Den 23 september 2013 blev Nadezjda Tolokonnikovas kamp mot den ryska fångvårdens onda drakar synlig för Ryssland och hela världen. Nadja, som vi kallar henne, skrev då ett gripande och litterärt starkt brev om situationen i fängelset IK-14 där hon suttit inspärrad sedan ett år. Detta fängelse är en av fler än tjugo liknande anläggningar i västra delen av Mordvinien, en region som ligger 50 mil från Moskva. Tillsammans bär dessa fängelser ett namn som skrämmer alla ryssar med kännedom om landets historia – Mordovlag.

Mordovlag låter som hämtat direkt ur Solzjenitsyns böcker, och det var i allt väsentligt en del av Stalins GULAG. 20 fängelser ligger här inträngda i en 50 kilometer lång zon från nord till syd. Här finns över 20 000 interner. Runtom lever en befolkning på mindre än 50 000 personer. Detta betyder att ingen som är född och har vuxit upp i det västra hörnet av Mordvinien, norr om staden Zubova Poljana, kan föreställa sig att det finns andra anställningsmöjligheter här än som fångvaktare, inspektör, brevcensor, bigadkommendör – alltså något slags tjänsteman inom det beryktade Mordovlag.

Denna sociala situation är egendomlig och exotisk nog, men hela den emotionella och historiska bilden av de mordvinska anstalterna får man om man betänker att när sovjetregeringen i slutet av 1960-talet började stänga stora delar av GULAG i beslöt man att bevara ett av systemen för politiska fångar och att Mordovlag på så sätt var en ”ädelsten” från GULAG som bevarades. Vid denna tid hade de familjer som levde runt fängelserna arbetat inom Mordovlag sedan mitten av 1920-talet och gjort arbetet i lägren till ett slags familjeyrke. Detta hade skapat en tradition och en särskild nedärvd brutalitet bland de här tjänstemännen när det gällde behandlingen av fångarna som boskap. Traditionerna överfördes mellan generationerna och var illa beryktade över hela Sovjetunionen. ”Om du har suttit i läger i Mordvinien då kommer helvetet att verka som en lyxig badort. Säg inte att du har suttit inne förrän du har varit i Mordvinien” – sentenserna är många bland personer som har suttit i Mordovlag.

Dessa traditioner har fått majoriteten av dem som arbetar i Mordovlag att tro att de fortfarande lever i en sovjetisk verklighet, nedfrusen vid mitten av 1970-talet. Och det är just därför som Nadjas brev om förhållandena i Mordvinien har chockat miljoner ryssar. Människor trodde att GULAG var något som gått till i historien, något de har läst om i skolböcker om historia och litteratur. Men när de läste Nadjas brev insåg de att från insidan av de mordvinska fängelserna går det inte att skilja 1975 från 2013. 18 timmar långa skift i syfabriken, mat som är så vidrig att den inte går att äta hur hungrig man än är, ständiga fysiska och psykologiska övergrepp, avsaknad av de mest grundläggande sanitära bekvämligheter – detta är realiteten i ett kvinnofängelse i Mordvinien under 2000-talet. Att detta fanns alldeles intill dem insåg människor plötsligt genom Nadjas brev. ”Du ska veta att när det gäller politik – då är jag stalinist”, var något som överste Kulagin, en av cheferna i IK-14, tyckte om att upprepa. Han var Nadjas personliga fiende och riktade till slut de dödshot mot henne som tvingade fram hennes hungerstrejk och appeller till allmänheten. Överste Kulagin och hans kolleger som leder det mordvinska fängelsesystemet har tillåtits att agera som de har gjort eftersom de inte får något motstånd när de behandlar fångar som boskap, en boskap som de tror har skickats till dem för att få just en sådan behandling, av domstolar runtom i Ryssland.

Ändå finns det lysande exempel på hur fångar har gjort motstånd som har förändrat situationen. Och det mest lysande exemplet kommer från just den gamla sovjetverklighet, där de mordvinska bossarna fortfarande tror att de lever och där de politiska fångarnas värdighet sattes på fruktansvärt hårda prov. 1968 inledde Alexander Ginzburg, som då avtjänade sitt andra, mångåriga straff i Mordvinien, en hungerstrejk som den yttersta åtgärden för att protestera mot att ledningen i hans läger inte tillät honom att gifta sig med sin fästmö Arina. Sovjetlagstiftningen tillät endast officiellt registrerade makar att besöka sina äkta hälfter i fängelse – så Alexander hade inte möjlighet att få träffa Arina under två år. KGB hade anhållit honom ett antal dagar innan giftermålet skulle äga rum. Under flera månader ansökte han hos fängelseledningen om att få ingå äktenskap i fängelset, men fick hela tiden avslag. Han inledde då en hungerstrejk och ett mirakel av solidaritet skedde i fängelset: en stor mängd politiska fångar med mycket olika bakgrund – de var ukrainska och baltiska nationalister, präster och marxister, kommunister och monarkister – inledde tillsammans en hungerstrejk med enda målet att hävda Alexanders rätt att gifta sig med Arina. Nyheterna om denna stora strejk nådde ut över fängelsemurarna och förmedlades snart av utländska radiostationer, vilket var något som de sovjetiska myndigheterna tyckte mycket illa om. Och efter 27 dagar av storskalig kollektiv hungerstrejk tilläts Alexander och Arina att gifta sig. Under bröllopsceremonin kunde Alexander ge Arina en stor bukett med vackra blommor som hade plockats åt honom av en grupp politiska fångar som hade kunnat lägga sina åsiktsskillnader åt sidan för att gemensamt kämpa för en människas rätt att gifta sig.

45 år senare, hösten 2013, när Nadja inledde sin hungerstrejk i ett fängelse nära Ginzburgs gamla läger fick hon ett översvallande gensvar från människor i Ryssland och i hela världen. Hennes brev blev den mest lästa ryska texten på flera år och riktade en intensiv uppmärksamhet på förhållandena i Rysslands kriminalvårdssystem. Systemet försökte slå tillbaka genom att isolera Nadja under två månader, men modiga kvinnliga fångar i fängelset IK-14 trädde fram och bekräftade för den undersökningskommission som kommit från Moskva att varje ord som stod i Nadjas brev var sant. Dessa kvinnliga fångars handlande var hjältemodigt – eftersom de ännu hade straff att avtjäna och genom sitt stöd till Nadja skulle komma att straffas av fängelseledningen, men de ansåg att sanningen var viktigare än straffet. Och de blev bestraffade. En kvinna fick sitta i flera månader i en särskild straffcell, en annan flicka berövades rätten till telefonsamtal och kontakt med sin familj, en tredje berövades sin rätt att ta emot matpaket.

Nu är det vår tur att försöka skydda dessa fångar, som är modiga nog att stå upp för sina rättigheter, och att ta nästa steg för att förändra situationen i fängelserna i Mordvinien och i hela Ryssland. I detta syfte skapar nu Nadja, tillsammans med en annan fängslad medlem av Pussy Riot, Maria Aljochina, deras vänner och en grupp engagerade advokater och specialister på mänskliga rättigheter, en ny oberoende förening för kontroll av förhållandena i ryska fängelser. Organisationen ska crowdfundas från hela världen och den kommer att arbeta mycket hårt för att göra upp med det stalinistiska arvet i det ryska fängelsesystemet. Människor i hela världen kommer att kunna bidra med resurser och engagemang för att stödja föreningen och vi hoppas att vi med gemensamma ansträngningar ska kunna bryta sönder den mordvinska fängelsetraditionen och bidra till att det uppkommer en känsla för mänsklig värdighet bland både fångar och fångvaktare.

Vi hoppas att både Nadja och Maria, som en följd av den amnesti som just utlysts i Ryssland, blir fria före nyår, och vi välkomnar människor i hela världen att hjälpa till i kampen för att förändra fängelserna i Ryssland och en gång för alla kunna vända en mörk sida i vårt lands historia.