“Se på mina händer, far! De har försvarat vårt land mot militanta separatister i södra Thailand. De har övermannat burmesiska arbetare som bröt mot våra lagar. De har satt handklovar på och skjutit oräkneliga kambodjaner som gick över gränsen för att ägna sig åt illegal skogsavverkning, tjuvskytte och smuggling. Jag hyllades av mitt eget förband av svartskjortade kommandosoldater och låg bra till för att stiga i graderna nästa år, far. Jag har inget som helst till övers för migranterna, särskilt inte kambodjanerna som fortsätter att infiltrera vårt land. Inte nog med att de skor sig på thailändarnas bekostnad genom att tjuvhugga ner träd, de anser dessutom att thailändarnas territorium i själva verket tillhör deras förfäder.”

Knappt hade jag slutat prata förrän tårarna började rinna nerför kinderna på min far och han blev röd i ansiktet som glödande kol. Han sa till mig: “Than, det är imponerande hur långt du har nått. Även om jag är gammal har jag ännu inte hunnit med så mycket som du. När jag läste ditt rekommendationsbrev undertecknat av Hans Majestät Konungen kände jag mig väldigt, väldigt stolt. Som son är du ett föredöme.” Jag log mot min far vid dessa komplimanger.

Han var dock inte klar än: “Men jag har begått ett ödesdigert misstag när det gäller dig.” (Så långt kommen sträckte han sig efter en näsduk från asken på bordet för att torka tårarna; min mor reste sig från stolen, satte sig vid hans sida och började ömt stryka honom över ryggen.) Min far fortsatte: “Din mor och jag lärde dig att villkorslöst älska Thailand men jag upplyste dig aldrig om värdet i sådant som medkänsla, ädelhet och förlåtelse – traditionella khmeriska övertygelser som jag håller mycket högt. Du kan min historia. Jag är er kambodjanske far som har levt som flykting i det här vackra landet, assimilerat den thailändska kulturen tills jag behärskade thaispråket bättre än mitt eget modersmål khmer, doktorerat här där jag levt en större del av mitt liv än i mitt eget hemland. Jag har tjänat det här landet mer än mitt fosterland. Jag har en hustru, ett barn och ett hem. Om jag hade lämnat Thailand skulle jag inte ha haft något av allt detta. Jag respekterar kungen och landet Thailand av hela mitt hjärta, så till den grad att jag har glömt bort att jag innerst inne är khmer. Din mor och jag är stolta över att ha en så modig son. Vad som än sker kommer du alltid att vara min son.”

Min fars försynta funderingar dröjde sig kvar i mina tankar. Bäst som jag satt där och försökte smälta orden började jag gråta. Tårarna rann nu även nerför min mors kinder. Mina föräldrar var uppenbart förtvivlade. Jag kände deras smärta och det gjorde så ont i hjärtat att jag inte längre kunde kontrollera känslorna som mitt ansikte gav uttryck för. När jag var ung fick jag aldrig några bannor av min far och även nu lade han skulden på sig själv. Hans hänsynsfulla ord sved i hjärtat och gjorde mig förlägen; han är och förblir verkligen en god människa. Kommentarerna han just gett mig fick mig att tappa fattningen helt, förvandlade min stolthet till skam. Jag älskar min far lika mycket som han älskade mig som barn och det han sagt skakade om mig på djupet och tvingade mig att minnas de svåra prövningar som hans familj gått igenom i det förflutna.

Min farfar hade varit soldat i marskalk Lon Nols armé som kämpade mot vietnameserna vid Taing Kok och Chenla Two. Min fars båda äldre bröder var polismän som slogs mot Viet Cong och Röda khmererna. Efter de senares seger den 17 april 1975 sattes miljontals kambodjaner i hårt arbete och brutala massavrättningar ägde rum. Tidigt 1979 invaderades Kambodja på nytt av vietnamesisk militär och hundratusentals människor tvingades fly till Thailand.

Innan min far lämnade Kambodja för att studera vid universitetet hade han avgett ett löfte om att gifta sig med en ung flicka i grannskapet när han kom tillbaka. Han skrev många brev till henne under sin frånvaro men efter en tid förvärrades situationen i landet och breven började komma i retur oöppnade. Överväldigad av oro för sin familj tog sig min far vid ett par tillfällen över gränsen för att ta reda på vad som hänt dem. Varje flyktingläger besökte han tillsammans med huona, thailändarnas starke man i lägret, på jakt efter upplysningar eller vittnesmål som kunde kasta ljus över deras öde. Han drog sig inte ens för att söka igenom högarna med lik efter kambodjanska flyktingar som dödats på bergssluttningarna vid Preah Vihear. Min mor stödde honom så gott hon kunde. Vissa perioder var min far så förtvivlad över att inte veta vad som hänt att han pratade i sömnen och kunde stiga upp mitt i natten i något slags halvdvala och ropa på dem.

1988 fick min far veta av en avlägsen släkting som befann sig i flyktinglägret Khao-I-Dang att några i hans familj hade evakuerats av Röda khmererna från Takeo till Battambang för att sättas i arbete i Trapeang Thma. Min fars äldre kusin hade blivit inkallad till militärtjänst av vietnameserna och beordrats att röja i skogarna uppe i Dangrekbergen i samband med K5-projektet. Under arbetet insjuknade han i malaria och dog. När det gällde min fars övriga släktingar var det omöjligt att få fram någon information. Fullkomligt tillintetgjord avgav han löftet att under inga omständigheter någonsin sätta sin fot i Kambodja igen, för att på så sätt slippa konfronteras med att ha förlorat sina nära och kära, en förlust som lämnat outplånliga spår i hans hjärta. Han stannade kvar i Bangkok där han fick hjälp av sin professor i sociologi att på traditionellt vis anhålla om min mors hand. Hon sa ja och hela hennes familj välkomnade min far och bjöd in honom att bo hos dem i Sisaket.

Varje gång jag tänker på Thailand kommer det upp samma bilder av vackra skogar och lugn och ro. Thailändsk kultur har influerats av Väst och gett thailändarna många fördelar gentemot grannländerna. Landet har utvecklats genom att man anpassat sig till de politiska omständigheterna och samarbetat med stormakterna. Landets politiska ledare har på ett effektivt sätt uppmuntrat affärsmän från hela världen att investera miljontals dollar i Thailand. Investerarna beundrar det blomstrande, civiliserade samhället som de jämför med Europa.

Omständigheterna är annorlunda i Kambodja, där medborgare som försöker skydda sitt lands naturresurser och gränser behandlas som kriminella. Armén arresterar dem och väcker åtal mot dem i domstol. Det händer till och med att soldater skjuter mot dem och dödar dem. Det är bedrövligt att se hur varje khmer som bor i gränsområdena och försöker skydda sina gränser omedelbart betraktas som regeringsfientlig. Vissa khmerledare är fullt beredda att lämna ifrån sig nationella intressen till främmande land.

Under min senare uppväxt hände det att jag konfronterades med de milsvida kulturella skillnaderna mellan mina föräldrar och svårigheterna det förde med sig. När jag och mina vänner pluggade ihop och blev oense om något anklagade vi alltid varandra för att vara khmerer eller burmeser genom att slänga ur oss saker som: “Jag hoppas att du kommer att återfödas gång på gång som khmer; det vore rätt åt dig!” Vår föreställning om kambodjaner var att de mer eller mindre var att betrakta som djur. Den sortens förolämpningar som vi ägnade oss åt hörde hemma i de lägsta sociala skikten och som gymnasieelever använde vi dem mest som en ploj. Senare när min mamma fick höra om kommentarerna förbjöd hon mig att någonsin mer ta sådana kränkande ord i min mun. Hon sa: “De orden kan vålla stor skada. En utbildad person som du borde hålla sig för god att hemfalla åt sådant tal.“ Min mamma passade sedan på att sätta in mig ytterligare i mina förfäders historia. Jag minns vad hon berättade för mig men fäste ingen vikt vid det eftersom jag fann kambodjaner motbjudande.

Men i denna stund är förödmjukelse det enda jag känner... total förödmjukelse! Efter att ha lyssnat på min fars ord inser jag att jag inte har varit honom värdig. Det är svårt för mig att se min far i ögonen för hur ska jag kunna dölja skammen? Jag hör fortfarande rösterna från offren som jag så grymt sköt ihjäl som svartskjorta. De bad om nåd med handflatorna hoppressade framför mitt ansikte. Deras döda själar hemsöker mig med sina sår och gör den här dagen till mitt livs mest skamtyngda. Mina gärningar som kommandosoldat har bringat vanära över mig och mina föräldrar. Hur kan det komma sig att jag som har en så ädel far känt behovet att dra hans namn i smutsen genom att begå illgärningar som inte fört annat än olycka med sig?

Översatt till svenska från den kortade engelska översättningen gjord av Elaine McKinnon