En vän hemma i Sverige skickar en hälsning till mig i Marmarafängelset i april 2025. Det är ett citat från en fransk intervju tidigare samma månad med den framstående turkiska författaren och journalisten Ahmet Altan, som är hedersmedlem i flera länders PEN-sektioner. Ahmet Altan satt själv inlåst i Marmarafängelset i 4,5 år efter att han och många andra skribenter sveptes upp i massarresteringar efter militärkuppförsöket i Turkiet 2016. President Recep Tayyip Erdogan såg en chans att bli av med sina kritiker.

Ahmet Altan anklagades för inblandning i kuppförsöket och för att ha ”stöttat en terroristorganisation”. Han dömdes till livstids fängelse som sedan omvandlades till 10,5 år bakom galler. 2021 släpptes han ut efter att Europadomstolen för mänskliga rättigheter bedömt att anklagelserna saknade grund.

I citatet talar Ahmet Altan om risk.

”Turkiet är fullt av risker. Det är som ett minfält – man vet aldrig vart man kliver. Jag kan inte leva mitt liv omgiven av rädsla. Men om du väljer tystnad på grund av rädsla har du skapat ett fängelse för dig själv, och ingen kan rädda dig från det.”

Jag har sedan länge haft en klump i magen varje gång jag återvänt till Turkiet. En oro över att det någon gång kommer att ta stopp vid passkontrollen. Att jag kommer få höra att jag är oönskad i landet, att jag utvisas med ett förbud att återvända som sträcker sig över flera år. Samma oro vet jag att andra utländska journalister har känt.

Jag har dock inte låtit risken för detta hindra mig från att fortsätta resa hit, till människorna och politiken på marken. Det är bara på plats man kan fånga samhällets alla nyanser. Jag har inte heller av rädsla avstått från att rapportera någonting om Turkiet, eftersom det hade varit att konstruera den självcensurens bur som Ahmet Altan varnar för.

Men så har jag aldrig heller kunnat föreställa mig tidigare, att jag skulle kunna bli anklagad för det jag blivit. Särskilt inte som jag är en utländsk journalist och medborgare endast i Sverige.

Men så har jag aldrig heller kunnat föreställa mig tidigare, att jag skulle kunna bli anklagad för det jag blivit. Särskilt inte som jag är en utländsk journalist och medborgare endast i Sverige.

Själva gripandet sker den 27 mars 2025 på Istanbuls flygplats, precis under de omständigheter jag länge föreställt mig. Men istället för att sättas på nästa plan hem förs jag till en polisstation där jag måste tillbringa natten.

Nästa dag förs jag till en rättegångssal. På en liten skärm i ett hörn av rummet ser jag en åklagare på rörlig bild. Han medverkar via länk från Ankara. Åklagaren håller i en tjock, vit pärm med förundersökningsmaterial. Det är open source-information: skärmdumpar på inlägg jag gjort på Facebook och X när jag delat länkar till mina egna texter och jobbrelaterade bilder.

Det handlar framför allt om min rapportering från Syrien 2014–2015, i artiklar och i en reportagebok, om de väststödda kurdernas krig mot jihadistgruppen Islamiska staten. Dessutom artiklar från 2023 om den svenska anslutningsprocessen till Nato och påverkanspolitiken som Turkiet förde mot Sverige under denna tid. Åklagaren är särskilt irriterad över att tidningen där jag arbetar, Dagens ETC, har illustrerat några av texterna med bilder på en niddocka föreställande Erdogan som några svenska aktivister hängde upp framför Stockholms stadshus i januari 2023. Åklagaren betraktar aktivisterna som medlemmar i den terrorstämplade kurdiska PKK-rörelsen.

Utan att jag haft en aning om det har den här journalistiken lett till att jag blivit efterlyst i Turkiet.

– Du misstänks för att ha förolämpat den turkiska republikens president Recep Tayyip Erdogan och för inblandning i terrordådet framför Stockholms stadshus. Du är misstänkt för medlemskap i en väpnad terroristorganisation. Slutligen så misstänks du för spridning av terrorpropaganda, säger åklagaren.

Under en halvtimme förhörs jag om min inställning till anklagelserna. Åklagaren bläddrar i sin pärm och ber mig kommentera artiklar och bilder. Flera gånger måste jag påpeka att jag inte kan se vad han håller upp, på den lilla skärmen. Några gånger zoomar en tekniker in på pärmen, andra gånger inte.

Jag är chockad och har en malande värk av nervositet i magen. Situationen är surrealistisk. Men jag förstår också hur det här passar in i ett större auktoritärt mönster i dagens Turkiet.

Liknande beskyllningar har riktats mot mängder av inhemska journalister före mig. Detta har hänt tusentals välkända författare, akademiker och oppositionspolitiker, och tiotusentals andra människor i Turkiet enbart för att de vågat kritiserat makthavarna. Anklagelser om presidentförolämpning och terrorbrott hör till de vanligaste verktygen som Erdogans regim använder för att hota, fängsla och tysta sina kritiker i civilsamhället. Vem som helst kan påstås ha kopplingar till PKK eller andra i Turkiet terrorstämplade organisationer.

Jag vet detta, eftersom jag har skrivit om det i ett stort antal artiklar, i rapporter och flera böcker sedan mer än tio år. Och nu har samma sak hänt mig.

Jag vet detta, eftersom jag har skrivit om det i ett stort antal artiklar, i rapporter och flera böcker sedan mer än tio år. Och nu har samma sak hänt mig.

Mellan slutet av mars och maj i år sitter jag inspärrad i högsäkerhetsfängelset Marmara väster om Istanbul. Det är Europas största fängelse och ökänt för att hysa många av Turkiets politiska fångar. Jag är placerad i avdelning 9 som är avsedd för just den typen av fångar.

Cellen där jag är inlåst mäter uppskattningsvis 18 kvadratmeter. Där stannar jag under 46 av sammanlagt 51 dagar i turkisk fångenskap, hela tiden i social isolering. Jag tillåts lämna cellen bara vid några enstaka tillfällen som när mina advokater och Sveriges generalkonsul i Istanbul hälsar på mig en gång i veckan.

Jag saknar min familj, vänner och kollegor. Allra mest saknar jag min fru Sofie. Hon är gravid och om bara några månader ska hon föda vår dotter Esme. Jag är otroligt orolig över att inte hinna hem i tid.

Under veckorna, som blir till nästan två månader jag måste tillbringa i Marmarafängelset i väntan på mina rättegångar, bygger jag upp en vardag baserad på rutiner och små motståndshandlingar. Det är ett sätt att fylla dagarna med meningsfulla moment för att undvika att fastna i depression.

Från morgonen till halv åtta på kvällen har jag tillgång till en egen rastgård som har samma storlek som cellen. Det gör min fängelsevärld mycket större. Jag tar en promenad runt, runt, runt på gården åtminstone en halvtimme varje förmiddag och eftermiddag. Varannan eftermiddag bär jag också fyllda vattendunkar i händerna som jag lyfter som hantlar. Inne i cellen fortsätter jag med situps, pushups, squats och andra träningsövningar i en timme.

Fängelseledningen tillåter inte oss fångar att ha blommor eller krukväxter, men de kan inte gärna säga något om örter som delas ut med middagsmaten. Jag trotsar reglementet genom att behandla persiljebuketterna som om de vore de vackraste orkidéer.

Jag vårdar kärleksfullt ett gäng buketter med persilja som står i kapade plastflaskor i mitt fönster. Ser till att de har vatten, tar bort kvistar som vissnat och torkar bort eventuellt fågelbajs. Fängelseledningen tillåter inte oss fångar att ha blommor eller krukväxter, men de kan inte gärna säga något om örter som delas ut med middagsmaten. Jag trotsar reglementet genom att behandla persiljebuketterna som om de vore de vackraste orkidéer.

En annan rutin och motståndshandling är att jag aldrig slutar vara journalist, även när regimen kallar mig terrorist. Redan från första dagen började jag memorera dialoger, miljöer och namn på personer omkring mig. När jag efter några dagar i Marmara får en penna från en medfånge – han kastar den från sin rastgård över muren in till min – börjar jag föra dagbok över min situation och anklagelserna. I kodade anteckningar sammanfattar jag samtal jag har med andra fångar i närliggande isoleringsceller.

Det är grannarna som blir min räddning under den första mentalt prövande tiden. Jag kommunicerar med dem dagligen genom att ropa ut genom den tunna springan mellan min celldörr och golvet. Vi pratar om våra bakgrunder, familjer, om styrketräning, politik, historia och filosofi. Framför allt ger de mig stöd.

– Joakim, du måste vara en god människa. Och du måste ha gjort allt rätt. Ingen som sitter här som politisk fånge är nämligen skyldig till att ha gjort något fel, säger Mustafa som befinner sig i en cell två dörrar bort.

Utöver de närmaste grannarna etablerar jag kontakt med några andra personer. Jag talar kort med en fånge ute i en fängelsekorridor, en man i 40-årsåldern som berättar att han är en Youtuber. Även han är anklagad för att ha förolämpat Erdogan. I samma korridor hälsar jag på den berömda demokratiaktivisten Osman Kavala. Han är dömd till livstids fängelse, anklagad för att ha organiserat regimkritiska protester 2013 och därigenom försökt ”störta den konstitutionella ordningen”. Europadomstolen för mänskliga rättigheter har krävt hans frigivning. Kavala skickar flera böcker till min cell.

Jag hälsar också på Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoglu. Flera gånger hamnar jag nära honom när jag ska ha advokatsamtal i fängelsets transparenta besöksbås. Mina advokater går som kurirer med artighetsfraser mellan oss. Imamoglu är Erdogans främsta politiska rival och formell presidentkandidat för Turkiets största oppositionsparti CHP. I början av mars greps han och låstes in i Marmarafängelsets avdelning för politiska fångar, anklagad för ”korruption och terrorbrott”. Det är undanröjandet av Imamoglu som är skälet till att jag rest till Turkiet för att skriva reportage.

Det här är värmande små möten med människor som befinner sig i samma utsatthet som jag gör. Det är också en högintressant inblick i det gigantiska politiska fängelsesystem som uppstått under Erdogans styre. Här finns människor från de flesta oppositionella miljöer som attackerats sedan presidenten förde sitt land in på en auktoritär väg från och med 2013.

Min största rädsla under de här veckorna är att jag inte ska kunna få en rättvis prövning, och att det kommer ta lång tid innan jag över huvud taget kan ställas inför en domare. Men en första rättegång kommer redan den 30 april. I den blir jag villkorligt dömd till 11 månader och 20 dagar i fängelse för att ha förolämpat Erdogan genom att mina artiklar har illustrerats med bilder på Erdogandockan i Stockholm.

Därefter, den 16 maj, blir jag plötsligt utvisad från Turkiet. Jag landar med ett flyg i Stockholm vid midnatt och kan återförenas med min fru, som nu är höggravid. På flygplatsen väntar också min chefredaktör Andreas Gustavsson och Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard. Alla ger mig kramar.

Folk säger att det är en kombination av saker som leder till att jag skickas hem. Trycket från svenska och internationella medier och pressfrihetsorganisationer. Trycket från det svenska utrikesdepartementet. En resolution som kräver att jag måste friges, som antas av ett nästan helt enigt EU-parlament. Och eventuellt även den pågående fredsprocessen mellan Erdogan och den kurdiska rörelsen, som leder till frisläppandet av även andra politiska fångar.

Men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är rädd för att det också sagts, gjorts eller lovats något bakom stängda dörrar när svenska och turkiska representanter träffat varandra.

Rörelsefriheten är aldrig så ljuv som när man förlorat den och sedan lyckas återfå den.

Rörelsefriheten är aldrig så ljuv som när man förlorat den och sedan lyckas återfå den. Jag är väldigt glad över att vara hemma igen. Men min framtid är fortfarande högst oklar. Jag har blivit belagd med besöksförbud i Turkiet. Den juridiska processen fortsätter dock på distans, och den 25 september inleds min andra rättegång gällande medlemskap i en terroristorganisation och spridning av terrorpropaganda.

Åtalshandlingarna skickas till mig under den andra veckan i september. Jag anklagas för att ha rapporterat om de västallierade kurdiska styrkorna i Syrien på ett sätt som framställer dem som ”legitima aktörer”. Turkiet ser dem istället som terrorister och som en del av det förbjudna PKK. Jag klandras också för att ha beskrivit turkiska drönarbombningar av kurdiska militära ställningar och civil infrastruktur i Syrien som ”attacker” – enligt åklagaren handlar det om turkiskt ”självförsvar”.

Därför anses jag ha spridit propaganda som varit fördelaktig för terrorister, och jag bedöms också själv vara en terrorist.

Jag är förvirrad över att mitt jobb angrips på det här sättet, när tusentals andra journalister också har besökt nordöstra Syrien och rapporterat om kurdernas framgångar i kriget mot Islamiska staten. Det har även turkisk media gjort.

Men jag har kunnat se i åtalshandlingarna att förundersökningen mot mig inleddes i februari 2023. Då var jag som mest aktiv med att rapportera om Turkiets krav på Sverige under den svenska Natoprocessen. Kanske gjorde det att jag fastnade på de turkiska myndigheternas radar.

Mer rimligt är att man vill använda åtalen mot mig som ett avskräckande exempel för att göra andra journalister oroade.

Turkiet vill inte nödvändigtvis att jag ska avtjäna mina straff i fängelse. Då hade man inte utvisat mig. Mer rimligt är att man vill använda åtalen mot mig som ett avskräckande exempel för att göra andra journalister oroade. Av samma anledning lät man i mars deportera BBC-korrespondenten Mark Lowen, efter att han rapporterat om de stora regimkritiska protesterna som följde fängslandet av borgmästare Imamoglu.

Det här är risken journalister och författare möter när allt fler länder rör sig i en auktoritär riktning, och till och med använder terrorlagstiftning för att försöka stoppa vårt arbete. Rättegången mot mig som inleds den 25 september kommer att vara relevant för kollegor i hela världen att följa. Riskerar också andra utländska journalister att bli efterlysta, åtalade och fängslade i Turkiet, bara för att de rapporterat om landet i sina egna länder?