Salt och metall
Den metalliska smaken av levrat blod, liksom sältan från kallsvetten, tycks ständigt närvarande. Outplånlig. Liyou Libsekal, född 1990 i Etiopien och bosatt i Addis Ababa, är redan en prisbelönt författare och poet som bland annat vunnit 2014 års Brunel University African Poetry Prize. Hennes poesi undersöker bland annat teman som identitet, ursprung och rotlöshet. Här skriver Liyou Libsekal om en fruktan och misstro som märkt såväl kropp och själ och vars smak och dofter fortfarande gör sig ständigt påminda.
I utkanten vrider sig ”friheten” –
ett oanständigt ord
vi tittade på teve och tiggde om
saker för att hålla kvar
andan och ”freden”.
Och när kropparna sipprade ut på gatan
med nakna, speglande ansikten
skimrande som åkrar med teff som vajar unisont
i vinden, i solen
det skänkta ljuset
haspade vi dörrarna och vakade
framför skärmen
svettades kallt, historiskt svett
vi såg hur landet sträckte på sig,
som en mor som långsamt vaknar
och smaken av levrat blod
svider fortfarande mellan hennes barns läppar
stillheten före utbrottet
skvalpar ännu mot deras öron
och flaggorna böljar.
”Släpp in det goda ljuset!” vrålade vi
och torkade av oss fruktan och misstro
det börden präglat oss med,
”hon tillhör oss, hon tillhör oss alla!”
Vi drar våra kroppar intill hennes
hud, outplånlig, som ännu gråter eoner av
salt och metall
vi håller vakt, på det att ingen må glömma.
