Mitt namn är Héctor Gordoa och jag är en mexikansk journalist. Under mina 25 år i yrket har jag ställts inför inför en rad olika risksituationer. Trots det trodde jag aldrig att jag skulle vara med om det jag precis ska beskriva för er och det som tvingade mig att tänka över både mitt yrkesliv och mitt familjeliv.

Den 26 juli 2010 kidnappades jag av en grupp knarksmugglare som tillhörde Stillahavskartellen*, ledd av Joaquín ”El Chapo” Guzmán. Jag arbetade då med att göra research om fängelset i Gómez Palacio i delstaten Durango i norra Mexiko,

Granskningen jag höll på med handlade om Comarca Lagunera, en region som binder samman delstaterna Coahuila och Durango, och den kamp om kontrollen över knark-, migrant- och vapensmugglingsrutter som rasar mellan Stillhavskartellen, som kontrollerar Durango, och Zetaskartellen, som styr över Coahuila.

En video publicerad på Youtube var en viktig pusselbit i utredningen av mordet på 17 människor på Italia Inn i Torreón, Coahuila. I videon berättar lokalpolisen Rodolfo Nájera – efter att ha utsatts för tortyr – hur fängslade medlemmar av Stillahavskartellen släpptes ut på nätterna för att ge sig på sina rivaler i Torreón och sedan gömma sig i fängelset igen. I slutet av videon avrättas polisen.

Det fick rivalerna, Stillahavskartellen, att göra samma sak. Men den här gången var det vi journalister som var måltavlan. När vi togs till fånga, bara några gator från Gómez Palacio-fängelset, blockerades vägen för oss av tre bilar med tungt beväpnade män. De siktade på oss med grovkalibriga vapen och tvingade in oss i en bil. Efter att ha gett mig några örfilar tvingade de mig att köra efter en av bilarna. Vi körde mot en grusväg längs motorvägen som ledde mot Lerdo i Durango. Där stod en militärkonvoj, och jag var på vippen att med flit försöka krocka med dem, men jag tyckte att det verkade misstänkt att vi var tvungna att passera precis där, så jag fortsatte vägen fram.

Vi stannade i en glänta i närheten av en bevattningskanal. De ledde oss ut ur bilen och tvingade in oss i bilens bagageutrymme. Det var omkring 38 grader varmt, men inne i bagageutrymmet trodde vi att vi skulle kvävas. Runt fyrtio minuter senare drog de ut oss och tog med oss till foten av ett träd.

De hade också kidnappat Javier Canales, en kameraman som jobbade för Multimedios Laguna. Vi hörde dödsdomen falla: ”Ni är körda”. Och ljudet av en pistol osäkrades. En av torpederna tvingade mig att dra min t-shirt över huvudet och täcka mina ögon med den. Sen satte han pistolen mot min tinning. Jag bad Fader vår och överlämnade mig till Gud. Jag hörde bara ett klick från vapnet och ett hånfullt skratt. Sedan frågade de vem Héctor Gordoa från Televisa México var. I det ögonblicket förstod jag att de behövde något från mig. Jag bad att få tala med ledaren för gruppen för att få veta vad han behövde och på vilket sätt jag skulle kunna förhandla om vår frigivning. Otroligt nog var de enda personerna som visste att vi var i området ministern för allmän säkerhet i delstaten Durango och borgmästaren i Gómez Palacio. Jag förstod att de låg bakom kidnappningen.

Därifrån fördes vi till ett gömställe, ett ”casa de seguridad”. När vi kom fram tog de med oss till ett rum under byggnation i husets bakre delar. Där fanns redan sex andra kidnappade personer. I mitten av rummet fanns en hink där vi uträttade våra behov. Hinken stod kvar på samma plats under de dagar som jag hölls fånge. Stanken, det extrema vädret, bett från myror och spindlar, sammantaget med de konstanta hoten och slagen fick oss att tappa tidsuppfattningen.

Av de övriga kidnappade var tre agenter från Mexikos federala säkerhetspolis, som utredde sanningshalten i videon. Det var Javier Ortega, Antonio Corona och Gerardo Arroyo, som spelade in ett videoklipp där de sade att federala agenter samarbetade med Zetaskartellen. De övriga var en lokalpolis och två taxichaufförer.

Lokalpolisen hette Ramón Gerardo Adame Acosta. Det var han som spelats in på den video som spreds på olika sociala nätverkssajter på internet, där han tvingats säga att delstats- och de kommunala myndigheterna i Coahuila samarbetade med Zetaskartellen.

Gruppens ledare, som de kallade Adán, pratade med mig vid upprepade tillfällen. Han förklarade hur Stillahavskartellen var uppbyggd och hur det kom sig att att kampen mellan knarkkartellerna hade hårdnat och hur några av de federala, delstatliga och lokala myndigheterna hade allierat sig med dem.

Kravet för att vi skulle släppas fria var att Televisa och Milenio visade videoklippen, så jag erbjöd mig föra deras talan. Det gjorde det möjligt för mig både att kommunicera med Denise Maerker, redaktören för Televisas granskande tv-program Punto de Partida (Utgångspunkt), och ha en mer omfattande dialog med våra kidnappare.

Milenio gav efter för kraven, men det gjorde inte Televisa. Vi var tvungna att komma på ett sätt att övertyga dem om att beslutet inte var vårt, eftersom vi var simpla anställda på ett stort medieföretag.

Den andra dagen var det slut på förhandlingarna. Vårt öde var beseglat och nu hängde allt på oss. Vi var tvungna att tala med varandra. De krävde att vi skulle utreda vad som verkligen hände i Comarca Lagunera. Jag svarade att det var därför som jag befunnit mig i området.

Detta var nyckeln till min frihet. På morgonen den där måndagen hade jag intervjuat borgmästaren i Gómez Palacio, samt lokalpoliser och familjemedlemmar till både anställda och interner på fängelset. Det skulle ge mig möjligheten att göra ett reportage som jag kunde visa i programmet. Och det gick de med på, men mina kollegor Alejandro och Javier hölls kvar som säkerhet: om jag inte höll vad jag lovat skulle de dödas. På torsdagseftermiddagen släppte de mig i det kommunala industriområdet. Jag hade ögonbindel på mig när jag klev ut ur bilen och de lade kameran och reportagematerialet vid mina fötter. Jag ville bara skriva och redigera färdigt mitt reportage och det var precis vad jag gjorde.

Innan jag återvände till Mexico City kom regionschefen för den federala polisen till Televisas kontor och frågade mig om vad jag hade gjort för att bli frisläppt och var kartellens gömställe låg. Det irriterade mig och visade på myndigheternas stora brister när det kommer till sådana insatser.

Tillbaka i Mexico City väntade jag på att mitt reportage skulle sändas, men bolaget hade fattat sitt beslut: det skulle inte bli något program. Jag förstod ingenting. Mina kamraters liv hängde på det här reportaget, men Denise Maerker insisterade på att jag skulle förstå hennes ståndpunkt. Just då kunde jag inte det, men med distans och perspektiv förstår jag i dag att det var det bästa beslutet.

Två dagar senare frigavs mina kamrater. Den påstådda räddningsaktionen som de federala myndigheterna uppgav ha genomfört ägde aldrig rum. De frigavs eftersom vi, under tiden vi var kidnappade, hade sagt till dem att de skulle få dåligt rykte och jämföras med sina rivaler, Zetaskartellen. Det var det som fick dem att frige mina kollegor.

Min kameraman, Alejandro Hernández, flydde från landet och ansökte om politisk asyl i ett annat land. Javier Canales befinner sig någonstans i Mexiko, men håller en låg profil. Och jag fortsätter arbeta som journalist.

Hot, utpressning, kidnappning och till och med mord har blivit någonting vanligt förekommande som, tillsammans med bristen på allmän säkerhet och rättssäkerhet, gör det ohållbart att bedriva journalistik i mitt land.

I detta ögonblick är Mexiko världens farligaste land för journalister, trots att landet inte befinner sig i krig. Men vi är mitt uppe i ett krig mellan knarkkarteller och den mexikanska regeringen, en konflikt som krävt omkring 70 000 människors liv.

Vi journalister fullgör vårt åtagande till samhället, trots att vi saknar all form av säkerhet. 84 journalister har mördats de senaste tio åren och över fyrtio har försvunnit spårlöst.

Jag tackar Gud för att jag lever … Företaget där jag jobbar, till skillnad från andra medier där mina kollegor arbetar, gav mig stöd så att jag fick ha kvar mitt jobb. Men trots det har vi varken jobbförmåner, sjukförsäkring eller livförsäkring. Och även om jag i dag arbetar för ett annat företag är förhållandena de samma.

Jag har inte bilden klar för mig och jag ställer mig frågan: Vad är det bästa alternativet för att kunna fortsätta med det spännande jobb som det är att hålla allmänheten informerad? Svaret hittar jag dagligen i det journalistiska arbetet, där mitt engagemang växer när jag ser reportrar i farliga områden som också är hängivna sitt yrke och sitt samhälle.

Journalistiken är ett fängslande yrke och innebär ett stort socialt ansvar. Vi är informationens tjänstemän och därför måste vi varje dag fortsätta vårt åtagande.

*I Sverige mer känd som Sinaloakartellen.