I Ryssland råder en vardag som strider mot en rad mänskliga rättigheter. Det gäller till exempel avsaknaden av rättssäkerhet, användning av tortyr i armén, av polisen och i häkten, överfulla fängelser med hemska förhållanden, systematiska kränkningar av sociala rättigheter och diskriminering av minoritetsgrupper. Det är nästan omöjligt att finna en enda människorättsfråga som inte är akut i Ryssland, med inhemsk korruption och straffrihet som de största strukturella problemen. Transparency Internationals studie ”Corruption Perception Index” 2013 rankade Ryssland på plats 127 av 177 länder, med samma poäng som Pakistan, Azerbajdzjan och Gambia. De Olympiska vinterspelen i Sotji 2014 har skapat stort internationellt intresse för situationen i Ryssland vad gäller just brott mot mänskliga rättigheter. Korruptionen kring förberedelserna för olympiaden har gjort denna till den mest kostsamma i OS historia, vilket tjänat som en ofrånkomlig ögonöppnare.

Närområdet kring Sotji i ryska norra Kaukasus är ett ingenmansland, ett laglöst territorium med Dagestan som ett epicentrum för terroristattacker ledda av islamistiska rebeller. Myndigheternas sätt att försöka hantera situationen har varit mer förtryck, olagliga frihetsberövanden, godtyckliga avrättningar av misstänkta och kollektiva straff mot rebellernas familjer för deras handlingar. Ramzan Kadyrovs totalitära regim i Tjetjenien sitter säkert med hjälp av ekonomiskt och politiskt stöd från Kreml och en närmast garanterad straffrihet för dem som bryter mot mänskliga rättigheter.

Myndigheterna, som är måna om sin internationella image, betraktar de ryska människorättsaktivisterna som bråkmakare. Den nya så kallade ”Foreign Agent”-lagen, som trädde i kraft 2012, har just sådana aktivister som måltavla. Lagen kräver att alla organisationer som får internationellt stöd och som arbetar med vad som kallas ”politisk verksamhet” ska registrera sig som ”utländska agenter”, ett begrepp som låter som en kvarleva från kalla kriget. Den extremt vaga definitionen av ”politisk verksamhet” har gjort det möjligt för myndigheterna att utsätta tusentals organisationer över hela Ryssland för inspektioner och dra ett dussin av dem inför rätta, med resultatet att deras arbete för mänskliga rättigheter hindras. Det har arrangerats en smutskastningskampanj i statskontrollerade medier mot enskilda samhällsorganisationer genom att framställa dem som ”bidragstagare” och ombud för västerländska intressen. I en intervju med tyska medieföretaget ADC i april 2013 uppgav president Putin att ryska ideella organisationer tagit emot en miljard dollar från utlandet bara under det första kvartalet samma år. Även om detta belopp senare visade sig vara gripet ur luften hade det redan spridits i media. Logiken är enkel: de som anklagar myndigheterna för korruption är i själva verket betalda från utlandet och kritik av brott mot mänskliga rättigheter syftar inte till att förbättra människors situation utan till att svärta ned omvärldens bild av Ryssland. Dessutom är ryska tjänstemän angelägna att vända medborgarnas uppmärksamhet bort från de inhemska problemen och söker en ny statsideologi som skulle skänka det ryska folket ett gemensamt mål, nämligen att främja andra värden än ”mänskliga rättigheter”, vilket anses vara en ideologi som gagnar västvärldens hegemoni.

Ryssland har under många års tid varit den största tillskyndaren och lobbyisten för begreppet ”traditionella värderingar” vilket framställs som en konkurrent till tanken på universella mänskliga rättigheter. FN:s deklaration ”Främjandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter genom en bättre förståelse av traditionella värden för mänskligheten” (”Human rights and traditional values of humankind”) godkändes till slut vid det 16:e konferensen för rådet för mänskliga rättigheter i september 2012. Dokumentet argumenterar för att ”traditionella värden” ska ses som ett universellt begrepp, och kan ses som en värdemätare på graden av respekt för och främjande av mänskliga rättigheter. Såväl EU som USA motsatte sig beslutet och hävdade att bristen på internationellt erkännande av definitionen ”traditionella värden” öppnar dörren för godtyckliga tolkningar, vilket kan användas för att legitimera diskriminering av minoritetsgrupper.

Ett oroande exempel på tillämpningen av detta begrepp är behandlingen av Pussy Riot, som efter sitt uppträdande i en katedral i Moskva åtalades och dömdes just för att ha brutit mot respekten för rysk tradition och kultur. Under upprepande av samma slagord om respekt för traditioner antog Duman i juni 2013 en lag som kriminaliserar ”hädelse” och gör ”kränkande av religiösa känslor” straffbart med fängelse i upp till tre år. I november 2013 föreslog Elena Misulina, parlamentsledamot och upphovsperson till en anti-HBTQ-lagstiftning, att det i inledningen av den ryska konstitutionen skulle slås fast att den ortodoxa kyrkans lära är en av grunderna för de ”ryska nationella och kulturella särdragen”.

Kampen för ”traditionella värderingar” tar kanske sin mest extrema form i striden mot HBTQ-personers rättigheter. I juni 2013 antog det ryska parlamentet efter två slutliga läsningar en federal lag som förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer” bland minderåriga. Lagförslaget antogs av en klar majoritet med 436 mot 0, med en nedlagd röst. Texten innehåller inte någon definition av ”icke-traditionella relationer” utan beskriver dem som motsatsen till ”traditionella familjevärderingar”. Men det lurar ingen, då lagförslaget antogs i första läsningen under titeln ”propaganda för homosexualitet bland minderåriga”. Propaganda definieras som ”att sprida information i syftet att bilda icke-traditionella sexuella begär hos barn, beskriva sådana relationer som attraktiva, främja en förvrängd bild av social jämlikhet mellan traditionella och icke-traditionella relationer, och genom oönskad exponering av information som skulle kunna väcka intresse för sådana relationer”. Liknande lagstiftningar har antagits tidigare i år i flera olika regioner och kommuner, inklusive S:t Petersburg, där man samtidigt antog en lag som förbjuder ”propaganda för sodomi, lesbianism, bisexualitet och transpersoner samt pedofili, som riktar sig mot minderåriga”. Den lagstiftande församlingen, Duman, har dessutom förelagts ett lagförslag som skulle göra det möjligt att omhänderta barn till homosexuella föräldrar – som dock drogs tillbaka för ”förbättringar”.

Trots att denna lagstiftning ännu inte har trätt i kraft har många evenemang anordnade av HBTQ-grupper attackerats av högerextremister och religiösa fanatiker. Polisen har inte ingripit på något konkret sätt. Den öppet intoleranta och till och med homofobiska argument som framförs av de ryska myndigheterna själva har lett till förödande konsekvenser för HBTQ-personer, som utsatts för allt fler attacker och övergrepp. Homofobiska grupper på internet uppmanar nu sina medlemmar att förfölja HBTQ-människor och uppmuntrar till och med homosexuella att begå självmord. Ett flertal videoklipp där tonåringar blir förödmjukade och slagna på grund av att de är homosexuella, ligger ute på nätet. Myndigheterna har inte visat något intresse för att ställa de ansvariga inför rätta.

De så kallade ”traditionella värderingarna” visar sig alltså i praktiken vara motsatsen till tolerans och mänskliga rättigheter. Den ökände homofoben och journalisten Dmitrij Kiseljov, hävdade nyligen i TV om att de homosexuella som råkar ut för olyckor inte skulle få vård utan att deras hjärtan borde ”begravas eller brännas då de är olämpliga att leva vidare”. Samme man har av president Putin nyss utsetts till chef för den nya statliga nyhetsbyrån Ria Novosti. I sitt årliga tal till nationen i december beskrev president Putin Ryssland som världens sista försvarslinje i kriget mot de länder som strävar efter att rasera traditionella värderingar, att Ryssland i dag är vad som försvarar oss mot ”könlös och fruktlös så kallad tolerans” – och som tillåter ”gott och ont” att vara jämställda.