Föreställ dig att du befinner dig i exil. I hemlandet har din far gått bort och enda sättet för dig att ta avsked av honom är att ”besöka” hans gravsten genom Google Maps satellitbilder. Så var det för den uiguriske poeten Aziz Isa Elkun. För tjugo år sedan tvingades han att fly från Xinjiangprovinsen i västra Kina. Under dessa år har han inte ens kunnat ringa sina föräldrar i hemlandet. Varje gång han gjorde det knackade den kinesiska polisen på deras dörr och ställde frågor. Efter att Aziz Isa Elkuns far gick bort 2017, blev det en vana för honom att ”besöka” hans gravsten genom Google Maps satellitbilder. Detta gjorde han under två års tid tills han våren 2019 upptäckte att hela gravplatsen hade jämnats med marken. Inte en enda grav fanns kvar.

Föreställ dig att ditt land inte skulle tillåta dig att tala, läsa eller skriva på ditt modersmål.

Föreställ dig att regimtrogna företrädare skulle flytta in hos dig och din familj för att bevaka era beteenden, vanor, klädsel och samtalsämnen.

Det är svårt att föreställa sig allt detta. Och ändå är det exakt det som pågår i Xinjiangprovinsen just nu. Det lever cirka tolv miljoner uigurer i Kina – en av landets 56 officiellt erkända etniska grupper. Enligt FN har en miljon av dem internerats i kinesiska statens så kallade omskolningsläger, där de tvingas avsäga sig sin muslimska tro och visa att de är lojala med kommunistpartiet.

Inga rättigheter gäller i dessa läger.

Utplånandet av uigurernas kultur, identitet, religion och traditioner har länge varit en aktiv del av de kinesiska myndigheterna politik. Under diktatorn Xi Jinpings ledning har förtrycket trappats upp och blivit allt hårdare. Kinesiska partiföreträdare har själva beskrivit det hela som att ”utradera ideologiska virus”. Syftet? På pappret sägs det vara att bekämpa ”terrorism”, ”religiös extremism” och ”separatism”. Ja, de vanliga ideologiska ursäkterna när totalitära stater obehindrat vill inskränka det egna folkets rättigheter. Men det egentliga syftet? Xinjiangprovinsen är en viktig länk i Kinas miljardprojekt Nya Sidenvägen.

”Xinjiang illustrerar, om än i sin mest extrema form, hur rätten till personlig integritet är nyckeln till alla rättigheter. När vi berövas vår integritet riskerar vi att förlora all frihet”, skriver Maya Wang, Kinaforskare på Human Rights Watch, i sin text.

Det som händer i Xinjiangprovinsen är ett skolboksexempel på kulturell etnisk rensning. Med föräldrar i omskolningsläger och barn på kinesiskspråkiga internat suddas den kulturella identiteten effektivt bort. Det sägs att det tar en generation att radera ut en kultur om man bara kan få barnen att inte tala sitt modersmål.

”Jag fasar för den dag när försvarsviljan hos det förtryckta folket i Östturkestan har gått förlorad”, skriver den uiguriska människorättsaktivisten Rukiye Turdush i sin essä.

Som ett led i denna kulturella rensning har Kina systematiskt gett sig på att förfölja och fängsla uiguriska författare, journalister, konstnärer och andra kulturpersonligheter. För oss i PEN är detta föga förvånande. Vi ser denna tendens världen över. Vill man tysta ett folk, är författare, journalister, konstnärer och andra kulturpersonligheter de första man angriper. Slående för det här numret är att samtliga uiguriska skribenter som medverkar i det i dag lever i exil.

2017 förbjöds det uiguriska språket och all litteratur skrivet på det. Författaren Abdushukur Muhammet var en av alla författare vars böcker konfiskerades och brändes. Vi är stolta över att publicera tre av hans dikter här på PEN/Opp på uiguriska, svenska och engelska – liksom vi är stolta över alla andra texter i det här numret. Tillsammans skapar de ett viktigt tidsdokument över det som sker i Xinjiangprovinsen. Vittnesmål som vi inte får blunda för hur ofattbara de än är.

”Det räcker inte med att bara uttrycka medlidande”, skriver Rukiye Turdush om omvärldens roll i sin text. Nej, det krävs aktiv handling. Det här numret är en början. Genom att ta del av dessa berättelser – läsa och sprida dem – tar du del i någonting som makthavarna i Kina gör sitt yttersta för att stoppa. Och just därför vill vi rikta ett stort tack till dem som ställt upp och medverkat i detta nummer av PEN/Opp.