I vilken utsträckning är den rådande nationalistiska diskursen i Turkiet ansvarig för de omfattande inskränkningarna i yttrandefriheten?

- Det som består i Turkiet är inskränkningarna i yttrandefriheten. Så har det varit i alla år. Bevekelsegrunderna för restriktionerna växlar med det politiska klimatet. När den kurdiska frågan kommer upp tar man till nationalistiska argument. Nationalismen används även för att motsätta sig kraven från Väst på demokrati. Men ibland tar man till hotet om Sharia som ursäkt för att göra inskränkningar i yttrandefriheten. Även argumentet om “statshemligheter” kan dyka upp. Orsakerna skiftar men inskränkningarna består och har gjort så i snart hundra år.

Vad finns det för samband mellan statens officiella nationalistiska ideologi och den nuvarande regeringens auktoritära maktutövning?

- Ända sedan första världskriget har Turkiet präglats av ”delningsfobi”, en fobi som ständigt ges ny näring av regeringen. Regeringarna avlöser varandra men förenas i viljan att spåra all kritik som riktas mot dem till “utlänningar” samtidigt som man anklagar inhemska dissidenter för att gå dessa utlänningars ärenden. Inga regeringar gör misstag i Turkiet; det är utlänningarna och deras hantlangare bland dissidenterna som kommer med ”orättvisa” anklagelser mot regeringen. Dissidenternas och utlänningarnas syfte är att få till ett delat Turkiet. Så gott som varje regering i Turkiet tar till det här argumentet och finner nästan alltid stöd för sina åsikter.

Finns det några skillnader mellan de restriktioner som infördes före AKP och de som gäller i Erdogans “Nya Turkiet”?

- Det finns så gott som inga plattformar där en demokratisk opinion kan komma till uttryck i Turkiet i dag, om man bortser från några få webbsajter. Varken AKP:s egna medier eller den kemalistiska oppositionens tidningar ger något utrymme åt demokrater i sina spalter. Förr i tiden kunde demokratiska röster hitta kanaler att uttrycka sig i men den tiden är förbi nu. Det finns i stort sett ingen tidning som erbjuda spaltutrymme åt någon som är känd för att hysa demokratiska åsikter; gör man det kommer man att straffas. De som eftersträvar demokrati har förklarats vara ‘’persona non grata’’ i mediesammanhang av såväl AKP-anhängare som nationalister.

Ger det en rättvisande bild att säga att det forna kemalistiska etablissemangets metoder växt samman med dem som de olika AKP-regeringarna har använt sig av? Finns det skillnader i hur nationalismen har utnyttjats för att inskränka yttrande- och pressfriheten?

- En ansenlig del av de lagar som infördes av 12 september-regimen är giltiga än i dag. Nya restriktioner har lagts till de gamla. Som jag nämnde nyss är det inte bara nationalism som används för att göra inskränkningar i yttrandefriheten; i dag kan en demokratiskt sinnad dissident bli arresterad eller dömas för nästan vad som helst. Och det är inte många som bryr sig om huruvida sådana domar äger laglig grund eller inte. En och samma person kan anklagas för allt från att ha “konspirerat” mot armén till att vara en upprorsmakare i maskopi med “kurdiska separatister”. Man struntar till och med i att försöka samla bevis för sina beskyllningar. Det räcker med att anklaga någon för att personen i fråga ska bli arresterad.

Vi får höra representanter för regeringen anklaga journalister för förräderi, spionage och för att sälja ut Turkiet i avsikt att främja västmakternas intressen. Hur påverkar detta journalisterna i deras yrkesutövning och vilka faror utsätter det dem för?

- Senast vi fick bevittna anklagelser av det här slaget var i samband med den så kallade Can Dündar-Erdem Gül-affären. De blev anklagade för spioneri som en följd av sina reportage. Den stora majoriteten av landets journalister arbetar för AKP. De övriga försöker gå väldigt försiktigt fram eftersom de är fullt medvetna om att anklagelser av det här slaget kan dyka upp.

Hur påverkar den här nationalistiska diskursen yttrandefriheten för kurder och andra minoriteter i Turkiet?

- Det starkaste förtrycket riktar sig mot kurdiska medier. Kurdiska journalister blir ständigt arresterade. Ibland får man inte ens veta vad som ligger bakom arresteringarna. Att överhuvudtaget rapportera om vad som pågår i sydöstra Turkiet är liktydigt med att ägna sig åt “separatism”. De i de västra delarna av Turkiet får aldrig veta hela sanningen om vad som sker i sydöst.

Utgör nationalismen för närvarande det största hotet mot yttrandefriheten i Turkiet eller står denna inför andra och större utmaningar i landet?

- Det största hindret på vägen till yttrandefrihet är att man inte tillämpar universella rättsprinciper. De kan göra en räd mot ditt hem eller kasta dig i fängelse; de kan hitta på brott som saknar juridisk täckning. Och det finns ingenting du kan göra åt saken. Det slutar bara med att du hamnar bakom galler som en fånge i en roman av Kafka.