Kära Phạm Đoan Trang,

Jag har aldrig haft äran att träffa dig.

Jag skriver detta från ett kontor – åtminstone ett tänkt sådant – som du var med om att bygga upp. Jag hör till Legal Initiatives for Vietnam (LIV), mer specifikt The Vietnamese Magazine. Jag känner bara till dig genom dina ord, ditt rykte och alla de berättelser jag har läst om dig. Allt detta talar om din briljans, din karaktär och ett mod jag kämpar för att ens förstå.

Jag skriver till dig som en handling som känns både nödvändig och absurd – absurd eftersom du inte kan läsa det, och eftersom själva agerandet att skriva är en fortsättning på det arbete som kostade dig din frihet.

Jag vill sätta mig ner och prata med dig. Jag vill fråga om dina böcker, om hur det var att skapa Luật Khoa och The Vietnamese Magazine från ingenting. Men som du själv skrev är det ”alltför lätt” att vilja få enkla saker.

Så i stället skriver jag det här brevet inte bara till dig – med ett svagt hopp om att orden på något sätt kan nå dig – utan till världen som behöver förstå hur du behandlas. Och jag gör det med bara lite ilska, en känsla som är alltför vanlig hos folk i vår bransch.

Min ilska eldas på av ironi. Tidigare denna månad meddelade Svenska PEN att du har fått ta emot 2025 års Tucholskypris, för din ”outtröttliga kamp för yttrandefrihet och demokrati i Vietnam”. Det är ytterligare ett prestigefyllt hedrande att lägga till din långa lista med utmärkelser. Uppenbarligen ser världen dig som en modig publicist och trogen försvarare av mänskliga rättigheter.

Ändå ser Vietnams regering dig som en brottsling.

Du, som hyllas av världssamfundet för ditt intellekt och dina principer, hålls i en cell av ditt eget folk. De kastade dig i fängelse för journalistiskt skrivande, inte för ”propaganda”, hur mycket de än försöker förvrida berättelsen. Ditt brott var att ta rättsstatsprincipen på allvar på en plats som tydligen ignorerar den. Ditt brott var att publicera böcker som inte var avsedda att störta, men att utbilda.

Du gav det vietnamesiska folket språket och begreppen för att faktiskt förstå sitt eget politiska system. Och för detta såg staten dig som ett hot och har dömt dig till nio år i en bur.

Jag har läst om angreppen. Jag har läst om den misshandel som du utsattes för av polisen och som har lämnat dig med plågor och gjort dig halt för livet. Jag har läst om den ständiga övervakningen, trakasserierna, alla förföljelser av polisen genom åren. När dina vänner och kollegor bad dig att fly från Vietnam för din egen säkerhets skull, vägrade du. Du valde att stanna trots att du visste, bättre än någon annan, vad som skulle komma.

Du skrev till och med ett brev som skulle publiceras ”om jag skulle frihetsberövas”. Vem gör det? Vem är så förutseende och accepterar sitt eget öde så mycket?

I det brevet skrev du: ”Jag vill inte ha frihet för bara mig själv; det är alltför lätt. Jag vill ha något större: frihet för Vietnam.”

De tog dig, men de kunde inte ta de ideal du står för. De kunde varken ta de institutioner du var med och grundade eller böckerna du skrev. Du hjälpte till att skapa en fristad och en plattform för verkligt oberoende vietnamesisk media. Du lade grunden för den journalistiska integriteten som du befäste med din uppoffring.

I dag fortsätter Luật Khoa att publicera. The Vietnamese Magazine fortsätter att föra ut viktiga berättelser om Vietnam till det internationella samfundet. Legal Initiatives for Vietnam fortsätter att förespråka ett rättvist och demokratiskt samhälle i Vietnam. Trots din frånvaro, fortsätter arbetet.

Detta är det enda sättet vi kan kämpa för dig. Vi kan inte fysiskt riva ner fängelsemurarna. Men varenda dag försöker vi göra ditt livsverk ännu mer meningsfullt.

Den här texten är del av det. Det är mitt sätt att presentera mig för dig.

Världen ger dig priser och vi är oändligt stolta. Men utmärkelserna känns ihåliga om de inte kommer med en oförminskad, bedövande begäran för din frigivning.

Jag hoppas att vi en dag kan mötas. Jag hoppas få se dig bli fri.

Och när den dagen kommer, hoppas jag få chansen att äntligen ta dig i hand.

Med solidaritet,

Någon du ännu inte har mött