Det som kommit att kallas ”den arabiska våren” är benämningen på den serie politiska yttringar som inleddes i ett flertal länder i Mellanöstern och Nordafrika i början av 2010. Denna utmanande tid kännetecknas av övergången från diktatur till demokrati och kampen för yttrandefrihet och politiskt uppror.

I västvärlden har den arabiska våren tillskrivits missnöjet till lokala myndigheter i länder som Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen och Syrien. Ett pyrande missnöje vars gnista tillslut tändes av en personlig tragedi har fått stora följder.

Upproret i Mellanöstern har, förutom att skaka västvärlden, även skapat oro inom ett stort antal globala fredsorganisationer. Statlig korruption i nästan 20 länder har lett till frekventa och ibland även våldsamma protester.

2010
17 december – Frukthandlaren Mohamed Bouaziz begår självmord genom att tända eld på sig själv i protest till att tidigare ha gripits av polis i Tunisien för att ha saknat licens för att sälja varor. Bouazizis gripande leder till rapporter om polisbrutalitet. Bouazizis död utlöser även landsomfattande protester för att avsätta Tunisiens president Zine El Abidine Ben Ali.

2011
3 januari – Våldet bryter ut i det nordafrikanska landet Algeriet där demonstranter hävdar att regeringen är ansvarig för korruption, brott mot yttrandefriheten och dåliga levnadsförhållanden.

8 januari – I ett försök att lugna ner situationen sänker den algeriska regeringen matpriserna och sänkte skatterna på socker och matolja, dock utan framgång.

12 januari – Algeriet har infört ett undantagstillstånd och kravallerna urartar snabbt.

14 januari – Tunisiens president Ben Ali avgår till följd av protesterna och flyr till Saudiarabien för att leva i exil.

25 januari – Egypten finner inspiration i Tunisiens förmåga att störta regeringen. Nära 18 dagars protester plågar Egypten efter det att regeringen försökt censurera landets tillgång till Internet. Regeringen hade hoppats att detta skulle göra det svårt för aktivisterna att organisera sig med hjälp av sociala medier. Händelsernas centrum var det numer kända Tahrirtorget.

27 januari – Nära 16 000 demonstranter samlas i Jemens huvudstad Sanaa för att kräva den jemenitiske president Ali Abdullah Salehs avgång. Demonstranter hissar röda flaggor i protest mot den höga arbetslösheten, dåliga ekonomiska villkor och korruption.

3 februari – Tawakel Karman, en medlem i islamistpartiet al-Islah och även ledaren av Jemens aktivistgrupp ”Women Journalists Without Chains”, uppmanar till en ”Day of Rage” inspirerad av Egyptens revolution.

10 februari – Massdemonstrationerna och våldet ökar och Egyptens president Hosni Mubarak avgår dagen därpå. Han lämnar över makten till de väpnade styrkornas råd som förväntas avsätta regeringen och parlamentet. Privatpersonen Essam Sharaf utses istället som landets ledare.

14 februari – I Bahrain samlas många medborgare för att demonstrera för mänskliga rättigheter och politisk frihet. Detta var början på en av de sista stora protesterna inom den arabiska våren och hade över 150 000 deltagare.

15 februari – Protester mot regeringen dyker upp över hela Libyen.

18 februari – Oppositionen kontrollerar landets tredje största stad Benghazi. De militära styrkorna misslyckas med att återta staden.

20 februari – Vad som började som fredliga protester i Bahrain urartar i våldsamma polisrazzior. Den bahrainska militären dödar 20 personer och skadar fler än 100 demonstranter.

Februari – Regeringen i Algeriet fortsätter att hålla nere matpriserna och gör även insatser för att minska den politiska korruptionen. Protester fortsätter att äga rum i landet men är kontrollerade av en stark poliskår.

15 mars – Staden Damaskus som en gång var det Osmanska rikets stolthet är under belägring av de regeringsfientliga rebellstyrkorna.

17 mars – Med hjälp av Storbritannien, USA och Frankrike lyckas Libyens rebellstyrkor avsluta president Saif al-Islam Gaddafis 42-åriga välde med hjälp av en bombkampanj i Tripoli.

3 juni – Jemens president Ali Abdullah Saleh flyr efter ett mordattentat till Saudiarabien.

23 september – Ali Abdullah Salehs lämnar över makten till vicepresident Abd al-Rab Mansur al-Hadi.

2012
21 februari – Som den enda kandidaten vinner al-Hadi Abd al-Rab Mansur al-Had valet i Jemen och blir utsedd till deras nya president.

Mars – De våldsamma demonstrationerna i Syrien sprider sig till Idlib, Al-Qusayr och Rastan.

9 mars – Bahrains regering arresterar medborgare såsom doktorer och bloggare. Nära 3000 personer arresteras i Syrien och redogörelser om tortyr i polisens förvar rapporteras. De stänger även dörrarna till landet för människorättsgrupper och mediaorganisationer.
Slutet av april – En landsomfattande vapenvila träder i kraft, men är oförmögen att stoppa striderna mellan den syriska regeringen och oppositionen.
22 november – Nya protester mot regeringen utbryter i Egypten när Mohamed Morsi intar rollen som landets nya president.

Dagsläget
Även om vissa länder sedan den arabiska våren har gjort framsteg med mänskliga rättigheter, politisk korruption, yttrandefrihet och levnadsförhållanden, är kampen ännu inte över i många länder. År 2011 väcktes global debatt om huruvida västländer bör ingripa i politiska frågor i Mellanöstern. Länder, däribland Jordanien, Oman, Djibouti, Somalia, Sudan, Irak, Kuwait, Libanon, Saudiarabien, Israel och Palestina berörs även de av följderna av den arabiska våren.

För en del länder har störtandet av diktaturen inneburit ett slut för det kaos som varit. För andra har det medfört en ännu mer komplicerad tillvaro där medborgare försöker ta ansvar för sin regering och återfå grundläggande mänskliga rättigheter.