Det var i augusti. Vi satt på ett tåg, i en kvav och dåsig gammal vagn med vinröda träpaneler, och vi åt och hade det fruktansvärt långtråkigt. Utanför fönstren sänkte sig en molande, utdragen skymning. Tåget vaggade oss sömniga. Någonstans i Mordvinien stannade vi till på liten station, trist och dammhöljd, som en eftermiddagsslummer, och där blev vi kvar längre än vi skulle. Men dörrarna förblev stängda, ingen släpptes ut, det var inte tal om någon bensträckare eller rökpaus eller att ta sig en titt på vad avkroken hade att erbjuda; här lastade man av fångarna. De transporterades i vagnen intill, en extravagn med numret 00. Alla i vår kupé reste sig upp och tryckte sig med febrig nyfikenhet mot fönstret.

Lugnt och utan någon som helst brådska rullade vakterna upp en spole med ståltråd – där hängde handbojor i klasar. Lugnt och utan någon som helst brådska ledde man ut alla och tvingade ner dem på huk. Händerna – bakom huvudet. Det är i den ställningen man dansar kosackdans. Resväskorna och de vardagliga kläderna fick dem att framstå som helt vanliga människor och det var fullständigt obegripligt varför de över huvud taget befann sig i en sådan prekär situation.

Oron spred sig i vagnen. Främlingarnas smälek började gnaga i själen. Det låg något förbjudet, slutet och sjukligt över det hela, det var som att spionera på främmande människors liv eller som att lyfta på förlåten till livet på andra sidan – något skrämmande som ändå lockade, som man inte kunde slita sig ifrån. ”Vad ska de ha ståltråden till?” frågade en man som just kom in. Han hejdade sig genast i dörren med ena handen mot krönlisten, blicken frös fast vid fönstret. ”Har ni sett?” ropade en gumma bakom ryggen på honom. ”De där är inte våra …” Något mer sa hon inte utan gick vidare. ”Har ni sett?” hördes hennes röst igen, nu inifrån grannkupén.

Fångarna uppträdde betydligt lugnare. Nästan med en sorts värdighet. Likt skådespelare som känner att de har hela salongens uppmärksamhet. Och man var rädd att de i vilken stund som helst skulle höja blicken, möta ens egen, se in i ens ögon. Men som av barmhärtighet vände de sig inte om, de stirrade bara tomt framför sig med lätt krökta läppar. Som om de förstod vad de var för oss.

Ståltråden rullades upp, och när spolen väl var tom kastades den till en vakt med en hund, som stod längst ut i ledet. Hunden hoppade till och trodde att man ville leka med den.
Från ön och ut i strömmen
på Volgas vida vågor…

– orden flöt plötsligt fram någonstans ur den aftonkvava tystnaden och trängde in i tågvagnen, genom det dubbla fönsterglaset som inte bytts ut sedan vintern. Det gick inte att avgöra vem som sjöng: det fanns ingen mer på perrongen utöver fångarna och vakterna.

Man kedjade fast dem i par och fäste handklovarna vid ståltråden. När det var gjort fick de tillåtelse att resa sig upp. Den förste i ledet var en ryss – en gänglig, magerlagd yngling i ljusblå tröja. Han hade två väskor. Ögonen var kloka, lugna, fyllda av vrede. Inte en skugga av skräck, inte ens minsta antydan att han var orolig över sitt öde. Han kedjades ihop med en undersätsig uzbek. Ynglingen gav denne en hastig, på intet vis nedlåtande blick. Men den rymde en obestridlig, oemotsäglig överlägsenhet. Han puttade vårdslöst fram sina väskor mot uzbeken: bär dem.

Man körde fram en lastbil med ett lastutrymme av massivt järn. I bakdörren satt ett gallerförsett litet fönster. Det blev fart på vakterna. Fångarna framstod nu som helt vanliga människor, precis som om de hade rest iväg någonstans tillsammans: de hade, efter en tids umgänge, just blivit bekanta med varandra och nu märkte de att det låg en förändring i luften. Men de kände varken glädje eller rädsla inför denna förändring, de väntade bara stilla på den.

När tåget så satte sig i rörelse vände de sig alla om mot oss, liksom för att en sista gång fånga de bortfarandes blickar. De greps nu plötsligt av en underlig oro, som om det med ens hade gått upp för dem vad vi var för dem. Alla i kupén ryggade tillbaka. Mannen gick ut i gången och begav sig i riktning mot toaletten, som om det hela tiden hade varit hans mål.

Vid kanten av perrongen stod en grupp kvinnor – även de var fångar. Kraftiga ryska kvinnor, med kroppar som bastanta tråg, ansikten som hos billiga fnask. En av dem kunde lika gärna ha varit en man: hennes huvud var rakat, hon bar en uttänjd tröja som knappt skylde hennes i det närmaste obefintliga bröst, figuren var formlös. Hon skrattade glatt och rått tillsammans med de som stod närmast henne. Plötsligt började hon sjunga. Hon sjöng för full hals, nästan skrek fram orden, rösten var fylld av ångest och smärta:
Å, inte är det kväll ännu, inte är det kväll…
Men jag har drömt en dröm, en liten dröm.
Men jag har drömt en dröm, en liten dröm.
Å, drömmen min så öm …

Tungt, kvavt, outhärdligt plågsamt.

De övriga vinkade efter tåget.