Den tjugonde augusti 2020 drunknade den sudanesiska poeten Abdulwahab Latinos i Medelhavet tillsammans med ett okänt antal flyktingar från den afrikanska kontinenten. Döden och längtan efter att försvinna var återkommande tema i Latinos dikter som om han sörjde livet även när han var överväldigad av kärlek, eller rättare sagt översvämmad av kärlek.

Som Lorca, blev dikten Latinos ställföreträdare. Den blev hans enda röst där han noggrant vårdat sin död. Denna främmande resenär har ingen grav bortom det främmande vattnet.

Jag ser ingen bättre metafor än "det främmande vattnet som grav" som kan gestalta den amerikanska litteraturkritikern Fredric Jamesons tanke om tredje väldens litteratur.

I sin essä "Third-World Literature in the era of Multinational Capitalism", protesterade han mot det förakt som den eurocentriska kritiken ser på så kallade tredje världens litteratur med. Han menar att litteraturen i södra jordklotet har andra rötter än den västerländska litteraturen och att författarna där är mer sammanflätade med sina länders öde, deras individuella befrielse går hand i hand med den politiska befrielsen- din bror är inte en hjälte utan en människa som agerar av nöd. Jameson förklarar att denna sammanflätning ger upphov till en litteratur som markant skiljer sig från den västerländska som bygger på den moderna filosofin om individen. Tredje världens litteratur har ingen koppling till upplysningstidens berättande ur vilken den moderna västerländska litteraturen föddes. Den dras mer eller mindre med konsekvenserna av förödelsen som kolonialismen skapat. Därför är det svårt att se en tydlig bild av författarna och poeterna i den södra delen av världen. Blott deras existens gör de rådande förklaringsmodellerna av litteraturen otillräckliga inför deras öde. Deras närvaro är ogripbar och kräver otraditionella förklaringar om den underordnades egen röst som Jameson och Gayatri Spivak belyser. Varje gång vi läser en stor berättelse av en afrikansk författare snubblar vi på okända skelett som Abdulwahab Latinos. Det är motståndets historia, nederlagets historia, kolonialismens historia och slaveriets historia, den misslyckade postkoloniala statens historia, rasismens historia, inbördeskrigets historia, folkmordets historia, den nya kolonialismens historia. Vad tung och vad våldsam är Afrikas börda!

Med sina ben, sjunkna i ett främmande vatten, med sin död, med sin död som upprepar sig i tusentals kroppar har Latinos skrivit den förlorade Afrikas allegori.

Således ser jag kulturen i Sudan som en arena där de intellektuella för sin kamp mot statens våld och det kulturella förtrycket. Ju närmare vi tittar på det kulturella förtryckets verktyg och mekanismer desto närmare kommer vi vår komplexa verklighet.

För inte så länge sedan gjorde jag en intervju med författaren Omar Soba om furspråkets utveckling och om hur man skulle kunna förvandla det från tal- till skriftspråk och hur man kan få det att bli internationellt erkänt. Furspråket är näst största språk i Sudan efter arabiskan relaterat till antalet människor som talar det. Att stoppa utrotningen av furspråket och andra minoritetsspråk, som är utsatta för en våldsam kulturpolitik, är för mig den största kulturella händelsen de senaste åren.

Jag lärde känna Omar för ett år sedan. Det var pandemin som sammanförde oss. När coronaviruset drabbade Sudan i mars bestämde vi oss för att slå ihop våra krafter i syfte att sprida kunskap om viruset. Vi bildade en grupp som skulle ta sig an informationen på Darfurs största språk: fur, masalit och zagawa. Omar anslöt sig till oss i egenskap av den mest betydelsefulla tolken till och från furspråket. Hans insats var oumbärlig. Han skrev, tolkade och sände informationen via olika audiokanaler. Genom det här arbetet kom jag att lära mig mycket om språken i Darfur, där befolkningen hade drabbats hårt av inbördeskriget och där det här seklets enda folkmord ägt rum.

2003 inledde den centrala regeringen i Khartoum ett systematiskt krig i regionen och i första attack dödades 300 människor. Regimen lät soldater våldta hundratals kvinnor och fördriva närmare en miljon från sina hem.

Samtidigt som nyheten om övergreppen mot människor och infrastrukturen dominerade kom den kulturella förstörelsen i Darfur och andra områden i skymundan, som i Nubabergen, Blå Nilen och i Södra Sudan innan den blev självständig. Det finns tyvärr ingen övergripande bild om konsekvenserna av statens rasistiska våld i regionen som till dags dato exporterar flyktingar till hela världen.

I samtalet med Omar om furspråket nämnde han det ögonblick som han för första gången gick till skolan och hörde någon ropa upp hans namn som Omar, då han var nio. Det var inte tillåtet att ha andra namn än arabiska. Föräldrarna var tvungna att ge sina barn andra namn för att kunna registrera dem i skolan. Annars fick de ingen undervisning. “Mitt riktiga namn är inte Omar och de flesta personer från Darfur du känner har andra namn”, sa han. I Darfur, Nubabergen, Blå Nilen och i andra områden i östra Sudan är arabiskan det enda talade språket i skolan. Det ledde till att många barn inte gick i skolan. Barnen som valde att fortsätta blev ofta utsatta för fysisk och mental bestraffning varje gång de yppade ett ord på sitt eget språk. De slickade och svalde det arabiska språket med blod från sår på deras späda kroppar. ”Vi förstod inte varför allt detta hände, varför våra föräldrars språk förtjänade att bemötas med våld och ignorans.”, sa min nya vän som jag trodde hette Omar.

I Khartoum där jag föddes och växte upp var läget annorlunda. Staten tillät oss att behålla våra riktiga namn, men den stal från oss framtiden. 1989 gick landet för tredje gången in i militärstyrets tunnel. När militärkuppen ägde rum och störtade den demokratiskt valda regeringen gick jag i högstadiet. På så vis växte jag upp i en militärzon utan bibliotek, boklådor och böcker. Vi som bodde i huvudstaden var ändå lyckligt lottade till skillnad från alla andra som levde i konfliktregioner.

När jag trädde in i den kulturella och litterära sfären i mitten av 1990-talet kände jag in på huden statens systematiska angrepp mot yttrandefriheten och det konstnärliga skapandet. Först av allt stängde de skolbiblioteken och sedan tvingade de oss att gå klädda i militäruniform. Mina vänners, kollegors och även de mest uppburna författares böcker beslagtogs. Den berömda romanen “Utvandringens tid” av den sudanesiska författaren Tayeb Saleh förbjöds och togs bort från universitetens kurslitteratur. Tusentals arabiska och även översatta böcker beslagtogs. Bokhandlare som höll öppet fyllde sina hyllor med teologiska böcker. Även den religiösa tänkaren Mahmoud Mohamed Tahas böcker förbjöds. Han hade avrättats 1985 av en annan junta.

90-talet var en tid av ett systematiskt krig mot kulturen i mitt land. Miljontals sudaneser, däribland författare, tänkare och förläggare emigrerade. Boken jagades som vore den pesten. Författarorganisationer och andra kulturella sammanslutningar isolerades och förbjöds. Filosofiböcker och även barnböcker förbjöds.

Kampen mot den militära och religiösa diktaturen som var uppbackad av milisgruppen Janjawid mognade och nådde kulmen 2018. Unga kvinnor och män reste sig i ett aldrig tidigare skådat uppror. De tillhörde ingen politisk falang från det ruttna politiska etablissemanget som styrde landet sedan självständigheten 1965. Upproret var helt enkelt en gräsrotsrörelse. Men trots det höga priset de betalade är landet fortfarande i händerna på krigsherrana som stöds av gulfstaterna men framför allt den Europeiska unionen.

Minns ni milisgruppen Janjawid som utförde folkmordet i Darfur? Det är den gruppen som tog över makten i landet 2019 tillsammans med en grupp politiker. Det är samma milisgrupp som den Europeiska unionen slöt avtal med februari 2014, den kallades för “Khartoumprocessen” med syfte att stoppa afrikanska migranter från att nå Medelhavet. För detta motiv såg den Europeiska unionen inget tvivelaktigt i den här milisgruppens bakgrund. På så vis slöt milisgruppen och den Europeiska unionen ett samarbetsavtal för att “rensa öknen” och “stoppa människohandeln” som milisgruppen bruka säga offentligt. “Khartoumprocessen” som garanterar miljontals dollar till krigskassan och stärker milisgruppens makt är det tydligaste tecknet på att det system, som utformades efter andra världskriget med värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter och öppenhet, är dött.

Europa har funnit i en milisgrupp en bundsförvant för smutsiga uppdrag i Afrika långt ifrån massmediernas räckvidd utan att befläcka sina händer under parollen att stävja människohandel. Detta uppmuntrade många länder som kränker mänskliga rättigheter som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten att använda sig av samma milisgrupp i kriget i Jemen.

2003 förintade Janjawid, som nu skyddar Europas södra gränser, hela poeten Abudulwahab Latinos familj och fördrev folket i västra Sudan från sina byar. Det var den största migrationsvåg från det området. Milisgruppen lyckades inte att stoppa Latinos från att nå medelhavet tillsammans med en grupp av förtvivlade människor, och slutligen komma fram till sin allra sista metafor.

Men hoppet fortsätter leva. För några veckor sedan såg jag en glädjande annons i bokhandeln Afials officiella hemsida. Den handlade om att bokhandeln firar “De förbjudna böckers vecka” med att rea sådana böcker som förbjudits under olika epoker och av olika anledningar, med 50 %. Nättidskriften Albaid publicerade ett antal texter på olika sudanesiska språk som fur och masalit t.ex utan att be om lov från någon och utan att behöva känna sig som bihang till arabiskan som dominerar i landet. Det här är kanske en anspråkslös början på en förändring i Sudan, en förändring som unga kvinnor och män leder i städerna, på byarna och på flyktingförläggningarna.