Det är lätt att glömma bort att Burma – eller Myanmar – är ett stort land. Till ytan är det lite mindre än Turkiet, något större än Frankrike; men här bor hela 60 miljoner människor och landet är ovanligt rikt på naturresurser. Ändå var det ett av de länder som länge var stängt mot omvärlden, närmast som en sorts halvt Nordkorea. Att säga att öppningen mot demokratiska reformer kom oväntat är både en överdrift och aningen självklart; när Burma, eller Myanmar som landet numera heter, omnämndes i internationella medier var det ofta i ännu en rapport om hur den politiska oppositionen under Aung San Suu Kyis tid trakasserades eller hur hon själv dömts till ännu en vända i husarrest. Men kring Aung San Suu Kyi har också hela tiden funnits en demokratirörelse som räknade sin start tillbaka till året 1988 och de studentdemonstrationer som brutalt slogs ned av militärregeringen. Under hela den period som gått sedan dess har ett tålmodigt oppositionsarbete bedrivits i det tysta.

Så varför kommer en öppning mot ett mer demokratiskt styrelseskick nu? I sin intressanta text här i DB skriver Burma-kännaren James Byrne om hur den allt starkare kinesiska ekonomin sätter sin prägel på hela regionen – och att just den ekonomiska supermakten i öster tvingar fram motdrag även hos mycket ovilliga och auktoritära regimer. Det vore förstås en solskenshistoria om just en växande ekonomi i regionen helt enkelt tvingade fram demokrati lite varstans. Men fullt så enkelt är det inte.

Det är ingen tvekan om att den ekonomiska dynamiken i regionen tvingar fram stora förändringar i många av Kinas mindre grannar. Men i Vietnam verkar repressionen snarast tillta. Likaså i Kambodja. Thailand präglas också av stor politisk oro. I Myanmar hålls 2015 öppna val som denna gång ser ut att bli demokratiska i FN:s definition av ordet, och ett möjligt utfall är att Aung Sun Suu Kyi väljs till landets president. Men militärjuntans reträtt har också frilagt andra problem som vi känner igen från andra delar av världen där diktaturers sönderfall får gamla problem att ”töa fram” – i Myanmar har en etnisk konflikt tagit fart, där landets muslimska minoritet, Rohingyas, utsätts för allt hårdare förföljelse. Det eskalerande våldet är en av de tendenser som kan hota den nya yttrandefriheten – i ett läge där mycket står och väger. Här har inga av de nygamla politiska krafterna i landet ännu kunnat visa upp någon väg framåt.

Den nya offentlighet som trevande tar form gör det möjligt för oss andra att i högre grad försöka följa med i vad som sker. Men också den har sin historia: i sin gripande text skildrar Bo Bo Lansin om sina morföräldrars, inte minst sin morfars, arbete med att hålla i gång sin oppositionstidning Ludu.

Läkaren, författaren och människorättsaktivisten Ma Thida berättar om en situation vi alltför väl känner igen från andra håll – den ständiga milimeterstriden för människovärdet som utspelat och utspelar sig i politiska fängelser världen över, från Robben Island till sibiriska fångläger. Det skulle kunna vara en scen ur de svenska journalisterna Martin Schibbyes och Johan Perssons skildring av sin tid i Kalityfängelset i Etiopien. Men om mod och förnedring är sig lika världen över är också den obändiga viljan till tankens och ordet frihet sig fullkomligt lik. Ma Thida är i dag fri och ordförande i PEN Myanmar, som kunde börja sitt arbete så sent som 2013. Man prövar nu steg för steg den nya press- och yttrandefriheten med nya tidningar, tidskrifter och ett förlagssystem som ännu håller på att ta form. Det är dessa röster inifrån det nyss slutna landet vi vill lyssna till. Därför viker vi hela detta nummer av PEN/Opp till just Myanmar.