Ur Staden
I den fängslade uiguriska författaren Perhat Tursuns roman Staden vandrar en ensam man runt i Ürümqi i jakt på en plats där han kan tillbringa natten. Medan han går tänker han tillbaka på sitt liv och på de traumatiska händelser som format honom. PEN/Opp publicerar två utdrag från boken som är den första uiguriska romanen i svensk översättning.
Första utdraget
På himlen över staden syntes inga stjärnor. Inte ens när vädret hade varit klart under dagen såg man några stjärnor på natten. Personligen anser jag att människor som ser på stjärnorna och urskiljer vissa stjärnbilder eller små men viktiga punkter är personer med mycket livlig fantasi. Jag, däremot, har inte mycket av den varan. Men ibland hände det att min inbillningsförmåga plötsligt förstärktes, och då blev jag orolig. Jag ville inte att min hjärna skulle bli kvar i samma dunkla och grumliga tillstånd som den hade befunnit sig i innan universum skapades. Det var enbart den dimmiga stadens dunkel som gjorde att jag kunde finna vila. Jag oroade mig för att min fantasi plötsligt skulle bli starkare och att hjärnan skulle börja glöda. Den sortens glöd var lika skrämmande som när man går in i kolmörker och inte ser någonting. Det här diset innebar dock inte att jag befann mig i ett tillstånd av evig vila, för det var havande med allt. Det var början på en fruktansvärd skapelse. Jag föreställde mig att perioden mellan det grumliga stadiet och skapelsens början måste ha varit absolut tyst, fylld av obehaglig spänning och skrämmande frid.
Stadens grumliga tillstånd i dimman, det grumliga tillståndet i min hjärna och min diffusa identitet i Uiguriska autonoma regionen Xinjiang verkade alla bestå av exakt samma substans. Ibland speglade de varandra och ibland flöt de ihop. Det ständiga hotet om drunkning eller kvävning in- eller utifrån gjorde att det fridfulla uttrycket i de flesta människors ögon tycktes farligare än den mest skräckslagna panik.
När jag först kom till staden tappade jag helt förmågan att orientera mig. Sedan jag var liten hade jag trott att högre mark låg norrut och lägre mark söderut, och av den anledningen kände jag mig alltid bortkommen. Inte ens efter att jag insett att min metod för att fastställa väderstrecken var felaktig kunde jag korrigera mig. Min lilla hemby låg på Tianshans södra sluttning. När man gick söderut sluttade marken sakta neråt, till ett övervuxet träsklandskap. Då fåren vi vallade betade låg jag i gräset med huvudet norrut, och det kändes som om det befann sig högre upp än resten av kroppen. Den känsla som min födelseplats gav mig blev en permanent princip för mig. Den hade ett stadigt grepp om mig och hindrade mig från att rätt förstå den geografiska situationen och väderstrecken på andra platser.
Ürümqi ligger i en smal dal som ser ut som ärret efter ett djupt sår. Till skillnad från i min by flyter vattnet i den här staden från söder mot norr, men i mitt sinne måste vatten av naturen rinna söderut. Nu, i dimman, försämrades mitt lokalsinne ännu mer. Jag kunde inte ens bedöma åt vilket håll marken låg högre eller lägre.
Medan jag gick hörde jag ljuset av slaskande fotsteg. Det gjorde mig riktigt ledsen. Varför vet jag inte. Kanske för att det lät som om det stänkte blod på marken.
Jag kände ingen i den här underliga staden, så jag kunde inte ha vare sig vänner eller fiender här.
Det var svårt att avgöra om gestalterna på gatan var människor. Då jag studerade dem tänkte jag: Vad är klockan? Är det dag eller natt? Vilken dag är det? Med ens insåg jag att jag inte mindes några som helst markörer av det slaget. Vilken månad var det? Inte nog med det, jag kunde inte ens komma ihåg vilket år det var. Allt jag visste tycktes blekna bort. Vilket århundrade var det nu? Till sist hade jag ingen aning om i vilken tidsålder jag befann mig. Jag var vilse i tiden. Det började gå upp för mig att människor inte bara kan bli rumsligt utan också tidsligt hemlösa. Att de kan bli tvungna att kämpa hårt för att bli säkra på var i tidens oändlighet de befinner sig. Kanske vandrar vi alla utstötta runt i tiden eller i en simulering av den. Kanske var tidens ursprungliga form och normer helt annorlunda än det som simuleras idag. När människor gör uträkningar för att dela upp tiden i dagar, veckor, månader och år är det kanske bara en barnslig lek i jämförelse med tidens ursprungliga form. Som en filosof sa: ”När människan gör upp planer skrattar Gud.” Jag försökte acceptera min plats i tiden genom att ansluta mig till och acceptera den simulerade version av den som andra hade satt i verket. Men jag lyckades inte ens göra mig själv medveten om den. Eftersom jag är mänsklig tyckte jag att jag måste acceptera den uppfattning om tiden som andra människor har, och nöja mig med att tillfredsställa min längtan efter att lära känna den värld som mitt sinne tillhör i denna tid. Men nu kändes det som om tiden plötsligt hade försvunnit och jag befann mig på en plats där den aldrig hade skapats.
Andra utdraget
När den leende mannen såg intyget där jag försäkrade att kontoret inte behövde tillhandahålla bostad log han på ett sätt jag aldrig hade sett förut. Eftersom han alltid hade ett leende på läpparna och dessutom drog på mun när han talade kunde jag bara gissa vad det var han försökte uttrycka med det här underligt annorlunda flinet. Det tycktes förmedla ondska och en särskild grymhet. Det var den sorts leende han log innan han injicerade gift i någon annan. Med hjälp av giftet som medföljde det allt starkare leendet kunde han få människor att vrida sig i plågor. Det var inte svårt att förstå att han försökte infektera både andra och sig själv med ondska och grymhet, men det hade varit enklare att begripa hur han avhumaniserade andra om han hade morrat istället för att alltid le.
Han hade redan hittat några fel i intyget. Enligt honom hade jag ändrat ordet bao (保) i ”garanti” till det bao som betyder ”att krama” (抱). Ordet ”bo”, eller zhu (住), i ordet ”bostad” hade jag tydligen bytt ut mot det zhu (注) som betyder ”att injicera”. När han diskuterade misstagen med mig log han äcklat, som om jag hade skrivit något snuskigt. För ett ögonblick trodde jag att han kanske faktiskt var övertygad om att orden hade en oanständig betydelse. Men sedan insåg jag att de inte alls var snuskiga. Det hade varit bättre om de var det.
Man kan ägna hela livet åt att lära sig den fullständiga betydelsen av såna ord. Eftersom det där inte är mitt modersmål är det verkligen inte lätt – särskilt inte det andra ordet. Jag använder det baserat på vad jag har läst i böcker. Jag kan ha stött på det i ett stycke som beskrev syndafloden, eller i en bok om sexuella begrepp. Det är svårt att göra sig fri från ett första intryck, oavsett om det är riktigt eller ej. Det där ordet var inte mitt eget och jag kunde bara förstå det helt och hållet om jag slog upp det i ett lexikon. Men betydelsen hade definierats av andra, så oavsett hur jag ansträngde mig kunde jag inte använda det riktigt flytande. Ibland förvirrades jag i evighet av de vaga definitionerna. För mig har ordet betydelsen ”sprut” – som när man ejakulerar sperma. Men den betydelsen hittade jag inte i någon ordbok. Jag vet inte varför jag hade börjat tänka på det på det sättet – varför jag kopplade det till sexuell utlösning. I de officiella ordböckerna hade jag hittat flera olika definitioner. Nummer ett: att hälla, som att hälla sprit i en flaska. Nummer två: att rinna, som när vatten rinner ut över åkrarna. Nummer tre: att ösa, som när regnet öser ner. Alla dessa definitioner hade något med vatten att göra, och det kan ha varit det som fick mig att missförstå ordet.
Chefen sa åt mig att skriva om intyget. Jag gjorde det gång på gång, men varje gång fanns där några fel och då tvingade han mig att göra om det igen. Jag var arg på mig själv för att jag bevisade att han hade haft rätt när han påstod att jag inte ens kunde skriva ett brev korrekt. Alltså insisterade jag på att få skriva intyget på vårt eget språk. Men det gjorde bara situationen värre, för jag kunde inte ens skriva ordentligt på uiguriska. Så småningom klarade jag inte av att öppna munnen när han var där. Varje gång skrev jag långsamt och noggrant, och kontrollerade omedelbart det jag hade skrivit. Men som om en förbannelse vilade över mig fanns där alltid något misstag som jag inte hade upptäckt. När brevet hamnade framför den självbelåtna kollega som var chefens assistent hittade han det alltid. Och så fort han gjorde det viftade han med intyget framför chefens glänsande ansikte. Jag förstod inte varför jag alltid missade de jäkla orden. Jag fick tillbaka min sjätte version av intyget för att några ord stod på fel plats. De andra på kontoret uppförde sig som om jag hade skrivit fel med flit, för att kunna kräva bostad senare.
Ända sedan jag var barn har jag haft för vana att betrakta felskrivna ord som ett slags tecken. Om jag stavade fel trodde jag inte att det bara var ett misstag, nej, en övernaturlig kraft styrde min hand när jag skrev, och ändrade stavningen. När jag skrev ordet som betyder ”borde leva” (yashisun) ändrade kraften det till ”borde försvinna” (yoqalsun) i min läxbok. När far såg det stod han där som förhäxad. Plötsligt gav han mig en örfil. Blod sprutade omedelbart ur näsan och munnen som ur en gejser. Efter det förvandlades ordet som kom före ”borde försvinna” ogenerat till fars namn i mina minnen. Jag kan inte klandra mig själv för att jag kände skuld. Till sist började jag tro att jag verkligen hade skrivit fars namn där. Särskilt när hans sjukdom hade nått sitt sista stadium och han stönade av smärta. Han såg mig rakt i ögonen, som om han genomborrade dem med nålar, och i den stunden trodde jag på mina minnen. Jag ville slippa se hans utstående ögon, så jag gick genast ut för att tömma pottan.
Jag gick igenom misstagen jag hade begått i intyget. Det var bara ett litet antal uiguriska ord, och de skulle inte göra det möjligt för mig att återkalla mitt löfte om att inte kräva bostad. Även om de saknade bokstäverna gjorde orden meningslösa skulle de inte ha varit till någon hjälp om jag ville förneka intygets innebörd. Jag förstod inte varför de tvingade mig att skriva om det gång på gång. Jag stirrade på intygen en lång stund. Där fanns inga större misstag som rättfärdigade deras krav. Varje gång hade jag bara skrivit ett enda ord fel. Det var inga särskilt märkbara fel, men det räckte tydligen för att de skulle ge mig hånfulla blickar och skratta konstlat kacklande, medan de sa att det inte fanns något sånt ord på det uiguriska språket. För att vara ärlig borde jag inte ha begått såna misstag. Jag radade upp alla intygen som jag hade skrivit framför mig, från det första till det sista. Jag stirrade på dem och insåg att jag inte visste varför jag hade fått för mig att placera ut dem så här. Så började jag kombinera bokstäverna som jag hade missat i vart och ett av dem. Plötsligt ryckte jag till och blev lika kall som om jag varit naken i en snöstorm, för ordet som bildades när jag lade ihop alla bokstäverna var min fars namn, på pricken.