Vad är det egentligen som gör en författare “framgångsrik” i dagens snabbt moderniserade Kambodja, med dess digitala verklighet och höghusstinna satellitstäder som obönhörligt koloniserar det urbana landskapet? Hur kan författare överleva i en kultur som på ett så iögonfallande vis värdesätter skrytkonsumtion: smartphones, Facebook, mode, design och snygga bilar?

Ironiskt nog möter de flesta av dagens författare i stort sett samma problem som den år 2002 utgivna forskningsrapporten “Att publicera sig i Kambodja” gav uttryck för [1]. Den litterärt intresserade allmänhet som hänger sig åt läsning av poesi och skönlitteratur är alltjämt försvinnande liten. Detta beror delvis på att det finns väldigt få bibliotek på landsbygden – och inte så många i storstäderna heller – som skulle kunna erbjuda möjligheten att ta del av samtida kambodjansk litteratur. Inte heller det statliga skolväsendet har erbjudit nycklar till denna litteratur.

Det saknas dessutom fortfarande ett sammanhållet distributionssystem för skönlitterära böcker, även om den icke-statliga organisationen Bokfederationen (bildad 2004) gjort ett hedervärt försök att försöka samordna distributionen av publikationer inom humaniora med Utbildningsministeriets distributionssystem till de kommunala skolorna. Projektet misslyckades dock. Piratkopiering av böcker genom fotokopiering förekommer alltjämt. Det finns en upphovsrättslag från 2003, men den tillämpas sällan.

Eftersom de flesta författare ger ut sina böcker själva, ofta i små upplagor på kanske några hundra exemplar, så innebär varje ny titel en utgift på runt tusen amerikanska dollar. För unga författare med en månadsinkomst som sällan når upp till fyrahundra dollar är det svårt att täcka den kostnaden.

Dessa svårigheter kan vara en del av förklaringen till den seglivade och felaktiga uppfattningen att Kambodja saknar framstående författare. De utlandskambodjaner som organiserade litteraturfestivalen Kampot 2016 gjorde fadäsen att inte ens bjuda in Sok Chanphal, den kambodjanske vinnaren av sydostasiatiska litteraturpriset (S.E.A. write award). Han kom i alla fall. Det är förvånande att denna kulturella missuppfattning kan fortgå, med tanke på att representanter för Kambodjas yngsta författargeneration ofta intervjuas för Phnom Penh Post, en av landets stora engelskspråkiga tidningar.

Bland dem kan nämnas Yeng Chheangly, en ung poet skolad i den modernistiska sorts poesi som sedan 2002 lärts ut i workshops anordnade av litteraturföreningen Nou Hach. 2016 publicerade han volymen “I skuggan”, en tvåspråkig antologi med modernistiska poeter.[2]So Phina har gått i bräschen för en grupp kvinnliga författare och nyligen redigerat och gett ut två antologier med kortprosa, däribland Crush Collection (2015).[3] Suksiri Bounchan är en kvinnlig författare av historiska romaner och professor i engelska vid Phnom Penhs kungliga universitet. Hon har skapat den pedagogiska webbsajten “Litteratur på khmer för historieentusiaster”. Genom den får man tillgång online till ett brett utbud av kambodjansk litteratur för allmänheten. Tillsammans utgör de här namnen bara en liten del av den unga generationen, där många aktivt skapar nya skrivarverkstäder och förlag för egenpublicering.[4]

Även om denna yngre författargenerations intresseområden spänner över vitt skilda ämnen och genrer, från historiska romaner och kärleksskildringar till socialrealism, måste de vara vaksamma när det gäller att publicera litteratur som kan uppfattas som samhällskritisk. Samhällskritiska författare som vinner alltför stor popularitet hos allmänheten riskerar hot och till och med avrättning i Kambodja.

Den omtyckte poeten och författaren Kong Bunchhoeun tvingades fly landet sedan han fått ta emot dödshot kopplade till hans roman The Destiny of Tat Marina (“Tat Marinas öde”), 2000. Romanen är en lätt fiktionaliserad redogörelse för hans brorsdotters affär med en statssekreterare, vars fru lejde en person för att kasta syra i ansiktet på brorsdottern, utan rättslig påföljd. Den blottlägger privilegierna hos Kambodjas förmögna och visar att de står över lagen.[5]

Så sent som i juli 2016 mördades den populäre samhällskritikern Kem Ley, under en period då han var i färd med att lägga ut nyskrivna fabler på sin blogg. Det rörde sig om samhällskritiska sagor i form av politisk satir som på ett humoristiskt sätt avslöjade korruptionen inom politik och kommers bland Kambodjas styrande och förmögna elit.[6]

Författare i Kambodja måste således gå varsamt fram på den slaka linan mellan explicit samhällskritik och rädsla för politisk vedergällning.

[1] Författad av Helen Jarvis, Christine Lalonde och Nhean Lakhena (På nätet: Select Books, 2006).

[2] För mer om YENG Chheangly se “On the Attraction of Khmer Writing” i Phnom Penh Post (27 maj 2016), http://www.phnompenhpost.com/post-weekend/attraction-khmer-writing

[3] Den som vill veta mer om SO Phina kan söka sig till “My Phnom Penh: Phina So, Writer” i Phnom Penh Post (10 juni 2016), http://www.phnompenhpost.com/post-weekend/my-phnom-penh-phina-so-writer; “Amplified Voices Heard at Women’s Literature Event,” i Phnom Penh Post (10 december 2015), http://www.phnompenhpost.com/lifestyle/amplified-voices-heard-womens-li…; “A Novelist Seeks to Send Young Women a Positive Message” på Voice of America (29 juli 2016), http://www.voacambodia.com/a/a-novelist-seeks-to-send-young-women-a-pos….

[4] För samtida prosa av unga kambodjanska författare i engelsk översättning rekommenderas Teri Shaffer Yamadas antologi ’Just a Human Being’ and Other Tales from Contemporary Cambodia (2013) och Modern Literature of Cambodia: Transnational Voices of Transformation (2016).

[5] Läs mer om KONG Bunchhoeun i artikeln “Beloved Writer Kong Bunchhoeun Dies” i Phnom Penh Post (18 april 2016), http://www.phnompenhpost.com/lifestyle/beloved-writer-kong-bunchhoeun-d….

[6] Se även “Kem Ley’s Final Fables” i The Cambodia Daily (16 July 2016), https://www.cambodiadaily.com/culture/kem-leys-final-fables-115509/.