Jag är född 1984. Och jag lever i 1984. För i Ryssland är året alltid 1984. Storebror, dubbeltänkande, tankebrott, slagord som nästan ordagrant upprepar ”krig är fred” och ”frihet är slaveri”, officiella nyheter i stil med ”Oceanien är i krig med Ostasien / Oceanien är inte i krig med Ostasien, Oceanien har alltid varit i krig med Eurasien” – allt detta vardagsmat hos oss. Jag lever i en dystopi. Visserligen skiljer den sig än så länge på en punkt från Orwells dystra skildring: det är en dystopi vars invånare skrattar så de får ont i magen.

Den sovjetiske dissidenten Andrej Sinjavskij kallade den politiska vitsen för det viktigaste sovjetiska bidraget till 1900-talets världsfolklore. Också de i USA så populära vitsarna om Bush den yngre var bara adaptioner av gamla sovjetiska Brezjnev-vitsar. Ryssarna har alltid skrattat, i synnerhet när allt annat har varit förbjudet. De har skrattat åt tsaren, kriget, revolutionen, bolsjevikerna, svälten, Lenin, Stalin, Gorbatjov, GULAG, bristekonomin. Under sovjetmaktens första år hade myndigheterna överseende med dessa vitsar, eftersom de bara spreds inom en bildad minoritet, medan de däremot delade ut stränga straff för moderna versioner av de satiriska (och ofta oanständiga) folk-kupletterna, tjastusjkorna, eftersom dessa tvärtom spreds bland vanligt folk. Men på 1930-talet började man döma ut fängelsestraff också för vitsar. Det finns det, förstås, en vits om: ”Vitahavskanalen grävdes från ena hållet av sådana som berättat vitsar, och från det andra av dem som lyssnat på dem.”

Efter Sovjetunionens kollaps försvann också den politiska satiren. Vad var det för mening med att tala i fabler när man inte längre behövde skräda orden. Men så kom Putin …

Jag minns de omfattande protesterna i Moskva 2011 och 2012, när många ungdomar och personer ur medelklassen gick ut på gatorna. Det som gjorde störst och djupast intryck var plakaten – en sannskyldig tävling i kreativitet och kvickhet. Innan polisen skingrade oss med batonger gick vi runt i folkmassan och läste på plakaten. Vi skrattade tills vi grät. Visserligen såg en och annan detta som ett uttryck för svaghet, för inte kunde väl makten ta en så uppsluppen och skämtlysten opposition på allvar?

Men makten tog den sannerligen på allvar. Som Gogol skriver: skrattet fruktar till och med den som inte fruktar någonting.

När arresteringarna började riktade polisen i första hand in sig på demonstranter med humoristiskt utmanande plakat. Då blev skämten mer subtila, på plakaten kunde det till exempel helt enkelt stå ”2x2≠5” (hej, Orwell!). När arresteringarna blev mer omfattande fortsatte vi att skratta i fångtransportbussar och på polisstationer. Det blev på modet att lägga ut selfies från polisbussarna i sällskap med andra belåtet leende arresterade. Somliga gjorde till och med vad de kunde för att bli arresterade – allt för det eftertraktade fotots skull. Än en gång: foton, memes och skämt – om så bakom galler.

Då ändrade regeringen lagen och höjde böterna mångfalt. Det var mer än många hade råd med. Dessutom hade polisen börjat gripa alla och envar, utan urskillning och mycket brutalt, och de som deltagit i protester kunde numera förvänta sig efterräkningar: de kunde bli relegerade från universitetet, få sparken från jobbet eller till och med hotas att bli av med vårdnaden av sina egna barn. Jag själv står, till exempel, sedan tre år tillbaka ”under uppsikt” hos polisen (en åtgärd annars förbehållen nyligen frigivna fångar eller personer som utgör ett hot mot den allmänna säkerheten): en gång var tredje månad får jag hembesök av en polis, som håller förhör och ett ”profylaktiskt samtal” med mig.

Under de senaste åren har de ryska myndigheterna steg för steg utplånat oberoende massmedier, politiska rörelser och offentliga plattformar till den grad att i stort sett all samhällspolitisk diskussion i dag förs på internet. Här finns online-media, vars redaktioner flyttat utomlands; här finns de öppna grupperna på sociala medier – de sista fria plattformarna för oavhängiga journalister, författare, statsvetare och sociologer; här finns videobloggarna som förs av obekväma oppositionella sedan tv slutat att bjuda in dem; och så finns här de sociala medierna själva – en samtida analogi till de sovjetiska köken, den enda plats där vanliga människor aldrig var rädda för att skälla på makten.

Och i takt med att friheterna och de fria massmedierna krympt samman har antalet skämt, vitsar och karikatyrer på internet vuxit. Skrattet är på en och samma gång en form för politisk kamp, ett format för offentlig diskussion och ett sätt att helt enkelt lätta på trycket. Förgiftningen i Salisbury, höjningen av pensionsåldern, våld i familjen, eruptionen av homofobi, de ryska politikernas hot att använda kärnvapen, översvämningarna, skogsbränderna, bristen på läkemedel, stängningen av sjukhus, misshandeln av demonstranter – vad som än händer i Ryssland får det internet att explodera av vitsar och memes. Hundratusentals människor har skrattat åt att de inte kommer att leva så länge att de uppnår pensionsåldern eller att de aldrig kommer att kunna välja sin president, parlamentsledamot eller ens ledare för byn. Återigen: det ser ut som svaghet eller till och med dumhet – istället för att kämpa och protestera hittar folk på vitsar och ritar karikatyrer. Men många är rädda att tala allvar, och så länge kritiken mot makten är förpackad som ett skämt borde man ju gå säker.

Men så är inte längre fallet. Makten är rädd för skrattet. För makten i Ryssland vilar ju på skräck, och den som gjorts till åtlöje injagar inte längre någon skräck.

Därför kan man i dagens Ryssland, precis som för hundra år sedan, bli dömd för skämt, tjastusjkor och vitsar. I Saratov blev en kvinna åtalad (enligt en extremistparagraf) för att hon lagt ut en tjastusjka om korrumperade domare på internet. Och i Petersburg fick en man genomgå en psykiatrisk tvångsundersökning för en vits han lagt ut på sociala medier. Unga personer ställs inför rätta för att de publicerat memes. Över huvud taget växer antalet arresteringar för brott begångna på internet för varje år som går. Vilket förstås i sig är en källa till nya skämt.

Men makten skämtar inte. Gång på gång antar den nya lagar. Som förresten ofta låter som ett skämt själva. Tag till exempel det som i folkmun är känt som ”lagen om förolämpning av makten”, vars lagtext talar om ”uppenbar missaktning av staten”, som nu tillämpas mot personer som uttryckt sig ärerörigt om presidenten, dumaledamöter eller poliser. Den förste som blev fälld enligt den hade, med en parafras på en bevingad replik ur en komedi från början av 2000-talet, skrivit: ”Putin är ett sagolikt kukhuvud”. Åtalet fick emellertid motsatt verkan, den så kallade Streisandeffekten: frasen blev omedelbart ett meme, och hundratals skämt och karikatyrer på samma tema spreds på internet. Visserligen blev många av lustigkurrarna som skämtade om saken i sin tur bötfällda – enligt samma lag.

I dagarna har ett tillägg till lagstiftningen om ”utländska agenter” antagits. Sedan några år tillbaka kan alla organisationer och massmedier i Ryssland, som i någon form mottar ekonomiskt stöd från utlandet, bli klassade som ”utländska agenter”. Etiketten är avsedd att misskreditera deras verksamhet i allmänhetens ögon. Med den lag som antogs nu i slutet av november har det blivit möjligt att klassa också fysiska personer, det vill säga enskilda medborgare, som ”utländsk agent” – om de sprider material från massmedier som tidigare klassats som ”utländsk agent” samtidigt som de erhåller finansiellt eller materiellt stöd från utlandet (eller från ryska organisationer med utländsk finansiering). Beslutet att föra upp någon på listan över så kallade ”agenter” fattas av Justitie- och Inrikesministeriet, som därmed förfogar över ett kraftfullt verktyg mot obekväma journalister och människorättsaktivister: alla som hamnar på listan kommer att vara tvungna att förse sina inlägg med markeringen ”utländsk agent”. Med en gång började folk, också sådana som inte berörs av lagen, klistra denna etikett på sina sidor på sociala medier! Vad annat kan man göra, än att bemöta absurditet med absurditet!

Förstås drömmer Kreml sedan gammalt om att ha en knapp, som det räcker att trycka på för att stänga ner alla obekväma sajter, sociala medier och chattjänster. Ja, helst hela internet – så som myndigheterna redan gjort vid olika tillfällen i samband med demonstrationer, då nätet släckts ner i stadsdelar, hela städer eller rentav, i ett fall, en hel delrepublik (nämligen Ingusjien). Detta är syftet med den nya lagen om ett ”suveränt internet” som trädde i kraft den första november i år – ett slags järnridå för internet, i stil med Kinas ”Great Firewall”. I folkmun har man redan döpt om detta suveräna ryska internet till ”Drutternet” (efter den populära animerade filmen om Drutten och Gena). Och snart kom förstås vitsarna (understödda av experternas åsikt) om att myndigheterna inte hade en susning om hur detta suveräna internet egentligen skulle åstadkommas, och dessutom skulle de spräcka budgeten redan innan de ens börjat arbeta på sitt Drutternet.

Men egentligen är det ingenting att skratta åt. För även om denna järnridå aldrig kommer att falla över internet kan vi redan nu se hur en helt annan ridå sakta men säkert är på väg att sänka sig – en ridå av tystnad och rädsla.

Jag vet mycket väl vad rädsla vill säga. Rädslan att säga vad man vill. Jag har sett detta många gånger.

I vintras genomförde jag en enmansdemonstration på Arbat, gågatan i centrala Moskva (denna demonstrationsform är numera den enda formen av protest som inte kräver ett myndighetsgodkännande på förhand). På mitt plakat stod det ”Nej till kriget med Ukraina”. En ung kvinna som passerade förbi stannade upp och snodde sedan runt i närheten en tio, femton minuter: tog upp mobilen och låtsades ringa till någon, kom närmare, gick bort en bit igen, innan hon till sist beslöt sig för att komma fram. Sedan hon sett sig om för att förvissa sig om att ingen stod bredvid sade hon, andtrutet och med tyst, tyst röst: ”Tack!” Och så skyndade hon iväg. Vilken rädsla kostade henne inte detta ”tack”!

En annan gång skulle jag ge en intervju, och i foajén möttes jag av en medarbetare på radiokanalen. På väg till studion började vi tala om de senaste politiska nyheterna. Kvinnan ville själv prata, men hennes tal var till den grad späckat av eufemismer att det för en utlänning skulle ha varit omöjligt att förstå vad hon ville säga, hur väl vederbörande än hade behärskat ryska! Putin kallade hon bara för ”han”, med en menande blick mot taket. Boris Nemtsov, den ledande oppositionspolitikern som mördades utanför Kreml i februari 2015, kallade hon för ”han som inte längre finns bland oss”, säkerhetstjänsten FSB för ”de som bestämmer allt” och formuleringen ”en person med putande kavaj”, beledsagad av en förtydligande pantomim, avsåg en medarbetare vid säkerhetstjänsten. Och ändå hade det ju inte fått några som helst konsekvenser om hon nämnt saker vid deras rätta namn! Men hon var rädd.

Många av mina vänner nämner aldrig namnet ”Putin” när de talar i telefon, också de säger hellre ”han”, och sänker dessutom rösten först. Det händer att de backar ur politiska samtal: ”Det här tar vi när vi ses, ok? Helst inte på telefon.” Och det räcker att man kommer in på politik för att många ska se sig om, till och med om man promenerar mitt i en park och inte har något annat än träd omkring sig.

Och nu kan jag känna hur rädslan tätnar också på internet. Och det är inte att undra på. Hela tiden berättar nyheterna om folk som dömts för att de publicerat ett Putin-skämt eller en karikatyr över kyrkan. Då tänker man sig förstås för innan man skriver eller ens länkar vidare till någonting. Att skämtens tid är över på internet blir tydligt när den ene aktivisten får nästan ett års husarrest för en videoblogg, anklagad för extremism, och den andre får fem års fängelse för en kommentar på Twitter som skulle kunna tolkas som hot mot barnen till poliser. ”Men om han hade mördat sin egen hustru hade han fått komma ut efter ett år”, löd de syrliga kommentarerna på sociala medier när domen fallit.

Det här är helt i analogi med hur sovjetmakten hade överseende med vitsarna så länge den trodde att det ändå bara var några få intellektuella som berättade dem för varandra, men hur den började döma folk till läger för samma vitsar så snart de spred sig ut till de breda folklagren. Så var också internet en gång i tiden en frizon, helt utan censur, så länge myndigheterna trodde att majoriteten av ryssar ändå bara såg på tv. Men så snart staten insåg att internet hade blivit en informationskälla för personer ur alla generationer, av alla yrken och med alla slags sociokulturell bakgrund, ja, då gav den sig på internet också.

Jag får ofta frågan om jag inte är rädd att öppet kritisera makten, om jag inte känner mig hotad på grund av mina artiklar. Jag är inte rädd, eftersom jag vet att vilken vanlig internetanvändare som helst, med bara fem–tio följare på sociala medier, löper hundra gånger större risk än jag. När polisen griper en författare eller oppositionspolitiker skrivs det omedelbart om det på sociala medier och i oberoende massmedier. Men när vanliga människor blir dömda får vi inte reda på det förrän i efterhand, och ibland bara av en slump.

Så var till exempel fallet med den man som skrivit på sociala medier att han arbetade för tre, men ändå bara fick en lön, och avrundade med några saftiga kötteder mot Putin. Detta själens skri upptäcktes av några poliser som finkammade sociala medier på jakt efter oppositionsyttringar. Mannen dömdes för missaktning av presidenten och fick böta ett belopp som motsvarade en och en halv månadslön. Detta fall kom till journalisternas kännedom först sedan de av en ren slump hittat domslutet på domstolens egen sajt. Efter domen stängde mannen sitt konto och skrev till sina vänner att han bara ”ville försvinna från jorden och bli bortglömd”. Att försvinna och bli bortglömd – det är det enda man önskar när man ställs ensam mot den enorma repressionsapparaten.

Om makten tidigare var ute efter oberoende journalister, aktivister och människorättsförsvarare är det nu allt oftare helt vanliga människor, vars poster inte blir lästa av andra än de närmaste vännerna och släktingarna, som blir offer för repressionen. Dessutom är dessa offer alltid slumpmässiga, och ingen kan förutsäga vem som står näst i tur. Detta föder en atmosfär av skräck. Men nu är det en annan skräck. Nu är folk inte bara rädda att tala allvar. Nu är de till och med rädda att skratta.