En morgon, under ännu ett undantagstillstånd i Etiopien då det styrande EPRDF (Etiopiska folkens revolutionära demokratiska front) var på dåligt humör och polisen sannolikt kunde gripa vem som helst, gick jag in i den bokhandel där jag arbetade i Addis Abeba för att i nästa sekund frysa till is av chock. Tungt beväpnad, federal polis plockade bort böcker från hyllorna.

Jag var säker på att de hade kommit för att gripa mig och viskade till kassörskan: ”Är detta slutet för oss?” Men hon log och berättade att bokhandelns ägare hade vunnit ett anbudsförfarande för att tillhandahålla böcker till den federala polisens centralbibliotek och att polisen hade kommit för att hämta böckerna, inte för att gripa författarna eller redaktören (jag själv).

Böckerna försvann. I kartonger, ihopbuntade som de så kallade ”fredsmotståndarna”, aktivister som brukade samlas ihop under razzior av specialstyrkan Agazi. I en kartong som ännu inte hade förslutits råkade jag se Ya-Meles Amliko (Avguda Meles) i vilken författaren Temesgen Desalegn utan pardon kritiserar Etiopiens tio år gamla och pressfobiska regim. Det fanns ingen chans i världen att polisen faktiskt skulle köpa den, aldrig. Eller hade en revolution brutit ut under rasten?

Jag hämtade mig och började prata med en av poliserna, om hur ”människor är rädda för er utan anledning”. När han log sitt falska polisleende, kontrade jag med: ”Jag är förvånad över att ni köpte den här boken.” Han log igen, såpass väluppfostrat att det var tydligt att han inte förstod vad jag menade, så jag fortsatte: ”Tycke ni inte att titeln var konstig? Författaren befinner sig i Zeway”. Zeway är ett fruktat fängelse som ligger långt från huvudstaden och också långt från de fängslades familjer.

Nu var det polisens tur att bli chockad, det var som att ström från Renässansdammen for genom hans kropp. I det efterföljande samtalet till polishögkvarteret, som hans chef ringde, hanterades telefonen som ett laddat vapen. Efteråt kom det högsta befälet över till mig för att tacka: ”Du besparade oss en massa problem.”

Men de problem som förekom, som att den aktuella inköpskommittén sannolikt aldrig läst en enda sida, sträckte sig längre än till polisen. Tidens politiker hade också svårt att läsa folket. Och samma dag fick förstås bokhandelns ägare problem med mig.

En enda bok hade kostat honom hela kontraktet med polisen, värt tusentals birr. Först vägrade han att prata med mig, men gav med sig när hans fru började prisa Allah. ”Jag är glad att vi inte fick kontraktet”, sade hon. ”Det hade inte varit bra. Om polisen hade köpt boken hade de kommit och hämtat oss i nästa razzia.”

Den mörka tiden
Tiden före Abiy – innan Abiy Ahmed blev Etiopiens premiärminister 2018 – präglades av krigslagar och undantagstillstånd. Journalisterna blev lidande då radiosändningarna tystades och det tryckta ordet kvävdes. Men alla ville veta mer om lokalpolitiken, så politiskt innehåll blev viktigare än prislappen. Under en tid åtnjöt författare och förläggare en slags ”kvävande frihet”, en typ av frihet då förläggarna i ena stunden kunde offentliggöra författares långa fängelsestraff som en välsignelse och i nästa besöka dem i fängelserna Kality och Kilinto för att skriva kontrakt.

När staten började förbjuda vissa publikationer, sätta författare och säljare i fängelse, hota tryckerier och höja priserna på tidningspapper, gav detta upphov till hemliga, underjordiska förlag. Här arbetade bara välkända och pålitliga släktingar och kolleger, allt från vakter till bokbindare, under bistra tider. I det mörker som drabbade statens fångar, slog förläggarna rot och blommade, tog stora risker och publicerade böcker av kända politiska aktörer eller publicerade verk trots att det rådde undantagstillstånd. Att trycka en bok av professor Mesfin på den här tiden var som att skrika ”Meles är en diktator!” utanför portarna till Meneliks palats.

Böcker från gatuförsäljarnas bröst
Under den rådande oron i samhället fick gatuförsäljarna som sålde böcker, den enda förbindelsen med böcker för så många läsare, kämpa för sin tillvaro. Om de blev påkomna med att saluföra kontroversiella politiska böcker kunde polisen bestämma sig för att forsla bort dem. När de blev gripna fick författare och förläggare lösa ut dem. Förvånande nog fick några av försäljarna nya krafter av detta och en handfull av dem avancerade i de tunna leden till att publicera böcker eller till och med hjälpa till och skriva dem.

Som en självförsvarsåtgärd började de kringvandrande säljarna att placera säkra bästsäljare, som kokböcker, romantiska böcker, självhjälpsböcker och ofarligare politiska böcker på bröstet, som en ferenj (vit utlänning) som bär ett spädbarn. Och precis som bybarnen med sina ryggsäckar, spände säljarna fast böckerna med farligt politiskt innehåll, som kunde innebära problem, på ryggen. Det var många problem förknippade med att distribuera de här böckerna, verk av författare som Eskedner Nega, Andwalem Arage, Sisay Agena, Ermias Legesse och Ahimedhin Jebel och det var många som kämpade för att sprida dem.

Men trots de brännheta titlarna var gatuförsäljarna ihärdiga. Medan de förflyttade sig längs försäljningsrutterna, som främst passerade förbi utomhuskaféer och barer, kunde det hända att säljarna beskrev böcker som vissa av dem knappt kunde läsa. Andra, särskilt de som höll på att lära sig skriva, kunde berätta detaljerat om innehållet, bläddra bland sidorna och citera utdrag. De kunde redogöra för en helt otrolig innehållsförteckning, räkna upp tio fördelar med boken som de försökte sälja och ta med böckerna fram till oss så att vi kunde röra vid dem, och till med stryka med handen över dem. För att visa prov på sina egna redaktionskunskaper kunde de till och med försöka göra en försäljning till en ny kund med hjälp av ett känt namn, som att citera något roligt som Bewketu Siyoums skrivit. ”Prova att använda skämtet och se hur det landar!”

Trots säljarnas ständiga kommentarer om att vissa böcker var under attack, kunde jag aldrig särskilja en enhetlig policy för statens kontroll och censur. Vissa böcker som ansågs som mycket kontroversiella, mer kontroversiella än Meles själv, hamnade i statliga bibliotek. Till och med böcker av professor Mesfin W/Mariam, som betraktades som ”oppositionens ayatollah,” förekom i bibliotek avsedda för den nationella säkerhetstjänsten som leddes av den fruktade underrättelsechefen och skuggfiguren Getachew A.

Ibland blev EPRDF så förvirrade att de verkställande tjänstemännen betedde sig som uppretade tonåringar. Fikre Tolosas ”Ye Oromo Ena Amhara Ewnetegna Yezer Minch” (Amhara och Oromos etniska rötter), vars innehåll inte är särskilt utmanande, ledde till trakasserier av bokförsäljarna på gatan under lång tid. Däremot, vilket var ännu märkligare, ansåg den federala polisen att gör-det-själv-boken Satawelawul Adirgew (Gör det ordentligt) var en uppmaning till civilt motstånd, vilket ledde till problem för försäljarna som i enlighet med sin säkerhetsstrategi bar den på bröstet. Och trots att polisen inte brydde sig om att läsa mer än titeln på Yetekolefebet Kulfi (Nyckeln som låste), misshandlade de försäljarna och frågade: ”Vem är det som ni låser ute? Staten? Va?”

Bästa läsare: Om du hyser några tvivel beträffande anekdoten ovan, behöver du bara inleda ett samtal med en av bokförsäljarna, så kommer han att överösa dig med fler bisarra berättelser och göra din dag ännu mer underhållande.

Boklangning som El Chapo langade knark
Uppenbarligen älskar gatuförsäljarna de här problematiska böckerna, trots den tunga bördan de medför – de är mycket värdefulla! Att sälja en bok kan vara lika riskfyllt som att langa mexikanskt kokain. Och de behöver El Chapos cohones för att bära runt på böcker av Eskinder Nega (journalist som fängslats ett flertal gånger), Temesegen Desalegn (journalist som är känd för att kritisera diktatorer utan att spara på krutet) och Andargachew Tsige (brittisk medborgare född i Etiopien som tidigare varit dömd till dödsstraff).

I sina egna ”kokainnästen” har säljarna utvecklat viktiga förmågor, precis som knarkförsäljarna måste de snabbt kunna göra en bedömning av potentiella köpare. Är kunden för den sittande regeringen eller oppositionen? Vilka böcker tittar kunden på? Och samtalen fungerar oundvikligen som bakgrundskontroll. Lyssna närmare:

Kunden: ”Solen är irriterande i dag, eller hur?!”
Säljaren: ”Lika irriterande som TPLF?”
(Om kunden inte verkar bli upprörd över den sista kommentaren, sträcker sig säljaren efter ”böckerna där bak”.)

Eller:

Säljaren: ”Vilken typ av bok är ni intresserad av? Jag har den nya Daniel Kibret.”
Kunden: ”Nej, tack.”
Säljaren: ”Jag har Yismaykems A Slug’s Life, ditt liv skiljer sig inte särskilt mycket åt från en snigels liv.” (Ye Qend Awuta Nuro)

Eller:

Säljaren: ”Min herre! (G!ashe!) Jag har alla bästsäljarna.”
Kunden: ”Var snäll och lämna mig i fred.”
Säljaren: ”Besväras ni av lukten när ni sitter här, pipornas specifika doft?
Den här staden saknar hur som helst ledarskap.”
Kunden (stirrar med bävan på säljaren):
Säljaren,viskar i kundens öra: ”G!ashe!, har ni läst Ermias Legeses Balebet Alba Ketema (Stad utan ledarskap)? Om inte, är priset förhandlingsbart.”

Starka läsare, starka säljare

Utöver sin snabba tunga, manövrerar gatuförsäljarna även marknaden med fyndig prissättning. De berättigar vanligtvis nya (och högre) priser med faktorer komplexa nog för att imponera på OPEC:s oljeschejker. Som exempel tar de hänsyn både till den politiska timingen och risken (undantagstillstånd ger högre pris), om innehållet är förbjudet eller inte (mer eller mindre farligt politiskt innehåll), konkurrensen på marknaden (om det finns andra säljare i de närmaste gatuhörnen), hur känd författaren är – och hur länge han har suttit i fängelse.

Priserna stiger också i fina kvarter, som Bole (Medhanialem), som man driver med ibland för sin politiska okunnighet, där medborgarna köper på sig böcker från svarta marknaden för det estetiska värdet och en touch av Hollywoodglamour. Ta till exempel Frukten av ett brott, som är skriven av och om den sydafrikanske komikern Trevor Noah som en säljare, utan att blinka, refererade till som ”Obamas förstfödde son.”

Trots vissa ordklyverier gör dessa säljare ändå ett tungt jobb, särskilt genom att vara ett alternativ till bokhandlarna. För de läsare som är för lata (eller för fördjupade i sin bok?) för att lägga boken åt sidan och gå ut. För läsare som är rädda för att gå in i bokhandlar där hyllor fyllda med olästa böcker stirrar på oss. För läsare som tycker om det intensiva köpslåendet, som uppenbarligen är en kulturell företeelse och kanske till och med en familjär sådan. Min mor, till exempel, köper aldrig något i butiker med fasta priser. ”Så tråkigt, så oafrikanskt”, muttrar hon.

Jag har prutandet i blodet, jag njuter sällan av att köpa böcker i en butik. Gatuförsäljarna är mina favoriter. Jag tycker om att tänka på den välkända rakkniven som jag vet att säljarna bär med sig för att snabbt kunna ändra priset och skapa en ny, falsk prislapp. Det irriterar många bokälskare. Men trots allt det tuffa motståndet håller gatuförsäljarna ställningarna. De kan vädja till din medkänsla och gräva djupa hål både i dina fickor och i ditt huvud, särskilt på dem som inte vill köpa något, för om inte annat så kanske du köper något av medlidande. Ytterligare ett samtal:

Min bästa landsman, kan du föreställa dig hur mitt liv ser ut? Jag har vandrat längs stadens alla gator på tom mage för att sälja en bok i den här bakande solen. Jag måste tjäna en slant för att köpa en limpa bröd så att jag kan fortsätta gå. Om du inte köper en bok, kanske jag måste göra karriär som ficktjuv istället. Ditt val.”

Välj även den tunnast bok, bästa läsare, och lyft bördan från en försäljares rygg.