Det är den 6 november 2021, klockan är runt elva på kvällen. En liten väg mellan Bielsk Podlaski och Hajnówka. Halva körbanan är blockerad av polisbilar, säkerhetspolisens bilar och en biltransportbil. Natten är inte så kall jämfört med hur det brukar vara i östra Polen, ingen frost just nu. När de uniformerade ser en utomstående sätter de genast på sig tygmasker, svarta eller kamouflagefärgade, och drar igen rutorna på radiobilarna.

I den mest synliga polisbilen sitter en förskrämd man med olivbrun ansiktsfärg som knäpper händerna i en bedjande gest. Poliserna vägrar låta honom skriva på en fullmakt till mig. Ett sådant dokument är den enda, om än svaga, chansen att skydda en flykting från omedelbar pushback. En maskerad kvinnlig polis, vars sminkade ögon är det enda som syns, frågar ironiskt och föraktfullt om jag verkligen vill ha en fullmakt från en ”åkare”? Ordet ”åkare” betyder på den lokala jargongen en person som tjänar pengar på att smuggla människor och samarbetar med maffian.

Senare ska det visa sig att den gripne ”åkaren” har ett svenskt pass men är född i Syrien. Det enda jag kan göra för honom är att ringa ett samtal för att lämna information om vad han råkat ut för. Hans fru svarar i telefonen, hon blir chockad och vet bara att hennes man skulle hälsa på någon i Polen. Små barn hörs i bakgrunden.

På andra sidan vägen står en polisbil med en flykting. Det ovårdade skägget vittnar om att han vistats länge i skogen. En ung man, kraftigt byggd. Han har händerna fängslade bakom ryggen. Bakom ratten sitter en polis, och bredvid honom en blond civilklädd kvinna, välvårdad och elegant klädd, och fyller i formulär. Hon är den enda som inte har mask på sig. Poliserna tillåter mig inte att ta en fullmakt från den gripne. Det skulle göra det möjligt att lämna in en asylansökan, vilket skulle skydda den gripne från att genast köras ut i skogen, till ingenmansland mellan Polen och Belarus, där han kommer att tvingas leva i kylan, utan tält och mat, utsatt för Lukasjenkaregimens dokumenterat aggressiva gränssoldater. Poliserna går bara med på att jag ger honom ett äpple. Mitt försök att förhandla med kvinnan visar att gränsvakterna är skolade. De har färdiga svar på svåra frågor, enligt färdiga mönster. Några samtal övertygar mig om att de använder inlärda propagandafraser med rasism i botten. Det skyddar gränsvakterna från sig själva och ger argument för deras barbariska handlingar.

– Men ni vet ju att om ni skickar tillbaka en migrant till gränsen hamnar han i livsfara, säger jag. När general Anders polska armé gick genom Mellanöstern under andra världskriget tog de emot 100 000 trashankar fastän de själva var fattiga.

Jag får höra ett av de typiska svaren:

– När det var krig i vårt land försvarade männen landet, de flydde inte och lämnade kvinnor och barn i sticket.

Samma formulering om vårt lands tappra försvarare hör jag ett par dagar senare från en ung man i Hajnówka som kommit till polisstationen.

Jag sitter i polisstationens vestibul tillsammans med K, mannen som jag såg första gången för sex dagar sedan i polisbilen när han knäppte händerna i en bedjande gest. Kvällen innan blev han släppt ur arresten. K vill hämta ut den bil han använde när han försökte köra flyktingar till en säkrare plats. Vi väntar på polisbyråkraternas beslut och har tid att utbyta informationer.

– Jag fick ingen säng i cellen, bara en filt. Inte en kudde ens. Jag måste sova på golvet och det var ont om luft, för vi var tre personer i en cell där vi knappt fick plats. Det gick inte att öppna fönstret, bara ett litet ventilationsgaller i taket.

När de arresterade klagade över den dåliga luften till vakten öppnade han dörren på glänt. För att gå på toaletten måste man be om tillstånd varje gång. Oftast kom vakten efter en halvtimme.

– Varje natt väckte de oss två eller tre gånger utan orsak, berättar K.

Fångarna berövas sina telefoner och kan inte ta kontakt med sina familjer. K:s böner om att få kontakta svenska ambassaden i Warszawa var också fruktlösa. Om ett EU-land griper ett annat EU-lands medborgare finns en skyldighet att anmäla saken till det aktuella landets ambassad. Polisen i Hajnówka struntade i denna skyldighet. Varken vid ambassaden i Warszawa eller vid UD i Stockholm visste man något om att en svensk medborgare var arresterad. Han blev själv förd bakom ljuset vid den korta domstolsförhandlingen – han fick veta att han skulle bli frigiven, men i själva verket blev han arresterad på nytt. I mellantiden kunde han dock skicka ett röstmeddelande via Whatsapp till hustrun i Sverige att han var frigiven. Men kontakten avbröts på nytt. Den chockade kvinnan greps av panik.

I vestibulen på polisstationen i Hajnówka skriver K ner skildringar av några händelser i telefonens översättningsapp: ”När de grep mig slog de mig med batong på min gipsade arm, efteråt sade de åt mig att stå på knä med händerna bakom huvudet. Det tog två timmar, sedan fick jag resa mig och ställa mig vid väggen, men jag fick inte ta ner händerna. I samma cell satt en irakier från en grupp flyktingar. En annan i gruppen hade med sig två flaskor polsk vodka i ryggsäcken. Han såg hur poliserna öppnade flaskorna och hällde spriten över flyktingarnas huvuden. När jag satt i arresten skrattade poliserna åt oss flera gånger och sade: välkomna till Polen.” Han bekräftar skildringen med kroppsspråk och gester.

K har kört fjorton människor från den öppna delen av gränsområdet och fraktat mat och varma kläder till andra. Han föll i polisens händer när ett däck exploderade på väg ut ur skogen. Ögonen fylls av tårar när han tänker på ett ettårigt barn som i stället för skor hade fötterna invirade i plastpåsar. Vid andra tillfällen skrattar han stort med sina snövita tänder. Med jämna mellanrum ber han om ursäkt, han luktar säkert illa säger han, för han kunde varken byta kläder eller duscha medan han satt i cellen.

Efter fem dagar släpps han med åtal att vänta. Han kan få böter. Det finns också ett annat problem: han har fått en administrativ order att lämna Polen inom 48 timmar. Tiden går fort, han släpptes igår klockan 18 och var tvungen att sova på hotell i Hajnówka för att nästa dag kunna hämta ut bilen från polisens parkering. Han visste inte att denna dag, den 11 november, var en helg, Polens självständighetsdag, även om han hade lagt märke till de rödvita flaggorna på alla lyktstolpar. När han kom till polisstationen klockan 8 fick han höra att beslut om återlämning av bilen skulle fattas av åklagaren Jadwiga Magdalena Borowska, som inte arbetade idag. För att skaffa sig alla papper som behövs för att hämta ut bilen måste han vänta till nästa dag. Då har det gått minst 36 timmar och han kommer säkert inte hinna ta sig till Sverige från Polens östra gräns på de 12 timmar som återstår. Han är insnärjd i regler och order som i Joseph Hellers Moment 22. Stämningen i polisstationens vestibul är nervös, osäkerhet och väntan råder. Det är helgdagsmorgon, nästan ingen svarar i telefon. Till sist lyckas jag övertala chefen för biluthyrningsfirman i Warszawa att firman ska skicka en anställd att hämta ut bilen. Personen i andra änden förstår uppenbarligen situationen. Han lovar att inte ställa till med problem. Firman ska hämta ut sin egendom från polisens parkering.

Så nu återstår bara för K att hämta sin väska med tillhörigheter ur bilen och lämna Hajnówka. Men tjänstgörande polisman hävdar att han inte kan lämna ut något utan en tolk, eller snarare utan tolkens stämpel. Vi måste vänta. Tolken dyker upp, en medelålders irakier som har bott i Polen många år. Han har aldrig haft så mycket arbete som nu. Papper, stämplar, underskrifter. Till sist får K tillbaka sin väska.

Utanför polisstationen berättar tolken:

– Det är makabert, jag försöker glömma allt, annars måste jag ta tabletter för att kunna sova. Det finns gravida kvinnor i skogen, en ska föda om två veckor. Frivilligarbetarna ger dem några småsaker, ett par plastpåsar med strumpor och konserver. En flicka blev tillbakaskickad till gränsen fem gånger, hon kunde inte gå och ville vila, då knuffade de in henne i lägerelden.

Han berättar inte vem som kastade in henne.

– De belarusiska soldaterna stjäl allt de kan… Det är som om de aldrig hade sett hundra dollar förr… De här människorna är lurade, de får höra att de ska flyga till Minsk, och därifrån är det bara två timmars resa, sedan är de i Europa. De här människorna är leksaker för dem. När jag började berätta om vad som händer blev jag utskälld, vet inte vem det var. Maffian har stora pengar och har kontakter i Turkiet, Irak, Syrien, Belarus och här.

K avbryter tolkens ord och ropar:

– Ami! Vad heter den här staden?

– Hajnówka, svarar ”Ami”, vilket betyder farbror.

I andra änden av Europa har K:s fru nu fått sig en snabbkurs i polsk geografi. Hajnówka, Białowieża, Białystok. Bielsk Podlaski. Alla dessa namn har dykt upp i meddelandena på Whatsapp, hon har ju fortsatt leta efter sin man. Mest tillmötesgående var det svenska utrikesdepartementet och den kvinna som strax före tolv på natten i Stockholm svarade på ett telefonsamtal från Warszawa. Hon lyssnade uppmärksamt, kommenterade inte, kände till situationen vid gränsen och kunde snabbt slå fast att den polska polisen inte hade anmält att en svensk medborgare var gripen. Det var måndagen den 8 november, när K hörde av sig och hade kommit ut ur arresten men sedan försvann igen. Då blev oron som störst. Bakom hustruns brutna röst hördes rösterna från lekande barn.

Poliserna, som har ett generellt förbud att säga något alls till utomstående, förklarar att de inte kan sluta sitt arbete eftersom de har familjer. Samtidigt orsakar de lidande för andra familjer, de som grips och körs tillbaka till ingenmansland mellan två länders gränsvakter, beväpnade till tänderna. Den 11 november greps en liten grupp migranter: barnen kom till gränspolisens häkte i Narewka, modern kördes till sjukhuset i Hajnówka, männen fördes till en annan gränspolispostering, säkert blev de utsatta för en pushback.

Även den svenska familjen drabbades av några dagars oro, trots att det hade räckt att bara låta K använda sin telefon en minut, så han kunde ringa till hustrun.

Regeringspartiet ”Lag och Rättvisa” har styrt Polen i sex år nu. Under sin tid vid makten har det gjort allt för att undandra sig kontroll, både från den demokratiska oppositionen och olika EU-institutioner. Följderna är svåra att ta in. Det som pågår nu vid den belarusiska gränsen är ett exempel på institutionellt våld vi tidigare inte sett maken till. Regeringen har utlyst undantagstillstånd i en tre kilometer bred remsa längs gränsen, och detta område är stängt för hjälporganisationer, även Röda korset, och alla medier. Och här pågår jakten på människorna som gömmer sig i skogarna, mödrar håller för munnen på sina gråtande barn för att gråten inte ska avslöja dem, viktiga papper och småsaker ligger utströdda överallt i skogen. Hunger, förnedring, lidande. Och regeringarna i de andra europeiska länderna vänder bort blicken från den polska regeringens gärningar, för de vill inte ta emot de nya flyktingarna. ”Högen av grymheter växer”, som Hannah Arendt skrev.

Den som inte har varit här kan inte föreställa sig den genomträngande kylan, fukten och mörkret här. Skogen är vild och hotfull, marken är sank på många ställen. Det är bra att det finns människor som försöker komma med hjälp till de lidande flyktingarna vid gränsen mellan Polen och Belarus.

^{Urszula Glensk, är professor vid universitetet i Wroclaw och intresserar sig för reportage- och dokumentärlitteratur. Hon har publicerat fem böcker, inklusive Historia słabych. Reportaż i życie w Dwudziestoleciu 1918-1939. Den här boken har erhållit priser i Polen. Hennes senaste bok Hirszfeldowie – zrozumieć krew nominerades till Nike-priset, det viktigaste litterära priset i landet.}