My.Kali föddes ur olika hbtq-personers behov att kunna uttrycka sig, reflektera och få sitt fulla människovärde bekräftat. Under sin resa mot målet att skapa rum för en hbtq-rörelse i Jordanien och Mellanöstern har tidskriften tvingats hantera en rad hinder, varav många finns kvar än i dag. Den här hösten 2017 firar vi vårt tioårsjubileum och inte minst den smidighet vi agerat med gentemot de ändlösa försöken att förklara oss olagliga och tysta våra röster. Det här är berättelsen om Khalid Abdel-Hadi, My.Kalis grundare, som hängdes ut offentligt som gay av jordanska medier. Det här är berättelsen om hur Khalid vägrade låta dem knuffa honom tillbaka in i garderoben och höll fast vid sin vision om att förverkliga nättidskriften.

För ganska exakt 10 år sedan, i slutet av 2007, publicerade jordanska medier för första gången nyheter med anknytning till inhemska hbtq-personer. Men vad som hade kunnat bli en historisk milstolpe i Jordaniens historia blev i stället ett traumatiskt ögonblick i mitt eget liv. My.Kali hade bara hunnit publiceras under en kort tid och min vision om att skapa en publikation för hbtq-personer med möjlighet för dem att uttrycka sin egen verklighet, var alltjämt i ett mycket tidigt skede. Problemen började när media lyckades komma över en kopia av omslaget till det första numret, ett omslag som aldrig varit avsett för publicering. Drivna av desinformation och hyckleri drog en jordansk tidning i en artikel vår tidskrift och dess syfte i smutsen. I processen ingick också att hänga ut mig offentligt i egenskap av ansvarig utgivare. Att på detta sätt få sin sexualitet blottad i ett konservativt samhälle som saknade utrymme för diskussion kring eller ens ett flyktigt omnämnande av hbtq-frågor, var djupt frustrerande.

Under september och oktober 2007 var My.Kali inte stort mer än en blogg som förde en ganska anonym tillvaro och tanken att publicera ett första tidskriftsnummer var ännu inte formulerad. Jag ville trycka omslaget som finns med på bild här ovan och som då låg ute på bloggen för att göra reklam för ett event som vi planerade. Jag hade valt att låta mig fotograferas för omslaget eftersom jag på egna villkor ville dela min personliga berättelse med andra i gemenskapen. Men någon valde att underrätta jordanska medier om bloggen och fotot, och de kokade sedan ihop en helt annan story.

Mediefolk förvrängde min personliga berättelse med hjälp av falska nyheter, i avsikt att skapa sensation och demonisera hbtq-personer. Dagstidningen som publicerade den första artikeln, där jag förtalades grovt, påstod sig ha upptäckt planer på vår blogg om att hålla en hemlig hbtq-konferens och bilda en hbtq-tidskrift. Dessa påståenden var gripna ur luften.

I samband med att dessa förmodade planer på att sätta upp en hbtq-agenda i Jordanien presenterades passade dagstidningen på att ytterligare förödmjuka hbtq-personer. En man som påstod sig vara gay intervjuades i tidningen och förklarade att han var avvikande och pervers i sitt sätt att leva och ville bli botad. Tidningen lyfte fram vår blogg som en konspiration mot det jordanska samhället och fick det att låta som om vi utnyttjade tillfället att hålla en omoralisk konferens medan allmänheten var upptagen av valet. Den passade också på att framställa sig själv som en frälsare av jordansk kultur och jordanska traditioner genom att "avslöja" vår förmodade agenda.

Dessa förödande händelser drabbade mig under en period då jag hade fullt upp med egna familjebekymmer; jag höll på att förlika mig med min läggning, jagade bromsmediciner på olika kliniker, träffade psykiatrer som mina föräldrar skickade mig till i hopp om att de skulle bota mig från min homosexualitet, misskötte skolan. Om det var något jag inte behövde i detta sårbara skede av mitt liv så var det att hängas ut offentligt i pressen i detta grundmurat konservativa samhälle och få min familj förödmjukad.

Vid denna tid var de enda nyheter som publicerades i regionen om hbtq-personer notiser om att så och så många hade blivit förföljda, torterade eller våldtagna: milis som dödade hbtq-personer i Irak, offentliga hängningar i Iran, nätfiske av individer i Egypten, godtyckliga arresteringar i Syrien och Saudiarabien och andra avskräckande händelser. När jag såg mitt eget halvnakna fotografi i jordanska dagstidningar, tillgängligt för hundratusentals läsare runt om i landet, gick mina tankar snabbt till notiserna om förtryck riktat mot hbtq-personer i regionen. Jag insåg den uppenbara risken för att jag själv skulle kunna bli arresterad eller dödad, här i mitt eget land.

År 2007 hade sociala medier ännu inte uppnått den popularitet och inflytandenivå som de skulle få längre fram i Jordanien. Men även för tio år sedan utsattes jag för näthat med långa kommentartrådar fyllda av åsikter om att jag borde fängslas eller dödas. Det var fruktansvärd läsning för mig då och påverkade mig djupt. Jag visste inte i vilken ände jag skulle börja för att formulera min situation och var jag skulle kunna få hjälp. Den uppmärksamhet jag fick tror jag inte att någon, oavsett ålder, land eller tidpunkt, skulle vilja uppleva.

Mitt liv förändrades nu snabbt och jag började verka offentligt för ett erkännande av olika könsidentiteter och sexuella läggningar, vilket många människor i MENA-regionen alltjämt har väldigt svårt för att acceptera. Det som tidigare hade varit en extremt privat fråga för mig blev nu det helt centrala i tillvaron och ett ämne för offentlig diskussion.

År 2016 gjorde den jordanska Mediekommissionen ett fåfängt försök att plädera för vår sak sedan en rad nyhetsmedier hade kommit med falska påståenden om att vi utlovats tillstånd och blivit lagligen registrerade i Jordanien. Efter att media uppvaktat regeringen angående registreringen av och publiceringstillståndet för vår publikation, gjorde Kommissionen ett uttalande i juli 2016 vari det tydligt konstaterades att någon sådan registrering inte förelåg. I uttalandet uppmanade kommissionens ordförande Dr. Amjad Al-Qadi medierna att vara mera grannlaga och värna om allmänhetens intresse i stället för att publicera falska nyheter. Han bad journalister att kontakta berörda myndigheter för faktagranskning och verifiering av de nyheter som de önskade publicera. Dessa tidiga försök att skydda våra rättigheter hjälpte dock inte och han dukade snart under för mediernas och allmänhetens krav på att vår tidskrift skulle beläggas med munkavle.

Det är en skam att vi i Jordanien än i dag har samma slags medier, som fortsätter att ägna sig åt samma sensationsjournalistik som då: provokativa rubriker, inkorrekt terminologi, okända, otillförlitliga källor och sådana som inte går att kontrollera, sensationslystnad, generaliseringar när det gäller hbtq-frågor, där sådant som stigmatiseringar, förvrängda fakta och påhittade lögner ständigt premieras.

Det är bekymmersamt att den sortens inflammerad journalistik och skadlig verksamhet alltjämt förekommer och tolereras av allmänheten, eller att dessa medier får fortsätta sin verksamhet trots att de livnär sig på att skambelägga andra och uppvigla allmänheten mot olika minoriteter. Efter att under tio års tid ha blivit utnyttjad, förödmjukad och avhumaniserad av jordanska medier tycker jag mig ha fog för mitt påstående att medierna spelat en avgörande roll för avhumaniseringen av hbtq-grupperna genom sin vilseledande täckning av hbtq-personer och ständiga desinformation som gjort vårt samhälle okunnigt om hbtq och den kamp vi tvingas föra på en rad fronter. Hyckleri och inkorrekt information i artiklar och reportage har försatt hbtq-grupperna i stor fara och utsatt dem för fysiskt och psykiskt våld på samma skrämmande sätt som media nyligen gjort i Egypten med kraftfulla attacker mot hbtq-personer. Medierna har skapat en fientlig omgivning där det blivit ännu svårare att komma ut med sin läggning än vad det varit förut i Mellanöstern.

Att vägra ge upp My.Kali har stått mig dyrt. Jag har utsatts för utpressning av dem som var med om att bygga upp plattformen en gång, på grund av skiljaktiga åsikter och rädsla som gjorde att de ville få mig att stänga sajten. Mina föräldrar fick ta emot samtal om min läggning och hela familjen informerades om nättidskriften, vilket de hade stora svårigheter att hantera. Jag befann mig i ett trängt läge och det påverkade mitt eget liv i väldigt stor utsträckning. Det ledde också till att människor som jag tidigare umgåtts med nu tog avstånd från mig medan andra höll sig på sin kant och undvek att stifta min bekantskap.

I åratal har jordanska medier oförtröttligt förtalat mig som individ och My.Kali som plattform, med syftet att sätta upp en långt större agenda när det gäller avhumaniseringen av en hel grupp: hbtq-personer. Det faktum att de var beredda att offra en av sina egna medborgare för att uppnå sitt mål vittnar om hur långt dessa medier är beredda att gå för att hålla sin hatiska agenda. Medierna har en diger ångerlista att ta itu med om de ska ta avstånd från sitt pågående agerande och korrigera sina misstag.

Trots dessa utmaningar förblir My.Kali en plattform med syftet att berika vårt samhälle, inte skymfa våra traditioner! Denna plattform har varit vår grupps ständiga röst i etern, en mångfaldig och egensinnig röst bland de övriga medier som regionen har att erbjuda. Och den korrumperar helt uppenbart varken direkt eller indirekt vårt samhälle som övriga medier så göra vill få jordanierna att tro. Den här plattformen har överlevt ett helt decennium och kommer att fortsätta att hålla sig upprätt så länge behovet kvarstår och ge en röst åt de hundratusentals hbtq-personer som finns i MENA-regionen.

Med detta sagt avstår vi från att publicera något jubileumsnummer den här månaden utan föredrar att ta fasta på ett nytt och hoppfullt 2018 istället.