”Jag heter Afrah Nasser. Jag kommer från Jemen och arbetar som journalist och bloggare. Jag älskar mitt land.” Det är så jag har presenterat mig för främlingar på sistone. Jag har skrivit i närmare tio år. Jag minns hur jag som femtonåring ständigt skrev i min dagbok. Skrivandet var för mig som en dörr till en värld där allt var underbart och perfekt. Jag var medveten om att jag hela tiden kände ett tvingande behov att skriva, men jag visste inte att jag ville bli journalist. Livet gjorde dock vad livet gör (det vill säga ödet verkade) och jag drogs till journalismen. Att vara journalist fyller mig med stolthet, i synnerhet då mitt yrkesval har hjälpt mig att förmedla historier om mitt älskade hemland Jemen.

I tonåren var jag mycket intresserad av frågor som berörde mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och press i allmänhet. Av någon anledning kände jag till hur svårt det var att arbeta som journalist i Jemen. Journalister hade ett hårt jobb av många olika anledningar, i huvudsak för att de fick dåligt betalt, hade få rättigheter och åtnöjt ringa uppskattning. Om de dessutom var regimkritiska blev jobbet ännu svårare. Jag var det oaktat så passionerat intresserad av journalism att jag inte brydde mig om hindren. I dag kan jag tycka att jag borde ha utvärderat de där svårigheterna ytterligare.

Enligt 2010 års pressfrihetsindex befinner sig media och journalister i Jemen i en besvärlig situation. En annan rapport för Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2010, placerar Jemen på plats 170 av totalt 178 länder. ”Rwanda, Jemen och Syrien har slutit upp bredvid Burma och Nordkorea i den grupp länder som är mest repressiva gentemot journalister. Det här bådar inte gott för 2011. Olyckligtvis ser vi få tecken på förbättringar bland de auktoritära staterna”, uppger Reportrar utan gränser.

Generellt sett hade jemenitiska journalister ständigt det här i tankarna. Även om statistiken inte exakt kan visa hur omfattande svårigheterna som landets journalister och tidningar utsätts för är, var det bra att situationen i Jemen lyftes fram. Det finns många fall där journalister blivit tystade med våld och utsatts för allvarliga risker.

Vid tiden för upproren i Jemen attackerades den kvinnliga journalisten Samia al-Aghbari av säkerhetsvakter. Den 13 februari deltog hon i en demonstration vid Förändringens torg och attackerades då av en vaktstyrka som kastade henne till marken. Hennes huvud slog i trottoaren och hon förlorade medvetandet. En säkerhetsvakt laddade sitt gevär för att skrämma män som försökte skydda henne och de andra kvinnliga demonstranterna.

Sedan detta hände har hundratals andra journalister utsatts för attacker i Jemen. En artikel skulle inte räcka för att kunna räkna upp alla de oförrätter journalister har utsatts för och fortfarande utsätts för. Jag måste nämna Abdulkarim Al-Khaiwani som är en välkänd aktivist och skribent. Han dömdes till sex års fängelse, men frigavs redan i september 2008 efter att ha avtjänat ungefär sex månader av straffet. Orsaken till fällandet var dels hans skrivande, dels hans förmodade samröre med en shiitisk rebellgrupp. Han frigavs efter att själve president Saleh ingrep i hans fall.

Jag tror att ansvarstagande och oberoende media har en grundläggande funktion i ett demokratiskt samhälle. Pressfrihet är allmänhetens allra viktigaste instrument för att ställa regeringen till svars och göra sina egna åsikter hörda. Jemens regering måste visa respekt för den roll landets grundlag och andra lagar tillskriver oberoende press genom att vidta konkreta åtgärder för att media kan verka fritt, tryggt och utan statlig inblandning.