Just nu ser vi hur framväxten av nyfascistiska och totalitära regimer som samarbetar med oligarker för att destabilisera samhällstjänster, undergräva allmänhetens läskunnighet, angripa mänskliga rättigheter och skövla hela ekosystem. Det är viktigare än någonsin att gå samman mot dessa krafter. För kontrollens och exploateringens legoknektar är litteraturen alltid ett hot eftersom den direkt kan involvera, registrera och personifiera, och stå emot budskap om avhumanisering och desinformation. Denna publikation innehåller bidrag av gästskribenter från regioner som drabbats av folkmord i de stora imperiernas utkanter, i periferin och i blinda fläckar i det globala nyhetsflödet. De medverkande skribenterna har personlig erfarenhet av förhållandet mellan konflikt och förtryck, av skrivandet som motståndshandling.

Att skriva en bok är ofta en medveten olydnad mot tiden, ekonomin, vardagliga och personliga krav, ideologiska, sociala och politiska begränsningar – och mot den ständigt självcensurerande rösten inombords. Att läsa är ett uttryck för den fria viljan och samspelet mellan text/författare/läsare som är omöjligt att spionera på. Att läsa är att trotsa årtusenden av analfabetism och intellektuell underkastelse, framtvingad med hjälp av feodala, nationalistiska, ekonomiska, religiösa, sexistiska, rasistiska och normativa bortförklaringar. Att läsa är fortfarande en lika kraftfull motståndshandling mot alla dessa krafter som den historiskt sett alltid har varit. Många av rösterna i det här numret av PEN/Opp har stått inför olika grader av förlorad rösträtt, förtryck, orättvisa, förflyttning, intergenerationellt trauma och frihetsberövande. Dikterna, essäerna och intervjuerna som delas här speglar detta, såväl som förkroppsligandet av flera motståndsstrategier. Detta nummer av PEN/Opp rymmer några av de röster jag hade turen att möta under mitt långa arbete om angripna bibliotek som kämpar mot censur och gör motstånd mot de krafter som försöker kontrollera och begränsa oss.

Det är tragiskt att det skrivna ordet fortfarande behöver försvaras, att det fortsatt är under angrepp. Den tryckta texten är till sin natur en kraftfull form, till och med en handling, som fruktas och hatas av repressiva regimer som (alltid utan framgång) försöker kontrollera den helt. Sartres begrepp ”engagerad litteratur” fortsätter att vara lika nödvändigt som dess historiska föregångare, med förmåga att få förtryckta minoritetsgrupper att känna igen och förstå motståndets mekanismer – och som handling. Historiska försök att ersätta den naturliga variationen av tryckta texter (och mångfalden av de idéer, studier och åsikter som de uttrycker) med en enda text har alltid misslyckats.

Det beror också på att bokens berättelse är berättelsen om människosläktet, och i sin enklaste form är den också berättelsen om de motstridiga drifterna att skapa och förstöra. För det mesta förknippas en bok med skapande, men det är kanske anmärkningsvärt att strävan att förstöra ofta kommer från dem som vördar idén om en enda Bok. De förfärliga bokförstörelserna som fanatiker har utfört – från Savonarola till Boko Haram – beror på att litteraturens mångfald hotar deras dogmer. I den här formen är boken alltid unik, helig och slutgiltig, och därför en stor lockelse för det rättfärdiga, icke-ironiska och totalitära sinnet. Den största kraften för förändring och reform (oavsett om den kommer från feodalismens omänskliga slavande, ortodoxins vetenskapliga okunskap eller det förtryck som systemisk och ärftlig fattigdom utgör) har onekligen varit masstryck och läskunnighet.. I en drömvärld är alla dokument skapade av människan tillgängliga för alla så länge det finns läskunnighet, och analfabetism är att tysta folket.. Men tryckkonstens historia handlar inte bara om en teknisk uppfinning, marknadskrafter och geo-politik. Tryckkonstens historia handlar också om motstånd, radikalism och att gå emot det konventionella, vilket är anledningen till att den ständigt angrips. Vad gör vi med den moralpanik som ständigt återkommer i rubrikerna, med kanske lika stor genomslagskraft som fasa i sin formförändring, amorfa anonymitet, sin förmenta neutralitet? Det är en lyckad strategi för den ”oroliga föräldern”, den kränkta, den främlingsfientliga och andra moraliska korsfarare. ”Värdebrigaden” (som alltid påstår sig tala för en större, ansiktslös tyst publik) går ofta i spetsen och deltar mer än gärna i kulturella handlingar för fördömande och förstörelse. Som självutnämnda väktare över ordning, moral och likformighet, påverkar de på ett mer effektivt sätt den allmänna opinionen genom att skapa stort medieintresse genom sensationalism. Att koka ner en hel bok till en enda provokation, att läsa om den bara för att plocka upp det okultiverade, och det gamla beprövade knepet att citera ur sitt sammanhang – allt detta för att hitta och hamra in slagkraftiga uttalanden; särskilt förkastligt eftersom de ofta inte ens läser texten.

Över hela världen förekommer hårda åtgärder som tagits mot skrivande och skribenter, både i despotiska och ”demokratiska” länder. I Filippinerna och yttrandefriheten beskriver Conchitina Cruz de nyliberala försöken att kontrollera och militarisera universiteten, frågor som just nu är viktiga även globalt, eftersom sådana försök förekommer i olika grad i flera länder, bland annat i USA och Japan. Jag står även i tacksamhetsskuld till Conchitina och Adam David för deras arbete med kvinnliga aktivister som arresterats av regimen, vars texter sammanställts i På lång sikt: texter av kvinnliga politiska fångar. Samtidigt skriver Faye Cura i sin artikel Att förbli ett litet förlag, Språkets militarisering är en samtida bieffekt av en mediamättad pornografi av krig, konflikt och falangstrider som speglas i slagkraftiga utspel (ytliga men väldigt hätska) i debatter på många nyhetskanaler. Även detta har historiska föregångare, för varje gång en bok skulle förbjudas, en författare ifrågasättas eller straffas, ett bibliotek brännas, eller bidrag skäras ner, har förklaringarna ofta formulerats i militäriska och oppositionella termer, i syfte att skydda antingen en vag, gudomlig moral, eller en tvetydig men till synes trygg säkerhet som utgår från staten, familjen och samhället. Amanda Socorro Lacaba Echanis text är avgörande för att namnge olika former av statligt förtryck och godtyckligt frihetsberövande, men den handlar lika mycket om ståndaktighet. Vi läser även om ståndaktighet och kraften i att agera gemensamt, strategiutbyte och klasskamp i Mara Peraltas och Mary Rose Ampoons texter, vars verk också vittnar om den militariserade staten som bryr sig mer om affärer och girighet än sina invånare.

Följderna av att normalisera militäriska angrepp mot det offentliga samtalet och acceptera ett hotfullt och demonstrativt språkbruk är omöjliga att bortse ifrån – lika lite som vi kan blunda för kommersialiseringen av alla delar av våra liv. I en intervju för Pulp-projektet från 2017, talar Tomislav Medak om skugg- och piratbibliotek som kringgår det strypgrepp som lystna och giriga betalväggar har på kunskap, och hur skapandet och upprätthållandet av gemensam kunskap är nödvändig civil olydnad. Det är ändå talande att begreppet ”olagligt” genomsyrar så kallade sekulariserade eller demokratiska länder så fort vi talar om civil olydnad. Medborgarmotstånd mot orättvisa, förmögenhetsklyftor, medskyldighet i folkmord och systemiskt våld kan inte beskrivas, rapporteras, hyllas eller skildras rättvist i vanlig media. Den rädsla och självcensur som råder bland kunskapens väktare vittnar tydligt om detta. Än värre visar det på hur vana vi har blivit vid att de mest högljudda, extrema, hatiska och intoleranta rösterna formar det allmänna tonläget, och hur vi har börjat att acceptera överdrivna och starka reaktioner som det naturliga svaret på varje försök att delta i det gemensamma offentliga rummet.

Detta utgör ännu en anledning att rikta blicken mot skrivandets dolda och stillsamma motstånd, den omstörtande kraft som tar sin början i hemmet, i familjen och i vår förbindelse med jorden, skogarna, våra bioregioner och landskap – både verkliga och i fantasin. Här är Tomma fält av Gina Srmabekian ett exempel på utforskande av förflyttningen efter det armeniska folkmordet, en smärtsam och modig poetisk handling, likt både Nyree Abrahamians och Ruzanna Grigorians poesi som på mångahanda sätt beskriver en djup rikedom och livsviktig kärlek samt behovet av släktband, av genetiska, kulturella och litterära minnen, band som skärs av och skadas av exil, folkmord och krig. Även Selma Asotić beskriver det landskap som formats av intergenerationellt trauma och bearbetningen av krigets efterdyningar i det forna Jugoslavien under 1990-talet i Min pappas hud ser ut som månens yta, tillsammans med skräcken, skammen och raseriet över det pågående folkmordet i Palestina i Efter bombningen: till Beit Hanoun. Dessa texter gör den abstrakta diskussionen på hycklande politikerspråk påtaglig för oss, överför den till konkret smärta och spillror, till en sorgligt nödvändig påminnelse om konfliktens verkliga kostnader.

Men tyranni (i alla dess former) är alltid tillfällig. Svagheten ligger i att rättfärdigandet bygger på att bevara en enda doktrin eller dogm. Allt som krävs är att en avvikande eller alternativ tanke slår rot; pennan är alltid mäktigare än svärdet. Det ensidiga kommer alltid att ge upphov till motstånd i skrift, ofta i en mer lågmäld men uthållig form. Under Sovjettiden led Sovjetblockets och Warsawapaktens länder av den längsta statliga censuren och förtrycket i modern tid. Samtidigt utmärktes denna period även av nydanande och så småningom framgångsrika former av motaktioner såsom samizdat (hemligt tryckta eller billiga fotokopior av förbjuden litteratur). Det som samizdat och liknande motaktioner visar på är den mänskliga längtan att uttrycka sig, som även tjänar ett icke-politiskt syfte. Författare behöver få sina texter lästa, intellektuella behöver diskutera och samtala och när det är farligt att tala – eftersom vem som helst kan vara en informant – får en anonym skrift, pamflett eller text duga. Vladimir Bukovsky, en rysk oliktänkande, författare och aktivist beskrev nödvändigheten och självbestämmanderätten i samizdats kärna så här: ”Jag skapar den, redigerar den, granskar den, publicerar den, sprider den, och fängslas för den.” Att skriva, läsa, publicera och gå emot normen är viktiga motståndshandlingar. Forskare som flytt från invasioner, massakrer och förödelse har burit med sig manuskript och böcker, något som historiskt har utlöst avgörande intellektuell och vetenskaplig blomstring i historien. Människor har bevarat böcker lika länge som andra har försökt förstöra dem, och på så vis har några texter (tyvärr alltför få) tagit sig ut i världen, trots förfärliga perioder med utrotning och folkmord, och styrt kosan mot olika länder, imperium, politiska och religiösa stater och system, för att på något vis överleva. När den angloamerikanska invasionen hotade 2003 och den irakiska regeringen vägrade låta Alia Muhammad Baker, chefsbibliotekarien på Al Basrah Central Library i Basra, evakuera böcker, kunde hon med lokalbornas hjälp smuggla ut och så småningom rädda sjuttio procent av boksamlingen. Hon tog personligen en stor risk genom att låta dem smugglas till en närliggande restaurang, där hon sedan gömde dem i en frysbox och i köket. Hon räddade 30 000 böcker. Om det är något som framträder mitt i förlustens och förstörelsens klagosånger så är det detta: mot förtryckets och förstörelsens mäktiga krafter är varje handling, hur liten den än må vara, ett tydligt tecken på en ideal gemensamhet och en mångfald som förr eller senare kommer att bestå.

/Shubigi Rao

Delar av denna text har tidigare publicerats i Pulp: A Short Biography of the Banished Book, Vol I of V, av Shubigi Rao, 2016.