”Den arabiska våren” är i dag ett uttryck som närmast fungerar som ett kräkmedel för flera av dem som var djupast engagerade i den demokratirörelse som plötsligt och för många oväntat svepte genom Nordafrika, vidare in i Mellanöstern ned mot den arabiska halvön. Irritationen handlar om att det blev en mediakliché av alltihop, liksom att utvecklingen bröts eller stannade av på flera håll. I såväl Syrien som mellersta Irak har utvecklingen gått över i terrorkrig. Men som flera av skribenterna i detta nummer påpekar är en ”vår” något som kommer och går – men inget av det vi såg hända skulle över huvud taget ha inträffat om det inte legat åratal av hårt, modigt och farligt arbete av olika grupper av aktivister bakom utvecklingen. Det rör sig inte bara om ett poppigt facebook- eller twitter-uppror, vilket egyptiska Evronia Azer är inne på i sin text, utan om en långsamt och mödosamt uppbyggd demokratirörelse – som förvisso kan använda sociala medier för att förstärka sitt budskap. Men att tro att demokratin föds rakt ur modern teknologi är att underskatta behovet av engagemang, arbete – och idéer.

I detta nummer har vi försökt samla röster från så många som möjligt av de länder som berördes av det snabba demokratiupproret. Med sin början i Tunisien, som framhålls som det lyckade exemplet – men där en ny författning och en ny våghalsighet i diskussionen ändå bara kan vara början på nedmonteringen av patriarkala och andra kvävande strukturer, vilket en anonym tunisisk författare skriver om. Från krigets Syrien publicerar vi tre helt nyskrivna dikter – tillsammans med en längre analys av en av dagens främsta arabiskspråkiga poeter, Faraj Bayrakdar. Bloggaren Afrah Nasser från Jemen mejlväxlar med tunisiska Lina Ben Mhenni om utvecklingen i deras respektive hemländer. Och inifrån Saudiarabien, det kanske mest slutna landet i regionen, kommer ytterligare en anonym och ändå försiktigt optimistisk rapport. För att nu nämna några av texterna i detta nummer, som om det tryckts på papper nog varit tjockare än vanligt.

Det har teoretiserats mycket om hur det som hände ska förstås, och många jämförelser har gjort med andra epoker och andra länder – en jämförelse man ofta stöter på är den med 1848 års europeiska uppror, som trots följande bakslag i dag ändå ses som ett viktigt steg på vägen mot demokratisering. Eller av 1989–90 års uppror bakom Järnridån. Bilden på ett slags mekanik i historien, där demokratin överallt är en nödvändig slutpunkt kan vara frestande, men riskerar ändå att leda fel – det finns nog ingen Hegelsk frihetslag i historien om inte engagemanget och modet är tillräckligt stort hos tillräckligt många. Vad som blev slutresultatet av ett sådant brett och internationellt utbrott av ren frihetstörst vet vi inte ännu. Men däremot törs man slå fast en sak. Att människor överallt vill leva utifrån samma principer om yttrandefrihet, medbestämmande och medborgarskap. Det blev vi mycket handgripligen påminda om – och ett stråk av frihetens skarpa doft hänger kvar i luften och låter sig inte dränkas av krutrök. Så läser jag texterna i detta nummer.