I mars 2012 träffade jag i Toronto den burmesiska poeten, komikern och aktivisten Zarganar, som funnits med på Writers in Prison Comittees (WiPC) lista över fängslade författare sedan slutet av 1980-talet och som avtjänat minst tre fängelsestraff av varierande längd. I samband med den allmänna amnestin 2011 frigavs Zarganar och kunde vid 51 års ålder ansöka om sitt första pass. En av de saker vi talade om när vi träffades var möjligheten att grunda ett PEN-center i Burma.

Burmesiska författare och dissidenter har funnits med på WiPC:s lista i över tjugo år, däribland Ma Thida, Zarganar, Aung Saan Suu Kyi, Win Maw, Nay Phone Latt, Zaw Thet Htwe, U Zeya och många fler. Amnestin 2011 och de följande årens snabba politiska förändringar i Burma gav oss äntligen möjlighet att komma i kontakt med burmesiska författare och tillsammans med dem arbeta för att säkerställa yttrandefriheten i landet.

I maj 2013 besökte Ma Thida WiPC:s konferens i Krakow och vi fortsatte att diskutera möjligheten om ett PEN-center i Burma. Ma Thida talade om landets stora möjlighet att demokratiseras, men också om de många utmaningar som det stod inför. Hon nämnde bland annat de lokala mediebolagens svaga ställning (på grund av bristfällig utbildning och knappa resurser) och de omfattande problemen med landets infrastruktur. Under de senaste åren har vi också bevittnat tilltagande förföljelser av minoritetsbefolkningen Rohingya i västra Burma, något som förnekas av den burmesiska regeringen. Även om vi börjar se tecken på ekonomisk reform och politiska fångar har frigivits, är det inte möjligt att göra sig någon rättvis bild av hur långt landets demokratiseringsprocess kommit förrän i samband med det kommande valet 2015.

I juli 2013 reste en PEN-delegation till Burma och träffade tjugo författare vilka tillsammans grundade Burmas PEN-center, som officiellt invigdes vid PEN-kongressen i Reykjavik i september 2013. Vi har tidigare sett exempel på hur nya PEN-center som bildats i unga demokratier eller under känsliga demokratiseringsprocesser inte vågat arbeta med frågor som rör yttrandefrihet i det egna landet. Med olika former av förtryck färskt i minne skräms de förståeligt nog till tystnad eller samtycke. De uppfattar sitt PEN-medlemskap som ett slags trygghet och kan i vissa fall endast arbeta med frågor som hur man löser olika publiceringssvårigheter. Samtidigt kämpar de med att frigöra sig från gamla strukturer och vanor som blivit en del av deras samhälle efter åratal av förtryck.

Det burmesiska PEN-centret engagerar sig öppet för att stärka yttrandefriheten och rättssäkerheten i Burma, och arbetar dessutom med praktiska frågor som rör publicering och stöd till debutanter.

Men det är oroväckande att det nya centrets yttrandefrihet redan hotats. Under de senaste månaderna har flera författare hindrats från att tala offentligt och har också trakasserats av religiösa ledare. Vid ett tillfälle tvingades man ställa in en litteraturträff, eftersom ”lassvis av buddhistmunkar” dök upp och krävde att två muslimska deltagare skulle strykas från programmet. Även Ma Thida hindrades från att delta, eftersom hon som läkare vid ett tillfälle arbetat som frivillig på ett muslimskt sjukhus.

Innan PEN-centret i Burma grundades var det mycket svårt att följa upp verkliga fall av trakasserier mot författare, att identifiera förtryckets mönster eller ge stöd åt enskilda författare. På bara ett halvår har det burmesiska PEN-centret modigt och öppet tagit en ledarroll i sådana uppgifter. När vi började tala om att starta ett PEN-center i Burma fullföljde vi egentligen bara en redan tjugo år gammal process. De burmesiska författarna i isoleringsceller och avlägsna fängelser var redan en del av vår familj. Nu har de gått samman och bildat sitt eget center, och bidrar därmed med ett ovärderligt stöd till varandra och till det som vi har möjlighet att ge dem.