Rasha Alqasim är poet och har översatts till svenska av förlaget 10-tal samt till arabiska av dar- Almotawasit i Milano. Hon fick Prins Wilhelm-stipendiet 2018 av Svenska Pen. Hon har även deltagit i olika kulturprojekt, ett av dem, Gemensam historia, kommer under 2018 att ställas ut i Färgfabriken i Stockholm samt i Riga och Gdansk. Hon arbetar just nu på sin andra diksamling.

Letar efter de trasiga dörrarna
Från dess dolda
Och läskiga hörn
Undersöker dörrarna
Och alla händer som passerade mig
Vid arvtagarnas hus,
Jag hade ett rum
Med en bruten dörr
En dörr som var en skrivbräda
Att rita hjärtan på, träffade av pilar,
Ett gömställe för bilder av sångaren jag älskar,
Ett gömställe för nagellack,

Ett gömställe för färgade kritor,
Ett gömställe för avfall till och med.

Avfall andra tappade och jag fångade
Avfall jag förlorade och andra fångade
Avfall vi tog ifrån varandra
Avfall andra tog från oss
Avfall vi tog ifrån varandra och aldrig lämnade åter …

Vem fann mitt rum som låg nära husets tak?
Taket som var
Ett gömställe för mors sko som jag hade försummat,

Ett gömställe för de ingraverade flickorna på väggen

Med buketter av rosor och brett skratt.

Allt omkring mig har omvandlats
På något sätt
Dörren på vilken min far ritade långa linjer

För att hålla räkningen över mina misstag …
Och för att jag är glömsk
Det bekom mig inte,

Det bekom mig aldrig

Att denna dörr

Inte enbart var stängd.

Allt omkring mig har omvandlats
Trädgården, till en förminskad öken
Huset, till ett övergivet skelett
Min säng, till ett bibliotek
Mina tomma anteckningsböcker, till flygplan
Och familjen, till en sämre dikt.

Jag letar efter de brutna dörrarna från sidorna
Letar efter ert hem från minnet
Letar i ert minne efter mina hem
Jag letar efter gården som förstördes av en tank
Efter ett splitter i dörren
Efter ett splitter i glaset
Efter ett splitter i vår mat

Och efter ett splitter … i hjärtat av en död ”Razqia”

i den heliga jorden, och allt vatten som vi skänkte över den.

Jag letar efter mina minnen i era hem
Vem fann bilden av sångaren jag älskar
Vem fann det förbjudna nagellacket
Vem fann min mors skor?
För vilka jag växte upp
Och glömde de under solen i flera år.

Vem har funnit mina misstag på dörren och raderat dem
Vem har raderat fängelset,

för att prisa mig med ett ännu större?
Vem har funnit de gamla anteckningsböckerna?
Och straffat mig med en dikt?!
Vem öppnade hårbandet

För att senare gro av en enkel glädje?

Min väska av hö,
Där jag gömde nycklarna

Till de förseglade rummen med hat

Ett försök att förlänga hemmet
Denna helgedom befolkad av ruiner,
Vem stal den
Vem försa sig
Innan de upptäckte
Att ingenting där var intressant för plundring;
För att sedan vända om och gå?!

Jag befinner mig på en plats där inga minnen prisas
Jag gror i mörkret
Jag gror illa

Jag äger en tårdrypande vision

Giftigt nog för att skada er med mina ord.