjlig förveckling. Det är ett märkligt fenomen – låskolvens klickande ljud som att det är första gången, nästan teatraliskt oväntat vid varje tillfälle.

Det brukliga förfarandet för hur ”Medborgarcheferna” (så förväntades fängelseledningens representanter kallas) steg in i cellen var som en ritual, vilken fick många nya inslag under min fängelsevistelse. På den tiden, i december 2022, krävdes det inte ännu att jag skulle anta ”omvänt kors”-ställningen: sprida ut armarna mot väggen för att visa på min undergivenhet och tålmodigt vänta medan yrkesmässigt likgiltiga händer genomförde en meningslös kroppsvisitering. I de lyckliga stunderna, omedveten om min egen tur, stod jag bara vid väggen och såg dem komma in[2]. Den här gången tittade de i sin tur på mig med ett ovanligt intresse, försökte tydligen förstå vad det var för slags märkligt ”odjur” som satt här och frenetiskt förde en penna över ett papper i sin ensamhet.

Frågan som var anledningen till hela besöket hördes igen:

”Så vad är det du skriver?”

I alla oklara situationer är det enklast att tala sanning; annars kan man lätt trassla in sig. Vid det här tillfället togs jag på bar gärning – med pennan i handen och inspirationen skriven i mitt ansikte – så jag blev tvungen att erkänna:

”Jag skriver en bok. Titta här, jag har redan skrivit en del. Vill ni se?”

Jag gick direkt på offensiven, eftersom det är bästa försvaret. Jag hade också mäktiga allierade i min uppriktighet och mitt initiativ, som annars var ovanliga och misstänkta besökare innanför dessa väggar.

I mitt huvud förbannade jag naturligtvis redan mig själv för min oförsiktighet. I hemlighet hade jag hoppats att på något magiskt vis kunna gömma frukten av mitt arbete, men magi fungerar dåligt i PKT. Det finns inga lådor här, inga hemliga vrår. Allt man äger trängs antingen på en smal hylla ovanför handfatet eller ligger i en plåtlåda på väggen. Att gömma någonting här är en uppgift för en trollkarl på hög nivå och om man behöver gömma fyrahundra sidor, utan att räkna utkast och annat material, blir uppgiften mer eller mindre omöjlig.

I väntan på Chefens svar pekade jag på en rejäl pappersbunt. Den såg malplacerad och utmanande ut inne i cellen:

”Här … jag har skrivit lite. En bok faktiskt …”

Chefen stelnade till. Sedan frågade han, samtidigt som han drog ut på vokalerna på det sätt människor gör när de behöver vinna tid för att bearbeta information som inte omfattas av någon officiell instruktion:

”En boooooook?”

Han var tvungen att bestämma vad han skulle göra sedan och det fanns ingen han kunde rådfråga.

Egentligen var det meningen att jag skulle säga ”Medborgarchef” i var och varannan mening – ”Ja, herr Medborgarchef”, ”Precis, Medborgarchef” – ett slags muntlig hyllning till systemet. Men min upproriska sida tog sig uttryck i detta tysta sabotage: utöver det obligatoriska formuläret, utelämnade jag alltid tilltalsformerna och bevarade därmed ett korn av mig ”själv” i ett hav av reglerad laglöshet. Det var i alla fall något. Ett svagt uppror, men bättre än inget.

”Nåväl, vi får se vad du har skrivit här!”

Med samma långsamhet tog han mina anteckningsblad, över tvåhundra sidor, täckta på båda sidor med mikroskopisk handstil i varenda ruta. Chefen tittade tankfullt på bokstavsväven, sedan drog han med tummen över pappersbuntens hörn, på det sätt en erfaren kortspelare testar en ny kortlek eller en hög sedlar för äkthetens skull. Pappersprasslet. Den materiella beskaffenheten bekräftad. Bokstäverna i sig ansågs inte värda att läsa. Bara en uppmärksam blick, ett kort skrynklande ljud, och sedan gick Chefen för att begära instruktioner för exakt hur konfiskerandet av min värld skulle genomföras.

Bara en uppmärksam blick, ett kort skrynklande ljud, och sedan gick Chefen för att begära instruktioner för exakt hur konfiskerandet av min värld skulle genomföras.

När han gick sin väg lade sig den speciella tystnad som bara kan höras i PKT. I en sådan tystnad kan man höra en spindel spinna sitt nät i rummet intill och man kan höra oväntade intrigvändningar konspiratoriskt viska inne i huvudet. I samma stund som låskolven klickade till, insåg jag att klockan tickade. Jag var tvungen att förbereda mig inför nästa akt i pjäsen.

”Ja, men … Vad hände sedan?”

För att förstå betydelsen av de där skrivna sidorna, måste vi spola tillbaka filmen till den tiden då jag inte ännu var en ”ZNUP[3]” – vilket innebär någon som gjort sig skyldig till upprepade brott, dömd att irra i PKT-SHIZO:s loop[4].

Allt började med De händelselösa historierna. Det var en serie på tio berättelser, en sorts litterär frihetslek. Idén var enkel: jag skildrade en situation, gjorde en skiss av en plats, erbjöd personbeskrivningar och rapporterade handlingar, men skar fullständigt bort alla ”varför” och ”därför” från texten. Läsaren bjöds in som medförfattare, för att gissa vilka osynliga fjädrar som fick karaktärerna att röra sig i den presenterade iscensättningen, vad som hade hänt innan och vad som skulle hända efteråt.

På något outgrundligt sätt läckte berättelserna ut genom censurens såll och hamnade på utsidan. Min pappa delade dem med sina vänner. Och en av mina vänner, en fantastisk kvinna, som var känd för sina enastående idrottsprestationer och för andra utomordentliga kvaliteter, läste de händelselösa historierna och skickade en fråga till mig via mina släktingar: ”Berättelserna är ju jättebra. Men hur går det för karaktärerna sedan?”

När jag läste frågan skrattade jag. Jag skickade ett meddelande till utsidan: ”Vad menar du med ’hur går det sedan’?” Jag kände mig som en pionjär för en ny litterär genre. ”Det är en händelselös historia! En litterär lek! Läsaren är författaren! Vad du än föreställer dig är hur det går – förstår du?!”

”Jag förstår”, svarade min vän genom min familj, förmedlade klart och tydligt sin tanke. ”Det är klart att jag förstår! Men berätta i alla fall hur det gick sedan?”

Jag reagerade genom att skratta över det andra brevet också, den här gången lite nervöst. Det var omöjligt att slå ihop alla tio berättelserna – som inte hade några karaktärer och bara en aning handling som var uppenbar för mig – till en enda. Men att tänka på omöjligheten blev lite irriterande. Dessutom kändes det som att skämtet hade gått lite för långt …

Kanske kunde det ha slutat där, men det var just då som ödet bestämde sig för att skicka mig på min första ”konstnärliga residens”.

Första gången jag befann mig i en straffcell – SHIZO – var i oktober 2022. Det var bara fem dagar i en cementbox, men jag kände hur min mentala hälsa sakta men säkert började försämras. Ensamheten i en straffcell är inte som tystnaden i ett bibliotek; den är en ekande ringning i öronen efter att försökt höra och ”se” vad som händer bakom dörrarna. Försök att göra ingenting under en timme. Det är inte lätt, fast det går att uthärda. Men i sexton timmar på raken? Och om det är sexton timmar varje dag och du inte vet hur många sådana dagar det kommer att vara? En del människor fick utfärdat ”kuponger” för hundra dagar i SHIZO. Det är en rätt otrevlig ovisshet och en alltför slitsam väntan, särskilt med tanke på att i tystnaden i cellen är man ensam och de enda tillåtna föremålen för att roa sig är tandborste och tandkräm, tvål, en handduk och toalettpapper.

Så när en advokat fick träffa mig (på den tiden, 2022, var det fortfarande möjligt), kastade jag mig över honom i ett slags desperat tillstånd med olika förvirrade tankar. När jag återvände till cellen och mindes mitt upphetsade prat (uppdämt efter att flera dagar ha talat med inbillade samtalspartners), insåg jag att det inte skulle gå; jag var tvungen att hitta något att göra. Det var då tanken dök upp: om jag skulle ta reda på hur karaktärernas liv skulle gestalta sig? På samma gång skulle jag bli tvungen att hitta på vilka de var – karaktärerna, deras förhållande, vad som hände under barndomen, vart de var på väg, och så vidare. Jag hade en katastrofal mängd med tid och en enda uppgift: att knyta samman de händelselösa historierna till en handling, fylla dem med en gemensam mening. Följaktligen började skapandet av romanen Om:s fångar.

Straffet förlängdes och de där första tjugotvå dagarna i SHIZO blev till ett kreativt maraton. Det var där jag ritade upp planen för huvudplotten; varje vändning betalades med många timmar då jag begrundade en vit vägg. Jag tvingades försöka leta fram allt jag hade läst om minnestekniker för att komma ihåg huvuddelarna jag skapat inne i huvudet: karaktärer, händelser, platser, förhållanden, delar av livliga dialoger, och så vidare. När jag senare fick komma ut överförde jag denna data till det vanliga pappersmediet. Allt var redo – diagram, tabeller, tidslinjer. Men hur skulle jag få tid att skriva ner allt? Tiden hjälpte till att svara på även den frågan.

Romantik i tio kuvert

När dörrarna till min cell öppnades nästa gång var jag redan förberedd. Den här gången kikade en ”särskild Chef” in. Några av hans arbetsuppgifter omfattade att lösa icke-standardsituationer och den operativa hanteringen av olika problem.

Jag mötte honom med ett papper i handen och en snabb hälsning:

”Vad glad jag är att du besöker mig; jag har en fråga till dig!”

På bordet, likt utställningsföremål på en mässa, låg tjocka kuvert – exakt tio stycken. Jag höll fram en hastigt skriven redogörelse.

”Vänta nu”, sa Chefen, och tog tillbaka kontrollen över samtalet. ”Jag är här av en annan anledning. Vad är det du har skrivit där? Vi vill läsa det.”

Det var sanningens ögonblick. Den första läsaren – ett kritiskt skede.

”Titta gärna.” Jag log och höll envist fram redogörelsen. ”Inget extremistiskt, inget politiskt. Gud förbjude, inte ett enda ord om fängelseledningen. Det är bara om kärlek … Ja du vet, en kille, en tjej – ren romantik. Se själv i redogörelsen.”

Inget extremistiskt, inget politiskt. Gud förbjude, inte ett enda ord om fängelseledningen.

Till slut tog han emot redogörelsen och hans blick föll genast på romanens titel som var angiven där.

”Fångar?” Han lät vaksam.

“Inte på det viset!” skyndade jag mig att säga för att lugna honom. ”Det handlar bara om känslor. Om kärlek.”

Han muttrade tillbaka: ”Nåväl, vi läser så får vi reda på det.”

Snabbt upprepade jag innehållet i redogörelsen högt: ”Varsågod, här är redogörelsen och här är kuverten. I vart och ett finns en del av mitt arbete, så det blir totalt tio. Om allt är som det ska, får ni gärna skicka dem till min far. Om något inte stämmer, skicka tillbaka manuskriptet till mig så jag ska jobba vidare med det. Allt står i redogörelsen. Jag har kopierat identifikationsnumren på kuverten och markerat antal sidor … ”

Han mumlade: ”Okej, okej … vi får se.”

Så gick han utan att säga ett enda ord till svar och jag stod kvar och stirrade på det tomma bordet. Mina fyra hundra sidor med drömmar hade gett sig ut i vida världen – eller i alla fall till ett kontor någonstans utanför min cell. Lustigt nog tog det exakt tjugotvå av mina första dagar i PKT (som en spegling av de tjugotvå dagar jag tillbringade med att ”lägga upp intrigen” i SHIZO). I PKT skrev jag hela tiden och tog bara raster för att få tillbaka blodcirkulationen i fingrarna. Det var både utmattande och underbart. Nu hade resultatet av det försvunnit.

Jag både trodde och inte trodde att dessa sidor skulle skickas vidare eller åtminstone tillbaka till mig. Och jag kunde absolut inte ha föreställt mig att de skulle bli ett museiföremål.

Kan du inte skriva?

Kort efter att mina kuvert försvann djupt in i ledningens korridorer blev det nyår. I den helt otillgängliga världen på andra sidan många murar öppnade människor champagne; i den för mig mindre otillgängliga världen bakom (från min sida) färre murar firades det också (och det åts till och med Sallad Olivier ). Men systemet förärade mig den traditionella gåvan: en ”kupong” för att flytta från PKT till SHIZO. Återigen sexton timmars väntan per dag. Men den här gången hade jag redan en uppfattning om vad jag kunde göra. En roman var klar, så vad kunde jag skriva nu?

I nyårskylan i isoleringscellen då jag gick igenom nya idéer återvände jag om och om igen till min Om:s fångar. Jag föreställde mig hur Chefen läste mina kuvert. Hoppades jag att han skulle uppskatta metaforerna? Kanske lite. En författare värdesätter sina läsare. Tänk om han blev berörd av berättelsen och ville släppa ut den i världen? Det absurda med ett sådant övermod var uppenbart även för mig och även i SHIZO, som var en fullständigt surrealistisk plats, och ändå tänkte jag regelbundet på det.

Men fängelseverkligheten är en ironisk älskarinna. Dagarna släpade sig fram och efter att ha kommit tillbaka från SHIZO till PKT blev det uppenbart: manuskriptet hade varken någon brådska att komma till min pappa eller tillbaka till mig. Det hade blivit hängande i en mittemellan-värld; på samma gång fanns det och fanns det inte.

Efter ett tag bestämde jag mig för att fråga Högsta Chefen rakt ut. Jag undrade om det var möjligt att skicka tillbaka manuskriptet till mig eftersom jag behöver skriva klart och jag hade något jag ville lägga till handlingen …

Han tittade ironiskt på mig, som om jag inte hade frågat om bunten med mina egna anteckningar, utan snarare nycklarna till min cell och lät sakta blicken sjunka mot mitt bröst. Där hängde en gul lapp på min fängelsedräkt: den var mitt personliga pass till ”extremist”-världen:

”Står slutet på ditt straff på lappen?” frågade han och petade på plasten med ett finger. ”Vilket år står det där?”

”2030”, svarade jag dystert.

”Jaha, då är det 2030 du får tillbaka manuskriptet.”

”Får jag det helt säkert?”

”Det får du definitivt … om du släpps och inte får extra år att avtjäna.”

Trots den egendomliga formuleringen lät det uppmuntrande. Jag hade åtminstone fått ett tilltänkt returdatum, även om det inte låg särskilt nära i tiden. Naturligtvis försökte jag fortfarande förklara att jag behövde göra ändringar, att boken inte var klar, men samtalet var dömt att misslyckas; det var olämpligt att förhandla.

Men en författare är en envis varelse och, skulle det visa sig, lättlärd. Skrivlusten hade inte försvunnit. Jag kunde inte längre inte skriva utan inledde ett ändlöst partisankrig om resurser: jakten på pennor, bitar av anteckningsböcker eller vilken typ av papper som helst där jag kunde lämna ett spår. Men jag försökte att inte upprepa samma misstag som tidigare. Mina bemödanden blev lite lustiga, med tanke på att allt som hände i cellen registrerades med hjälp av en övervakningskamera, och alla mina utkast syntes vid inspektioner … Men jag försökte ändå att vidta några försiktighetsåtgärder i hopp om att ett mirakel skulle ske och hoppades att dessa försiktighetsåtgärder kunde hjälpa.

Min nya strategi innehöll flera olika delar.

För det första behöll jag inte längre fyrahundra sidor fullt synliga. Så fort det blev en bunt, flyttades den från cellen till väskrummet.

För det andra tillämpades spridningsprincipen också i väskan. Utkast gömdes numera på ett ställe, färdiga sidor på ett annat och allt övrigt material på ett tredje. Även om två av tre buntar gick förlorade skulle det vara möjligt att återskapa arbetet med den som var kvar.

För det tredje åstadkom jag en stor mängd skriftliga dokument. I huvudsak fortsatte jag att skriva brev till mina släktingar. Det var min dagliga rutin. Trots det faktum att jag sedan februari 2023 hade varit utan kommunikation med omvärlden (mina brev skickades aldrig iväg, inga nyheter från min familj nådde mig, jag fick inte träffa någon advokat), skrev jag ständigt brev (det var ett bra svar på frågan ”vad skriver du här hela tiden?”) och ibland beskrev breven vissa händelser i texten eller upptäckter från arbetet.

Jag hoppades att några av dessa åtgärder skulle fungera. I PKT-cellen förvandlades jag till ett mänskligt arkiv som gömde skatter i alla fickor jag kunde komma på. Att skriva blev inte bara ett behov, utan även en handling av dagligt motstånd: de kunde ta manuskriptet, men de kunde inte ta tankarna från mitt huvud. Jag resonerade som så att ju mer jag skrev, desto mer skulle det i slutändan finnas kvar i mitt huvud.

Att skriva blev inte bara ett behov, utan även en handling av dagligt motstånd: de kunde ta manuskriptet, men de kunde inte ta tankarna från mitt huvud.

Prolog som en fortsättning på epilogen

I juli 2025, genom fängelsetelegrafen som arbetar snabbare än internet, drog följande nyhet fram: Siarhej Tsichanouski, en av de personer som utmanade regimen mest, hade släppts från fängelset och lämnat Belarus. Jag gjorde ett logiskt fel, vilket betydde att jag tog det som en kraftfull signal på att allt var på väg att förändras, molnen skulle skingras och om jag inte släpptes nästa dag, skulle jag åtminstone få ta emot brev från släktingar och kanske till och med flyttas till mer mänskliga förhållanden, avsluta mina vandringar längs den loopade rutten SHIZO-PKT. Det var naturligtvis ett naivt antagande, men människan är en märklig varelse: vi fortsätter att hoppas så länge vi andas.

Ännu en gång överraskade verkligheten mig. I stället för den så efterlängtade frigivningen eller åtminstone en lättnad i den strikta behandlingen jag upplevde, fick jag ytterligare en disciplinär påföljd och skickades till SHIZO. Efter SHIZO väntade en ny ”semester” i PKT, återigen för högst ett halvår i taget. Men den riktiga ”grädden på moset” blev mitt sista samtal om vad som hänt det allra första manuskriptet.

Jag började med den vanliga repliken: ”Ge mig manuskriptet. Jag måste göra klart det och jag vill skriva om några kapitel …”

Chefen tittade lite förvånat på mig: ”Manuskript?” sa han som om han försökte komma ihåg vad jag pratade om.

Jag nickade, mindes att nästan tre år hade gått, och förklarade lugnt att jag bad om att få tillbaka min roman, eftersom de ändå höll mig i PKT, så att jag kunde arbeta med den.

Det var då jag fick veta klart och tydligt: ”Betrakta det som att du har donerat din roman till Operativa avdelningens museum.

”Betyder det att den är borta?” frågade jag och kände hur något brast inom mig.

Han förklarade ingenting. Han slöt bara ögonen bekräftande.

Allt blev fullständigt klart. Insikten att fyrahundra sidor av mitt liv, mina drömmar och mitt arbete inte längre existerade och aldrig mer skulle återvända, var ett riktigt hårt slag.

När jag kom tillbaka till cellen satt jag där och undrade vad jag skulle göra härnäst. Det var tydligt att det skulle bli tre hela år i PKT varvat med SHIZO, och att det jag hade upplevt med fullständig isolering – utan kommunikation med omvärlden – aldrig hade slutat. Det fanns ingen anledning att glädjas och nu var det också officiellt bekräftat: min roman fanns inte längre. Jag stirrade på den vita väggen, som om jag hoppades att få se de utsuddade raderna där.

När jag senare gick igenom sakerna som kom tillbaka, insåg jag att jag fortfarande hade en penna och en annan anteckningsbok, som jag fått på ett ganska listigt sätt. Jag öppnade den, drog in doften av nytt papper och skrev på första sidan: ”Prolog. Tima.”

Jag började minnas. Ruta för ruta, ord för ord, började jag återskapa innehållet i min roman. Lustigt nog tog det återigen tjugotvå dagar att skriva alla kapitlen. Tydligen var det omöjligt att göra det snabbare.

Mitt skrivande fortsatte och den här gången fick jag bekräftelse: orden och tankarna inuti mitt huvud är inte föremål för konfiskering, om jag inte själv ger upp och blir galen.

Den 13 december 2025 väcktes jag klockan 02.45 och blev ombedd att packa mina tillhörigheter. Jag var redo för en sådan vändning – alla manuskript var redan packade i en väska, uppdelade mellan saker jag inte riktigt behövde i friheten för att undvika att det såg misstänkt ut. Jag tänkte att jag skulle klara att försvara åtminstone tre av buntarna: om inte den slutgiltiga kopian, kanske utkasten, eller åtminstone breven. Men Chefernas instruktioner var bryska:

”Ingen text får följa med ut. Det går inte att diskutera.”

Förhandlingsförsöken ledde inte någonvart. Jag fick inte ens ta med gamla brev från släktingar, som tydligt bar censurens stämplar så långt tillbaka som 2021. Inget med text på. Absolut inte. Det var villkoren och de tänkte inte diskutera dem. De upplyste mig bara.

Jag klev ut från PKT:s dörrar med en plastpåse som innehöll mina underkläder och toalettsaker. Mina andra tillhörigheter behövde de som var kvar bättre och mina manuskript hade konfiskerats. Den enda saken med ord på som jag lyckades bära ut var en tandkrämstub.

Bakom alla dessa väggar (och som omväxling tittar jag på dem inte från insidan utan från utsidan) förblir ungefär femtusen sidor där varenda ruta är täckt, tjugotvå litterära projekt, arton färdiga böcker: allt från samhällskunskap till juridiska studier och en bok om triathlon. Det mest troliga är att de förvandlades till aska, eller kom till himlen bara för att någon glömde att uttryckligen ange i min frigivningsorder vad som skulle göras med manuskripten. Men möjligheten finns trots allt att de fördes till något arkiv.

Ur en praktisk synvinkel spelar det inte så stor roll för mig. Ändå vill jag tro att mina böcker existerar, att de lever. Det sägs att människor vars nära och kära försvunnit i kriget fortsätter att kika in i främlingars ansikten på gatan i decennier. De fortsätter att andas och hoppas, eftersom det är just så vi är skapade, till vår stora lycka.