Allt hände inom loppet av ett år. På ett år förvandlades "det gamla Turkiet" till "dagens Turkiet". Detta vidsträckta land med sina åttio miljoner invånare tog klivet från att vara en sjuttioårig parlamentarisk demokrati, med rötter som sträcker sig mer än hundra år tillbaka i tiden, till att bli ett auktoritärt presidentstyre. Denna ofantliga omvälvning har kommit i vågor, svept över landet som en eldkvast och drabbat oss alla. Ingenting förmår hejda eller stå emot dess framfart. För varje dag som går växer den sig allt vildare, träffar och skadar alltfler människor.

För ungefär ett år sedan, en sommarnatt då de flesta människor satt och åt, blev landet vittne till en militärkupp. Turkiet har utsatts för militärkupper vart och vartannat decennium ända sedan man gick över till flerpartisystem. Men det här senaste misslyckade kuppförsöket saknar motstycke och är alltjämt höljt i dunkel. Det kom som en total överraskning för oss och startade en ny politisk utveckling som även den saknar motstycke och som kastat om våra liv fullkomligt.

På kort tid har det regerande partiet gjort om denna militära attack till en civil kupp. Press och medier har tystats. Offentliganställda har rensats ut. Akademiker har fått gå ifrån universiteten. Kränkningar av fri- och rättigheter ökar ständigt. Tortyr används i parti och minut. Misstänkta ses som förbrytare. Att de får sina egendomar konfiskerade och familjemedlemmar häktade är vardagsmat. De som frisläpps förbjuds lämna landet. När lagen upphör att gälla är det gyllene tider för vittnen och informatörer. "Den banala ondskan" har tagit över landet.

I dag är det fullt möjligt att arrestera akademiker som hungerstrejkar för att få tillbaka sina anställningar som de förlorade genom att skriva under ett upprop, genom att kalla dem för "terrorister", medan människorättsaktivister kallas för "spioner". Författare och journalister beskylls för att tillhöra terroristorganisationer och ställs inför rätta med hot om livstidsdomar, samtidigt som dödsstraffets återinförande har dykt upp på den offentliga agendan igen. Mitt land där över femtio tusen människor sitter fängslade för politiska brott befinner sig nu i en fas av djup social traumatisering.

Den misslyckade militärkuppen som låg till grund för traumat ägde rum när vi var utomlands. När våra vänner fängslades förblev vi utanför. De kommer inte att kunna lämna sina fängelser. Det är oklart hur länge och under vilka omständigheter de kommer att förbli fängslade... Vi känner oket av denna ovisshet. Vi försöker skaffa oss kännedom om deras liv i fängelset genom att kontakta deras familjer. Vi utväxlar varje liten bit av information som vi lyckats pussla ihop. Vi längtar efter att få röra vid dem, om så bara på avstånd. Men förgäves...

Några av dem som befinner sig utomlands är ändå kvar innanför landets gränser. På sätt och vis är de också "i" Turkiet. När som helst kan räder göras mot deras hus, de eller deras familjemedlemmar riskerar häktning eller att få sina pass konfiskerade. Vi pratar med dem, skriver till varandra eller träffas någonstans utomlands. De plågas av ovissheten i att stå utanför. Vi möter deras modstulna blickar. Förnimmer tröttheten eller retligheten i rösten som avbryts av djup tystnad. Vi ser hur de förändras...

Även vi förändras. Vi de utanförstående... Vi som stått utanför allt... Gradvis har vi bekantat oss med en känsla som vi aldrig upplevt förut. Det är som om mardrömmen som sprider sig i landet bara är ett spel, något slags variant av spökboll som vi blivit uteslutna från men tvingas titta på... Vi är rädda för att vi ska förvandlas till främlingar. Vi skäms över att inte vara där med dem. Vi känner skuld. Men vi vet inte hur vi ska uttrycka den, varken för dem eller för oss själva...

Men sanningen att säga står inte vi heller utanför. Även om vi gör det i fysisk mening befinner vi oss mentalt sett på insidan. Vi är i exil. Oavsett om exilen är självvald eller påtvingad innebär den att bli gjord till främling inför dem som är kvar i landet. Det innebär att du säger adjö till landet som du föddes i, staden du älskar med hela ditt väsen, huset du slitit i hela ditt liv för att kunna bygga. Det är att ge upp sitt land för att slippa ge upp friheten som du vet kommer att bli tagen ifrån dig. Det är att du medan du försöker acklimatisera dig någon annanstans, fjärran från dina nära och kära, i avsaknad av nästan allt det som gjort dig till den du är, känner hur marken börjar gunga under fötterna. Även om du flyttat till paradiset på jorden gör det ingen skillnad. Exil är exil.

Exil är ett permanent tillstånd av att vara avskild från nuet där det förflutna och framtiden ständigt leker kurragömma med varandra. Då och då försjunker du i minnen från gamla tider, för att sedan återigen drömma om att en dag få leva vidare det liv som du en gång lämnade. "I dag" är alldeles för svårt. Det är så lätt hänt att drabbas av oro och rädslor av tidigare okänt slag, eller fyllas av vrede utan minsta anledning... Det beror på att du mentalt sett befinner dig där men rent fysiskt är kvar här.

Ibland kan exil vara en djup känsla av skuld. I det främmande land som du tagit till ditt hjärta drabbar den dig utan förvarning när du är bland dina nya vänner, eller tar strypgrepp på dig utan synbar anledning. Det är en känsla av hjälplöshet över att inte kunna sträcka ut en hjälpande hand åt dem som stannade kvar hemma. Ett kvävt skri som plötsligt vill ut...

Om vi kunde dela alla dessa känslor med varandra skulle vi inse att skillnaderna mellan att befinna sig på insidan eller utsidan inte är så stora ändå. För att världen som slits i stycken tillhör oss alla. Allt som känns hemtamt, allt vi älskar, håller på att glida oss ur händerna. I takt med att vårt land upphör att vara en plats vi känner igen tvingas vi alla i exil från våra liv.

Tuba Çandar

Tuba Çandar (född i Istanbul) är en turkisk journalist och författare till tre biografier över ledande intellektuella i Turkiet. Hennes sjuhundra sidor långa och inflytelserika biografi över den armeniske journalisten Hrant Dinks liv, med titeln Hrant (2010), har sålt i stora upplagor i Turkiet. Boken har översatts till engelska av Maureen Freely och publicerades i USA 2016 under titeln Hrant Dink: An Armenian Voice of the Voiceless in Turkey.