Orbán med Hitlermustasch – om pressfriheten i Ungern
Ungern har fått hård internationell kritik för att vara ett land där regeringen drakoniskt inskränker tryckfriheten. Det är anklagelser som regeringspartiet brukar avfärda med indignation och peka på all kritik man får i fria ungerska medier. Men som journalisten Attila Mong berättar finns det, som talesättet säger, mer än ett sätt att flå en katt.
”Länge leve den ungerska pressfriheten” tweetade en ungersk medlem av Europaparlamentet och delegat för det styrande högerpartiet Fidesz sarkastiskt efter att ett litet liberalt veckomagasin, Magyar Narancs, i september publicerat en mycket kontroversiell omslagsbild; den föreställde premiärminister Viktor Orbán som Hitler – med den karaktäristiska mustaschen gjord av taggtråd. Omslagsbilden var en reaktion på regeringens sätt att möta flyktingkrisen genom att stänga gränsen med ett stängsel som förde tankarna till kalla kriget, och skjuta tårgas mot flyktingar och migranter som önskade ta sig in i EU:s Schengenområdet över gränsen mellan Ungern och Serbien. Andra kommentatorer från högersidan var också snabba att publicera inlägg: ”Inte så illa för att komma från ett förtryckt medium”, skrev en regeringstrogen kolumnist också på Twitter.
Dessa inlägg sätter ljuset på en uppenbar motsägelse som regeringen ofta framhåller i olika internationella diskussioner – hur kan Ungern betygsättas som ett land med endast delvis fria massmedier av internationella pressfrihetsorganisationer som t.ex. Freedom House, när pressfriheten i själva verket uppenbarligen frodas? Hur kan å ena sidan liberala skribenter – som jag själv – under de senaste fem åren så gott som dagligen ha hävdat att den ungerska pressfriheten är ”begravd”, samtidigt som regeringen och även Viktor Orbán personligen ofta utsätts för våldsamma angrepp i tidningarna? Hur kan den ungerska pressfriheten vara död samtidigt som den lever i all högönsklig välmåga?
Orbáns gulasch och Putins piroger
Sanningen är att verkligheten ofta är mer komplex än vad tidningsrubriker och tweetinlägg från så väl regeringssidan som oppositionen kan få oss att tro. Ungern är ingen diktatur och Orbán är ingen diktator, utan liknar snarare Rysslands Vladimir Putin eller Turkiets Recep Tayyip Erdogan, som ibland har kallats ”demokratorer” eftersom de kommit till makten genom att vinna mer eller mindre demokratiska val, och därefter använt sin popularitet och sitt mandat till att konsolidera sin kontroll över oberoende institutioner, inklusive pressen, som skulle kunna ifrågasätta deras makt. För dem är oberoende medier en fiende som måste kontrolleras.
Orbán är inget undantag. Efter sin första tid vid makten mellan 1998 och 2002 förlorade han det följande valet till socialisterna, detta efter en relativt framgångsrik fyraårsperiod med försiktig ekonomisk tillväxt och en klanderfri hantering av förhandlingarna om landets EU-medlemskap. Skulden för valnederlaget lade han på pressen, som enligt hans åsikt varit politiskt partisk och fortfarande stod under inflytande av den gamla kommunistiska eliten från 1980-talet. Efter åtta år i opposition, med regeringar bestående av socialister och liberaler som karaktäriserades av ekonomiskt vanstyre och flera korruptionshärvor, vann han en jordskredsseger 2010 vilken gav honom oinskränkt konstitutionell makt med två tredjedels majoritet i parlamentet. Han kallade valet för en ”revolution i valbåsen” och handlade därefter – lika snabbt och beslutsamt som en verklig revolutionsledare. Han började symboliskt nog med att införa ett antal lagar som begränsade pressfriheten, och tog först därefter itu med att förändra landets konstitutionella uppbyggnad. Han ville till varje pris undvika att upprepa de misstag han trodde sig ha gjort före 2002 genom att då vara alltför eftergiven mot pressen.
Det internationella ramaskri som följde på införandet av de nya massmedialagarna gav honom emellertid en viktig lärdom – han måste till en viss del spela, eller låtsas spela, enligt Europeiska Unionens regler och i stället utnyttja de kryphål som finns inom det europeiska regelverket, för att på så sätt undvika eventuella återverkningar och upprätthålla en demokratisk fasad för sitt styre. Som en följd av detta har han under de senaste fem åren lyckats med att totalt förändra mediamarknaden så att den passar hans syften, genom en blandning av metoder som tillämpats av Berlusconi i Italien och Putin i Ryssland. Han håller ett fast grepp om de populäraste privata massmedierna, framför allt tevekanalerna med de högsta tittarsiffrorna och de viktigaste nyhetskällorna. Han gjorde massmedierna till regeringens lydiga språkrör samtidigt som han tillät ocensurerad yttrandefrihet på internet och i små liberala tidskrifter, som den som publicerade Hitleromslaget.
Tillbaka till 1981
En händelse nyligen visar hur Ungerns offentligt finansierade medier förvandlats till statskontrollerade propagandaorgan som kan föra tankarna till kommunistdiktaturens dagar. Enligt ett läckt PM har nyhetsredaktörer på den statliga televisionen beordrats att inte låta bilder av barn åtfölja nyhetsinslagen om migranter och flyktingar, för att i möjligaste mån undvika att väcka allmänhetens medkänsla. Trots att tevestationen förnekat dessa beskyllningar och hävdade att syftet var att skydda barnens integritet, visar en genomgång av nyhetsbevakningen att den statliga tevekanalen lydigt följt regeringens anti-immigrantretorik – nyhetsinslagen talar till exempel aldrig om flyktingar, bara om migranter, även när det handlar om människor från Syrien. Att regeringens synsätt väger tyngre än grundläggande journalistiska förhållningsregler präglar all nyhetsförmedling i kanalen.
En börsmäklarskandal som uppdagades 2015 beskrevs enbart som ett resultat av fel begångna av den tidigare vänsterregeringen. Siffror över Ungerns tillväxt och inflation presenteras på närmast nordkoreanskt manér och trumpetas ut som segrar, och några avvikande uppfattningar hörs knappast alls. Det förekommer svarta listor över experter som skulle kunna tänkas gå emot regeringens åsikter, och naturligtvis skulle de aldrig bli citerade eller inbjudna att delta i debatter.
En av landets mest framstående författare, Peter Esterhazy, berättade förra året om en incident vars like han inte varit med om sedan 1981, under kommunistdiktaturen. Han blev intervjuad av den statliga radiokanalen, men alla de positiva omdömen han framförde om en teaterföreställning på Nationalteatern klipptes helt enkelt bort i sändningen, eftersom teaterns chef (som sedan dess blivit avskedad) var hett kritiserad av högerkrafterna.
Alla dessa förändringar inom public service – som för övrigt alltid stått under politisk påverkan – borde inte ha kommit som en överraskning. Tidigare lyckades de olika politiska partierna upprätthålla en balans i förvaltandet av public serviceuppdraget, men sedan 2010 tillsätts alla chefer av det nya Medierådet som enbart består av personer utsedda av Fidesz. I ett känt uttalande sa en av dem att enligt hans mening skulle public service vara rättvis mot oppositionen men lojal mot dem som stod för pengarna – regeringen.
Morötter och piskor
Efter den internationella kritik som följde på införandet av medialagarna 2010 har man kunnat märka en ökad förslagenhet från Orbánregimens sida, och i hanteringen av de privata medierna har den övergått till att använda en blandning av morötter och piskor. Den använder all sin finansiella, lagstiftande och administrativa makt för att straffa kritisk rapportering och belöna journalistik som är positiv till regimen. Som framgår av rapporter publicerade av Mertek, en tankesmedja (i vars research-team författaren till denna artikel ingår) specialiserad på pressfrihetsfrågor, finns det ett växande hot: mjuka eller indirekta censurmetoder.
Förra året bestraffades en av de två största privata tevekanalerna, det marknadsledande RTL Klub, genom en ny reklamskatt som uppenbart riktade sig mot kanalen, vilken fortfarande upprätthöll en kritisk nyhetsrapportering. Efter påtryckningar från EU backade regeringen och fördelade skatten mer jämnt på mediamarknaden, men de ekonomiska villkoren för privata tevekanaler försämrades avsevärt då de inte längre tilläts ta ut distributionsavgifter från nätverksoperatörerna. Som en följd av detta sålde det näst största kommersiella tevebolagets tyska ägare sina andelar till ledningen, som enligt rykten nu har för avsikt att sälja företaget vidare till en regeringsvänlig affärsman.
Annonsering från statens sida används som belöning för välvilligt inställd rapportering – förutsatt att den är just ovillkorligt välvillig. I flera år har lejonparten av den summa som staten anslagit för annonsering gått till tevestationer som ägs av oligarker med nära anknytning till regeringen, och framförallt till en av dem, den tidigare kassören i Fidesz. Förra året försämrades emellertid relationen mellan honom och Viktor Orbán, vilket fick till följd att de tidigare så generösa ekonomiska bidragen drogs in och att Orbáns närmast allierade, däribland hans egen spinndoktor, nu skapar nya, egna mediaföretag som förväntas få en större del av de statliga annonspengarna.
Sedan 2010 har även radiomarknaden förändrats i grunden genom att den myndighet som godkänner sändnings- och frekvenstillstånd ändrat sitt sätt att arbeta. Till exempel gick frekvenstillståndet för en kommersiell riksradiokanal som gått i konkurs över till den statliga radion, så att det sedan bara återstod en enda privat radiokanal med rikstäckning, vilket även innebar slutet på den fria marknadskonkurrensen inom detta område. Som undersökningar från Mertek visat har flera lokala och regionala radiostationer, vilka tidigare varit framgångsrika på marknaden, nu helt eller delvis försvunnit. Parallellt med denna process har nya aktörer dykt upp och börjat växa sig starka tack vare myndigheternas tillståndspolitik. Till de aktörer som gynnats hör radiostationer som tillhör högernationalistiska medieimperier och radiokanaler med religiöst innehåll.
Journalister under press
När dessa marknadsmässiga metoder inte räcker drar sig regeringen inte längre för att använda öppet politiska påtryckningar. Den mest uppseendeväckande skandalen inom mediebranschen 2014 var avpolletteringen av chefredaktören för Origo.hu, landets största nyhetssajt. Den utlösande orsaken var en granskning av utsvävningar i samband med en utlandsresa en regeringsmedlem företagit i tjänsten. Det mest anmärkningsvärda i historien var att reportaget publicerades på en sajt som då ägdes av Magyar Telekom, ett dotterbolag till den tyska telekomjätten Deutsche Telekom. När inte ens ett sådant företag förmår stå emot politiska påtryckningar, så har mindre ungerska medieföretag förstås inte en chans.
Det här är påtryckningar som riktas mot så gott som alla nyhetsredaktioner. Allt färre stationer har möjlighet att stå emot dem, och självcensur har följaktligen blivit allt vanligare – enligt en opinionsundersökning som Mertek genomfört svarade 30 procent av deltagarna att det hänt att de undanhållit eller förvanskat visst faktamaterial under det senaste året för att undvika negativa konsekvenser på sina arbetsplatser.
Bland de få undantagen finns en handfull nyhetssajter på nätet som trots de skeva förhållandena på mediamarknaden antingen lyckats behålla en tillräcklig del av annonser, redaktionsgrupper som backas upp av några få starka och hängivna ägare eller organisationer som inte är beroende av finansiering från traditionella mediemarknadskällor - framför allt sådana som bygger på icke vinstgivande verksamhet. Den mest framgångsrika av dem, Atlatszo.hu (där undertecknad sitter i styrelsen), är en webbsajt för undersökande journalistik som huvudsakligen förlitar sig på crowdfunding, och som nu har fått en stor publik på nätet och mer än 60 000 följare på Facebook.
Uppenbarligen är tusentals ungrare beredda att försvara pressfrihetens sista utposter på internet. Förra året misslyckades regeringen med att införa en specialskatt på internetdatatrafik, vilket tolkades som ett försök att begränsa inflytandet från nyhetssajter på internet. I höstkylan tågade tiotusentals människor på Budapests gator för att uttrycka sina protester i ett av de största demonstrationståg som samlats på senare år.
