När den arabiska våren inleddes i Tunisien 2011 och sedan svepte vidare över arabvärlden var vi många som såg detta som ytterligare ett tecken på att demokratin skulle segra.
Vi hade vant oss vid det.
Vi kände igen mönstret.
Tungt auktoritära stater tycks ogenomträngliga, möjliga att överleva in i evigheten. Men under ytan pågår en folklig rörelse, processer, möten, samtal, debatter, som ska kasta omkull alla diktaturer och förtryckande system.
Vi såg det i forna Sovjetunionen och östra Europa 1989. Vi såg det i Latinamerika under 90-talet och vi trodde oss se det i arabvärlden kring förra sekelskiftet.
I dag vet vi att utvecklingen inte är så enkelriktad. I land efter land i arabvärlden har repressionen slagit till, i svallvågorna efter de fredliga revolter som för en tid såg ut att öppna upp och demokratisera regionen.
Och på senare år har samma tendens förstärkts i flera andra länder. I Kambodja, Ungern, Polen, Ryssland kan det fria ordet inte tas för givet. Makthavarna drar åt snaran, tvingar journalister, författare och intellektuella att följa den politiska norm som regimen slagit fast. De som vägrar, de som fortfarande hävdar den fria och kritiska tankens rätt att existera, blir trakasserade, fängslade, drivna i exil eller i värsta fall mördade.
I den meningen är repressionen i arabvärlden bara ytterligare ett exempel i raden. Självklart kan man inte dra alla länder eller regioner över en kam. I många fall råder fortfarande ett mått av frihet. I Tunisien, till exempel, har den arabiska våren inte slagits tillbaka. Där har revoltens månader övergått i ett stegvis parlamentariskt och samhälleligt arbete för ett bygga en stabil demokrati. Inte utan bakslag, men inte heller helt undantryckt. I många länder har journalister, författare och intellektuella som för några ögonblick kunde skriva, tala och uttrycka sig fritt fått gå under jorden.
I andra är gränsen mera oklar. Det finns ett mått av yttrandefrihet, men också tydliga no-go-zones, av politisk, etnisk eller religiös natur, och många av de som fortfarande kan verka från sina hemländer måste göra det med största försiktighet.
I det här numret av PEN/Opp har vi samlat texter från några av dessa intellektuella. Gästedaktören Trifa Shakely har haft ambitionen att hitta röster som sällan hörs. Det handlar främst om moderna samtida författare som använder ett nytt sätt att skriva. Ett lättsammare språk, i stället för den traditionella tunga målande klassiska arabiskan. Det är röster som omöjligt kan spegla helaarabvärlden, men som ger oss med mindre inblick i de verkliga förhållandena fantastiska bilder av utvecklingen och vardagslivet i författarnas hemländer, ibland även bilder av exilen, kampen och förtrycket.
Tillsammans symboliserar de något helt avgörande: de visar att det fria ordet gör livet bättre och roligare att leva, och öppnar världen för erfarenheter vi inte själva kan ta del av.

Jesper Bengtsson
Ordförande Svenska PEN