För att förstå vad som sker i Tjetjenien bör man känna till något om Norra Kaukasus och dess historia. Norra Kaukasus är den etniskt mest blandade regionen i hela Ryssland. Här lever mer än 110 olika nationaliteter. Som en av landets ”yngsta” regioner blev området en del av Ryssland först efter det Stora kaukasiska kriget 1817–1864. Det är också en av landets mest tätbefolkade platser: på en yta knappt större än 2 procent av hela Ryssland lever mer än 11 procent av dess befolkning. Sedan 1994 har Norra Kaukasus varit en krigszon – det krig som började i Tjetjenien för 19 år sedan har spillt över gränserna och förvandlat Dagestan, Ingusjien och Kabardino-Balkarien till säten för beväpnat motstånd mot de federala myndigheterna.

Efter Sovjetunionens fall gav Boris Jeltsin landets regioner en mycket vittgående frihet. Samtliga av Rysslands subjekt fick möjlighet att välja egna regionala ledare, parlament och så vidare. Många områden utropade sig självständiga, men tanken på suveränitet kom inte att förverkligas någonstans förutom i Tjetjenien. Direkt efter Sovjetunionens sammanbrott övertogs makten där av den nationella rörelsen, som under ledning av den tidigare sovjetgeneralen Dzjochar Dudajev förkunnade att man tänkte inrätta en oavhängig tjetjensk stat, den Tjetjenska republiken Itjkerien. Och med ens framstod det som rimligt att också den Ryska federationen skulle kunna falla sönder efter sovjetiskt mönster, att Tjetjenien skulle kunna bli en förebild för andra områden där man drömde om att göra sig fri från den federala makten.

Moskva bestämde sig för att statuera exempel och visa att man inte tänkte tillåta någon splittring av Ryssland, och man valde att göra detta med vapenmakt. Och i samma stund väckte man liv i alla gamla fasor hos den kaukasiska befolkningen, som fortfarande uppfattar det Stora kaukasiska kriget som en oerhörd orättvisa som berövat befolkningen dess mark, dess identitet och varje möjlighet att leva efter eget gottfinnande. Hur naiv inställningen än må vara hos många av dagens kaukasier i deras inställning till Moskva, får man inte glömma att deras historia i hög grad har bestått av en ändlös följd av övergrepp, vilket här beskrivs som den ”ryska” metoden för att lägga under sig de kaukasiska områdena. Att förklara för en kaukasier att Ryssland också förde med sig något som kan kallas ”civilisation” är ett slöseri med tid. Man svarar bara att det var det ingen som bad om och att de lagar som deras förfäder följde var fullt tillräckliga för ett lugnt och fridfullt liv.

Efter två väpnade konflikter i Tjetjenien tycks nu Kreml tro sig ha funnit ett sätt att lösa det tjetjenska problemet. Detta genom den så kallade tjetjeniseringen av konflikten, en metod som består i överlåta maktbefogenheter i republiken till tjetjener, som i sin tur får skapa sina egna militära organisationer och besätta dem med tjetjener som är lojala med de ryska myndigheterna och som också är beredda att föra krig mot sina landsmän. Formellt sett är det de ryska myndigheterna som står för dessa tjetjenska förbands träning och beväpning med moderna vapen och modern teknik, de är på papperet underställda inrikesdepartementet eller försvarsdepartementet, men i verkligheten styrs de och tar emot order från den tjetjenske presidenten. Till detta ämbete utsåg Putin år 2000 Achmat-Chadzji Kardyrov, Tjetjeniens tidigare mufti, som 1995 hade utropat jihad mot Ryssland men som efter en konflikt med islamistiska radikaler hade gått i opposition mot den oberoende Tjetjenska republiken Itjkeriens regering. År 2003 genomförde de ryska myndigheterna ett ”val”, i vilket Achmad-Chadzji blev självklar segrare – hela 80 procent av Tjetjeniens invånare ”röstade” för honom. Men den makten fick han inte behålla länge – den nionde maj 2004 dog han i följderna av ett terroristattentat.

Det första som Rysslands medborgare fick se efter bilderna på den tjetjenske presidentens blodiga kropp var ett möte mellan Vladimir Putin och den mördade Achmad-Chadzji Kadyrovs son, Ramzan Kadyrov, som fördes från Groznyj till Kreml iförd bara träningskläder. Putin fann de ord som kunde trösta Tjetjeniens blivande överhuvud. Och i den stunden inleddes en kometkarriär för polisbefälet Ramzan Kadyrov, som dessförinnan varit chef för sin fars personliga vaktstyrka. Dagen efter mordet på fadern blev han utnämnd till förste vice premiärminister i republiken Tjetjenien. Den tjetjenska regeringen vände sig till den ryske presidenten med en vädjan om att ändra republikens lagstiftning så att Kadyrov kunde registrera sig som kandidat till presidentposten (enligt republikens konstitution måste man ha fyllt 30 för att bli president, Kadyrov var bara 28). Men Putin ändrade inte några lagar. President blev i stället den hållningslöse Alu Alchanov, som inom ett år hade utnämnt Kadyrov till premiärminister. År 2007 avgick Alchanov, och i de val som följde segrade förstås Kadyrov, som på de tre år som gått hade hunnit lägga under sig praktiskt taget alla maktens verktyg, och segern gjorde honom slutligen till Tjetjeniens ledare.

Så fort han tillträtt började Kadyrov införa en fullständigt diktatorisk regim. I media förkunnade han dagligen sin kärlek till Ryssland och dess president, men samtidigt inrättade han sin egen ordning på hemmaplan, med lagar som saknade all likhet med de ryska. Liksom varje riktig despot förintade eller fördrev han först alla som hade minsta potential att förvandlas till konkurrenter på det politiska fältet. Några som nu mördades var bröderna Jamadajev, varav en, Ruslan, var ledamot i det ryska parlamentet och av Putin belönad med en av de främsta statliga hedersbetygelserna, ”Rysslands hjälte” (dödad av en yrkesmördare i Moskvas centrum) och en annan, Sulim, också han medaljbehängd som befälhavare för ”Vostok”-bataljonen (dödad av en yrkesmördare i Dubai), och så Movladi Baisarov, tidigare befälhavare för den ryska specialstyrkan ”Gorets” (dödad i Moskva av en yrkesmördare).

Men Ramzan Kadyrov nöjde sig inte med det. Den grundläggande uppgift som Kreml ålagt honom var att förinta den islamistiska motståndsrörelsen. Kadyrov antog uppgiften med stort allvar: människorättskämpar har exempelvis anklagat honom för att ha låtit bränna ner bostadshus där motståndsmän bott och för att ha tagit deras släktingar som gisslan – till och med människor som inte ens anklagats för att ha hjälpt utan bara sympatiserat med upprorsmännen har kidnappats av hans ”dödsskvadroner”. Kadyrov har ändå inte kunnat utropa någon slutgiltig seger i detta grymma och skoningslösa krig mot den islamistiska motståndsrörelsen, även om han har försvagat den avsevärt. Men samtidigt har kriget spridit sig till Tjetjeniens grannrepubliker – Dagestan, Ingusjien och Kabardino-Balkarien – och nu överväger Kreml på allvar att tillämpa Kadyrovs metoder även där. Så kom det sig att man i Ingusjien den 3:e november godkände en lag som fastställer att personer som genom terroristangrepp har orsakat skador, även psykiska sådana, ska hållas skadeståndsskyldiga och att medel till skadeståndet bör sökas hos ”den straffskyldige samt hos dennes familj, nära släktingar eller andra personer, vars liv, hälsa och välgång genom personliga band är av vikt för den straffskyldige”. Det vill säga lagen tillåter nu precis det som Kadyrov infört de senaste åren i Tjetjenien då han implementerat sin princip om kollektivt ansvar, något som ryska myndigheter inte tillämpat sedan Stalin. Och hur denna barbariska rättskipning kan försvaras, det är mer än vad jag kan förstå.

Samtidigt har man i Tjetjenien upprättat sin egen medievärld, som har till uppgift att hålla liv i bilden av en fredlig och blomstrande republik med en stor och vis ledare. Man har till och med invigt ett monument över dödade journalister – ett talande uttryck för den tjetjenske presidentens cynism och ett föremål för den renaste avsky hos alla som verkligen vet vad som sker i Tjetjenien. Idag finns det nog bara en enda stad i hela världen som kan tävla med Groznyj om antal ledarporträtt på gatorna, och det är Pyongyang. I Tjetjenien finns ingen som helst yttrandefrihet, det finns inte en enda journalist som kan skriva sanningen utan att frukta för livet. Det har rentav gått så långt att Kadyrov i sina möten med tjetjenska journalister själv måste be om ordentliga frågor – men våra skrivande bröder svarar bara med att tacka honom för all den lycka han skänker dem, kanske att de våghalsigaste frågar varför det mitt i city finns en sopkorg som någon har sparkat sönder? Och som svar ger Kadyrov genast order om att den tjänsteman som ansvarar för den där sopkorgen ska avskedas, och nästa morgon får journalisten veta att han nu kan gå iväg och undersöka ifall situationen har rett upp sig eller inte och att han sedan bör skriva om hur det förhåller sig. Den rädsla som styr allihop saknar inte grund.

Exempelvis anses Kadyrov ligga bakom morden på journalisten Anna Politkovskaja och människorättsaktivisten Natalja Estemirova. Själv har han kallat dem statsfiender, men förnekar all delaktighet i morden. Fast den dag då Estemirova begravdes såg han till att ordna en konsert i Groznyj. Det berättas historier om vilka hot Kadyrov riktat mot alla som vågar skriva eller säga sanningen om Tjetjenien. År 2009 mördades en av hans livvakter, Umar Israilov, i Wien; han hade rymt från Kadyrov och försökt berätta sanningen om honom för pressen. Mördarna greps och dömdes och den österrikiska polisen har velat ställa frågor också till Kadyrov, men han har föraktfullt låtit meddela att han inte har lust att tala med de österrikiska myndigheterna. Kanske tycker han att det saknas samtalsämnen.

Och kanske har han rätt, och kanske är det i så fall helt i sin ordning med alla utlänningar som åker och hälsar på Kadyrov i Tjetjenien. För det gör de – från Gérard Depardieu, som Kadyrov har skänkt både lägenheter och titlar, till stjärnor som Hillary Swank och Steven Seagal. Man sjunger och dansar för honom då han fyller år, samtidigt som han sitter med sin i-phone och skriver meddelanden till folk och bara ibland lyfter blicken för att le åt någon skådespelare eller sångare som håller hyllningstal till hans ära. Europeiska politiker och människorättskämpar ser inte med blida ögon på dessa celebritetsbesök hos tyrannen vid det årliga firandet av hans födelsedag – ett firande som efter hans makttillträde på ett förundransvärt sätt har kommit att sammanfalla med staden Groznyjs dag, så att det officiella firandet kallas Stadens dag och inte Kadyrovs födelsedag.

En som reagerade på tyska artisters deltagande i detta firande var Peter Franck, Rysslandsexpert vid tyska Amnesty International: ”Att delta i något sådant stärker ett orättfärdigt system.” Skarpare uttryckte sig Tom Koenigs, ordförande i den tyska Förbundsdagens kommission för mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd, då han inför journalisterna utbrast: ”Är de helt dumma i huvet?”

Men alla kritiska röster om den tjetjenska regimen hindrar för den skull inte heller europeiska myndigheter från att skicka tillbaka tiotusentals flyktingar till Kadyrov, som i praktiken har skapat sig ett eget litet Nordkorea och som skiljer sig från Kom Jong Il mest på så vis att han inte har omgärdat landet med en mur av kulsprutor och taggtråd, vilket kanske mest beror på att han inte har hunnit med det än.

Trots alla brister och inre spänningar lär det system som Kadyrov skapat vara i kraft länge än, i vart fall så länge han har resurser att underblåsa den allomfattande skräck som genomsyrar det tjetjenska samhället. Utan fruktan skulle nämligen systemet spricka – som en såpbubbla.