I Afghanistan har krig pågått under nära fyra decennier. Hittills har konflikterna krävt hundratusentals liv. Människor mister livet, förlorar sina kroppsdelar, eller blir tvungna att gå i landsflykt. De tvingas ut på farliga resor i jakt på skydd i ett grannland, eller i ett annat land inom Europa. Enligt FN:s politiska avdelning i Afghanistan har över 100 000 civila dödats i landet. Enligt regeringens statistik miste 45 000 militärer livet i striderna under perioden 2014 – 2019. Tusentals civila afghaner har också dödats av Talibangerillan. Samtidigt brottas Afghanistan med ett flerdimensionellt krig. Med landets redan avmattade ekonomi, sätter i februari 2020 Coronaviruset sina klor i landet. Viruset COVID-19 har då spridit sig från land till land ute i världen. Afghanistan har flera gemensamma och öppna gränser (utan gränskontroller), särskilt till Iran. Detta är en av alla anledningar till att landet haft så dåliga möjligheter att skydda sig mot Coronavirusets spridning.

Idag bor cirka 2,5 miljoner invandrade afghaner i Iran. I februari införde USA ekonomiska sanktioner mot Iran, och samtidigt nådde Coronaviruset Afghanistan. Spridningen av COVID-19 i Iran, i kombination med de hårda sanktionerna och en längre period av marknadsstagnation ­– ledde till att många afghanska flyktingar som vanligtvis arbetar som byggarbetare eller inom jordbruket i Iran, blev tvungna att återvända hem. Från den afghansk-iranska gränsen har dagligen ca 1000–2000 människor återvänt till Herat. Detta var ytterligare en viktig faktor till den eskalerade spridningen av viruset Afghanistan. Den 24 februari 2020 registrerades de fyra första fallen av COVID-19 i landet. Samtliga drabbade var afghaner som hade återvänt hem. Bristande tillgång till en välfungerade hälso – och sjukvårdsorganisation gjorde det också svårt att identifiera och undersöka migranter som återvände till Afghanistan från Iran. En vanlig termometer var det enda verktyg användes för att bedöma om där fanns smittade eller inte.

Trots att invånare i många stora städer (bland annat Kabul) beordrades karantän relativt tidigt, ökade ändå antal drabbade snabbt och drastiskt. I skrivande stund har antalet smittade i COVID-19 i Afghanistan överskridit tio miljoner, vilket motsvarar nära en tredjedel av Afghanistans befolkning. Det största antalet smittade finns i Kabul, där över hälften av de fem miljoner invånarna tros ha smittats. Drygt 1200 människor har avlidit. Anmärkningsvärt är att av antal skadade och döda i kriget under våren, är självmordsbombningar och konflikter flera till antalet än smittade och döda i Coronaviruset. Kriget var under denna period farligare och dödligare än COVID-19. Den brutala attacken mot förlossningsavdelningen på Dasght e Barchi-sjukhuset i västra Kabul i maj (som har runt 100 bäddar) kostade fyrtio människors liv. IS tog på sig ansvaret för dådet. Samma månad skedde en annan självmordsattack i östra Afghanistan. En grupp så kallad "Islamiska Staten" eller "Levanten" (ISIL) tog på sig ansvaret för självmordsdådet i provinsen Nangarhar, som krävde 50 skadade och döda. Vid samma tidpunkt rapporterade säkerhetsbyråerna om upptrappade strider i norra Afghanistan. Bland annat i Balkh, Baghlan, Takhar och Badakhshan. Därefter dödades och skadades många människor i explosioner framför Afghanistans militära anläggningar och den afghanska underrättelsetjänsten i provinserna Ghazni och Paktia. Sprängmedel i parkerade fordon orsakade stora skador. Afghanistan är också ett av världens mest minerade länder. Minor placeras längs med vägar och vägkanter, vilket dagligen skördar många civila offer. Under fastemånaden Ramadan skadades eller dödades 576 civila i Taliban-attacker (23 april till 23 maj 2020). Enligt säkerhetsrådet tillhörde offren 30 olika provinser och samtliga var barn och kvinnor. FN:s politiska operation (UNAMA/FNs samordningsorgan i Afghanistan) skriver i en rapport att Talibaner bär ansvaret för 208 civila dödsoffer under april 2020, vilket betyder en ökning på 35 procent jämfört med samma månad föregående år. Vid en jämförelse mellan olika uppgifter om antal Coronasmittade och dödsoffer i striderna, enligt det afghanska säkerhetsrådets tre månader under våren, kan vi se att antal civila dödsoffer i striderna under 90 dagar är lika många som de som har dött i COVID-19 under trettio dagar.

Mitt i kaoset av striderna och virusutbrottet undrar det afghanska folket: "När striderna och bombdåden dagligen dödar tiotals människor varför måste vi vara rädda för Coronaviruset som står för två procent landets alla dödsfall?" Funderingar och frågor spreds, till största delen på landsbygden och på stridsfälten, och dämpade kanske rädslan inför att bli smittad. Till en början kunde det vara svårt för afghanerna att ta smittan på allvar.

Men något gick dem inte omärkbart, nämligen karantäntiden. Att stanna hemma för att förhindra spridningen av viruset visade sig för många vara ekonomiskt ohållbart. Medan för andra, till exempel för mig, var det ett bra tillfälle för att stanna hemma och ägna mer tid åt mig själv och ta hand om min psykiska hälsa, vilken härstammar från att höra om pågående konflikter, strider och offer i Afghanistan. Tack vare den här perioden började jag känna mig starkare mentalt. Min största utmaning under karantäntiden var att arbeta hemifrån. Trots att landet spenderat många miljoner dollar på elförsörjning, har den i Kabul varit fullkomligt opålitlig. Beväpnade regeringsmotståndare satte under karantäntiden eld på högspänningsledningar på vägen mellan Kabul och Salang vid upprepade tillfällen. Det lämnade Kabuls invånare i mörker under flera dygn. Det gjorde det omöjligt för mig att arbeta. Inget annat fanns att göra än att bara vänta. Jag blev mer och mer frustrerad över det arbete som jag inte kunde genomföra på grund av elavbrott. Vilket förstås även bidrog till att internetuppkopplingen blev långsam och ineffektiv.

När karantäntillståndet blev ett faktum i större delen av Afghanistan, ett land med utbredd analfabetism och stor fattigdom, började också siffrorna för våld i hemmet att öka. Jag hörde hur min granne blev misshandlad av sin man varje dag, hörde kvinnans högljudda jämmerskri viket fick mig att flera gånger ringa till polisen. Men polisen brydde sig inte. Tills en dag då den afghanska oberoendekommissionen för mänskliga rättigheter skrev i sitt nyhetsbrev att det förekom våld i samhället och bad invånarna anmäla våld och övergrepp. När jag läste det, kontaktade jag dem och berättade hur min granne blev utsatt för våld av sin äkta make. De lovade att undersöka saken. Därefter hördes kvinnans jämmerskri allt mer sällan.

Afghaner är ett mycket traditionellt och religiöst folk. I början av året när första fallen av Corona dök upp i Kina och några andra länder gick jag ut för att handla handsprit och andra desinfektionsmedel. Jag använde då mask och handskar. ”Syster, är du rädd för Corona för att du vacklar i din tro?”, frågade en taxichaufför mig. Enligt religionen anses man vara skyddad från viruset av gud ­– alltså om man är muslim med bergfast tro.

De flesta afghaner lever på mindre än fem dollar om dagen. De ekonomiska effekterna till följd av pandemins utbrott och karantäntiden har skapat oro hos många. Daglönen räcker inte långt för de flesta afghaner. Kanske räcker den till lite vardagsmat. Detta är också en konsekvens av Afghanistans ekonomiska instabilitet. Läget blir ekonomiskt ödesdigert för människor som redan innan pandemin hade det extra svårt. För att underlätta bristen på mat planerade regeringen till en början att distribuera råvaror såsom ris, matolja och sädesslag till de behövande. Men när regeringens plan kom att träda i kraft uppdagades fusk och korruption vid utdelning av matvaror. Tidningarna rapporterade om vad som pågick. Det visade sig att många familjer i vissa delar av Kabul enbart fått fyra kilo vete. Regeringen tvingades ompröva sin plan. Idag distribuerar bagare – enligt överenskommelse mellan staten och bagarna, tio bröd per dag till familjer. Ett problem uppstod dock, och det är folksamlingarna framför bagerier. Många tog inte tillräcklig hänsyn och nonchalerade social distansering, vilket även det innebar en stor risk för ökad spridning.

Afghanistan har ett mycket svagt sjukvårdssystem. Befolkningen i småorter och på glesbygden har inte tillgång till vårdcentraler. När COVID-19 nådde Afghanistan hade de flesta hälsocentraler inte möjlighet att diagnostisera patienter. I Kabul finns endast ett hälsocenter, ett så kallat ”Afghan Japan Hospital” som tar hand om Corona-patienter. Även här råder stora brister. Ett exempel var när ett stort antal Corona-tester försvann, och man tvingades göra om hundratals prov.

I dagens läge tippar kurvan nu försiktigt nedåt vad gäller virusets spridning, men antalet döda och skadade civila i landet ökar. Med hjälp av en enkel analys av statistiken kan man konstatera: Hade man fått stopp på stridigheterna i landet under våren hade detta inneburit en större minskning vad gäller dödsfall i Afghanistan än virusspridningens skördade dödsoffer under samma period.