Samtidigt som Afghanistan återfår sin självständighet från Storbritannien 1919, publicerar Mawlawi Mohammad Husain Punjābi det första verket som påminner om modern skönlitterär prosa i Afghanistan. Boken ges ut som en följetong i tidskriften Mu’arref-e ma’āref (Introduktion till vetande) med titeln Jehād-e akbar (Det större jihad). Efter honom ger Muhammad ’Abd al-Qāder Afandi ut kortromanen Taswir-e ’ebrat (Ett varnande exempel) i Indien 1922. Detta var början på en trend, med översatta verk och andra försök till modern prosa, som håller i sig fram till 1931, då Muhi al-Din Anis, till försvar för den skönlitterära prosan, publicerar det första officiella manifestet om afghansk fiktion. Året efter utkommer den första moderna novellen i Afghanistan – Pānzdah sāl-e qabl (För femton år sedan) – skriven av Mukhleszādah och därmed får afghanska författare och tidningsbranschen upp ögonen för novellgenren.

Pānzdah sāl-e qabl av Mukhleszādah (pseud. för Hāshem Shāyeq Afandi) räknas därför som den första novellen i Afghanistans litteraturhistoria. Även om boken salufördes med undertiteln ”memoar” när den kom ut 1932, har den en gedigen berättarstruktur, duglig prosa och passande handling, vilket gör den läsvärd än idag. Ur ett litteraturtekniskt perspektiv och vad konstnärlig förmåga beträffar, överglänser den här novellen tidigare alster och även många av de verk som publiceras flera år senare.

Pānzdah sāl-e qabl är den första skönlitterära prosatexten i Afghanistans litteraturhistoria som berättas i jagform, och till skillnad från sina föregångare, är Mukhleszādah bra på att använda sig av scen- och miljöskildringar, vilket skapar ett driv i berättandet och som hjälper till att göra intrigen konsekvent och sammanhängande. När han senare år 1938 publicerar de två novellerna Bist o sevvum-e mizān (Den 23 mizan) och Khiyāl mibāshad (Det är en fantasi) i tidskriften Āyinah-e ’erfān (Mystikens spegel), skriver Mukhleszādah in sitt namn i kalendrarna som Afghanistans förste novellförfattare, dock blir dessa de sista verk han kommer att publicera.

Fram till början av 1950-talet stöter man endast på enstaka författare, och då författare som trots att de inte har prosa som huvudgenre har lämnat efter sig en eller ett par berättelser. Under den här perioden finns bara en dryg handfull författare som i olika tidskrifter publicerar intressanta berättelser och i den skaran finner man Najibullāh Torwāyānā och ’Ali Ahmad Na’imi som var verksamma under 1940-talet. Från slutet av 1950-talets Afghanistan hittar man oftast längre berättelser i följetongsformat, vars författare tagit upp skrivandet med en ytterst grundläggande uppfattning om vad skönlitterär prosa egentligen är, och man ser väldigt få noveller från denna period. Afghanistans författare är under 1950-talet mer upptagna med att parafrasera och återberätta fabler och folksagor, berättelser som publiceras under beteckningen skönlitterär prosa (dāstān), även om ingen av dem äger den narrativa prosans särarter. Bland de mer framträdande författarna under de här åren kan man nämna ’Ali Ahmad Na’imi, Najibullāh Torwāyānā, ’Aziz al-Rahman Fatehi, Shafi’ Rahguzar, Mousā Hemat, Muhammad A’zam ’Ubaidi, Muhammad ’Usmān Seddiqi, ’Abd al-Hussain Tawfiq med flera.

Under de här åren fjärmar sig berättandet gradvis från sagans karaktärsdrag och själva intrigen ges till viss del större fokus. Författarna strävar efter att reflektera sin egen verklighet, med ett mer samhälleligt och fattigdomsinriktat angreppssätt, men de landar likväl i sagoberättande och deras ansträngningar ger endast ringa avtryck. Karaktärer och teman förblir de samma som i den klassiska persiska litteraturen; de har bara fått ett modernare yttre och befinner sig närmare nuet i tid.

I början av 1960-talet, även känt som det demokratiska årtiondet, äntrar nu mer seriösa och drivna författare arenan, detta till följd av att Afghanistan då upplever viss frihet, sociopolitisk öppenhet, ökad kulturell medvetenhet hos allmänheten, etablerande av en fri press och utveckling av förlagsbranschen. I och med uppkomsten av politiska partier med sympatier för Sovjetunionen och andra länder i östblocket, letar sig realismen sakta in i Afghanistans skönlitterära prosa. Vissa av de författare som är partimedlemmar propagerar för den socialistiska realismens litteratur och det dyker upp berättelser om arbetarklassen och bönder som introducerar nya miljöer och karaktärer i Afghanistans prosalitteratur. De mest kända författarna bland dessa var ’Abd al-Karim Misāq, Asadullāh Habib och Akram ’Usmān.

Den här politiska och sociokulturella öppenheten skyndar på utvecklingen av den skönlitterära prosan. Novellgenren får ett anmärkningsvärt uppsving och mottas väl av författare och utgivare. Det är under de här åren som Afghanistans mest envetna och hängivna författare börjar skriva sina berättelser. Med sina erfarenheter från åren som varit, ger de sig in i denna litteraturströmning lite som halvamatörer, men skriver noveller som kommer att befästa genrens ställning i den afghanska samtidslitteraturen.

De här åren sammanfaller med novellens framväxt och bland de författare som fokuserar på den typen av litteratur återfinns: ’Abd al-Karim Misāq, Muhammad Akram ’Usmān, Rahnaward Zaryāb, Rustā Bākhtari, Hassan Qasim, Ghaws Khaibari, Shams al-Din Zarif Seddiqi, Dunya Ghubār, Malālay Mousā, Rahim Pishtāz, Muhammad Rashād Wesā, Sayyid Makhdum Rahin, ’Abd al-Ghafour Breshnā, ’Abd al-Wāsi’ Serāj, ’Āref Pazhmān, Muhammad Rafiq Yahyāyi, Jalāl Nurāni, Sharifah Sharif, Spozhmay Zaryāb, Maryam Mahbub, Gul Ahmad Nazari Āryānā, Babrak Arghand och Hussain Fakhri.

Dessa författares verk driver på novellgenrens framväxt, men det är ingen av dem som publicerar sina alster i separata utgåvor. De litteraturtekniska metoder och ämnen som engagerar Afghanistans författare under den här perioden, indikerar att bristen på tematisk variation har utgjort ett hinder för det skönlitterära berättandet i Afghanistan och har gjort att människors kontakt med novellgenren dröjer. Detta resulterar i att det inte är förrän under 1960-talet och 1970-talet som novellen får fäste bland författare och läsare, och gradvis kommer att ersätta kärleksberättelser, sagor och populärlitteratur i följetongsformat.

I och med statskuppen som genomförs av vänstergrupperingar knutna till Sovjet 1978, drivs skönlitteraturen, och prosan i synnerhet, mot att bli ren propagandaskrift som verkar i statens tjänst. Den socialistiska realismen, som med sina samhällsskildringar till stöd för arbetarnas, böndernas och landsbygdsbefolkningens rättigheter, har gjort entré några år tidigare. Det är nu många författare accepterar att verka under statens vingar. År 1980 grundas Afghanistans författarförbund på statligt initiativ. Anhängarna till författarförbundet, som omnämns som ”progressiva” och ”revolutionära” författare, producerar verk starkt präglade av idealism och slagord. Karaktärerna i deras berättelser förvandlas till hjältefigurer, vilket var på modet i den socialistiska världen, och berättelserna har ett lyckligt slut, på förhand bestämt från partihåll, som alltid var till hjältens fördel.

Under dessa år, då staten värnar om de författare som sällar sig till rådande ideologi, blir novellen ett ständigt återkommande inslag i olika publikationer. Trots allt detta så skapas ingen berättelse man skulle kunna kalla ”litterärt epokbrytande”, som Rahnaward Zaryāb valt att uttrycka saken. Naturligtvis finns det samtidigt författare som aldrig skriver en rad inom den här sfären av officiell litteratur med sympatier för det regerande partiet, men som ändå skriver bra noveller. Bland dessa kan man nämna Rahnward Zaryāb, Spozhmay Zaryāb, Hassan Qasim, Zalmay Bābākuhi och ’Abd al-Qāder Murādi, men i princip alla andra författare skriver berättelser inom den officiella propagandalitteraturen till stöd för regeringspartiet och med statens och författarförbundets understöd publiceras många novellsamlingar och antologier.

Senare kommer Afghanistans politiska och samhälleliga situation att förändras. Först på grund av Sovjets ockupation, därefter som följd av inbördeskrigen och slutligen genom att talibanerna, som motsätter sig allt som bär spår av civilisation, kommer till makten. Många afghaner migrerar till andra länder, framförallt till Iran och Pakistan. I dessa två områden börjar en ny generation författare att skriva, parallellt med det äldre gardet som i stor utsträckning söker sin tillflykt i väst.

En samlingspunkt för Afghanistans kringflackande författare blir staden Peshawar i Pakistan, där man söker skydd och fortsätter sitt litterära skapande. Dessa författare, såväl de som tidigare skrev i sympati med regeringspartiet i Afghanistan, de som höll sig neutrala i sitt skrivande, som de som inleder sitt författande under exilåren, skriver nu alla mot inbördeskrigen och överger sina forna mål och syften. Vid sidan av författarna som skrivit sedan många år tillbaka, finns även nya förmågor som skriver läsvärda noveller, såsom Sarwar Āzarakhsh, Khāled Nawisā, ’Azizullāh Nahuftah, ’Ali Karimi Jāghori, Bāqer ’Ādeli, Muhammad Nasir Mehrin, Parwin Pazhwak och Humairā Rafat. Utöver dem bör man även nämna de författare som är bosatta i Europa, bland vilka den mest framstående författaren är ’Atiq Rahimi, som efter att ha gett ut två böcker på persiska numera skriver på franska.

Även bland afghanska flyktingar i Iran i början av 1980-talet uppstår skrivandet i form av berättelser, och då litterära jihadskildringar vars författare är okända eller anonyma, och från slutet av 1980-talet finns en handfull berättelser dokumenterade. Sayyid Ishāq Shujā’i och Taqi Wahedi publicerar under denna period noveller i jihadistiska tidskrifter som huvudsakligen fokuserar på migrationsfrågor. Senare framträder en skara författare, de flesta med koppling till den religiösa seminariemiljön, som samlas i staden Mashhad och börjar skriva prosaberättelser. Bland dessa kan man nämna Muhammad Jawād Khāwari, ’Ali Payām, Sayyid Hussain Fātemi (Mousawi), Muhammad Hassan Rezāi Ghaznawim, Sayyid Mirzā Hussain Balkhi, Muhammad Ishāq Fayyāz, Sayyid ’Ali Naqi Mir Hussaini, Sayyid Muhammad ’Aziz Hāmedi och Ahmad Shāh Farzān.

Ovannämnda tillhör den första gruppen afghanska invandrare i Iran som tar författandet på större allvar och publicerar sina texter i olika tidskrifter, och senare även i novellsamlingsformat. Även de här författarna skriver inledningsvis propagandaliknande texter, men snart överger man den typen av berättande och engagerar sig istället i antikrigslitteraturen. Efter ett tag utökas denna gruppering med nya aspirerande författare. Genom de erfarenheter man får av den samling författare som nämndes ovan, dröjer det inte länge förrän dessa etablerar sig på den litterära scenen. Den gynnsamma litterära miljö som rådde i Iran gör att de här författarna kan utvecklas och mogna. Man lär känna den iranska litteraturen, och den övriga världens litteraturer, och lyckas skriva egna noveller med stor framgång. I denna grupp exilförfattare kan man nämna Muhammad Āsef Sultānzādah, Muhammad Hussain Muhammadi (som båda har prisats för sitt författande i Iran), Ma’sumah Kawsari, ’Abbās Ja’fari, Nāser Farzān, Rezā Ibrāhimi, Sadiqah Kāzemi, Amenah Muhammadi, Batul Muhammadi, Sakinah Muhammadi, Hussain Haidar Begi, Ma’sumah Hussaini, Muhammad Sharifi, Batul Sayyid Haidari, Qāsem Qāmus och ’Abbās Kawsari.

Det som kännetecknar merparten av dessa författares verk är nyskapandet i berättandet och användningen av nya narrativa beståndsdelar i själva skrivandet. Förutom att skriva om krig, rotlöshet och migration, får nu allmänmänskliga problem allt större fokus, det vill säga, problem som berör alla människor, oavhängigt författarens afghanska identitet. Jämte dessa författare, som i stor utsträckning återvänder till Afghanistan efter händelserna den 11 september 2001, är det många yngre författare i Kabul, Mazar-e Sharif, Herat och i vissa andra städer som börjar att skriva. 2000-talets två första årtionden för med sig yttrandefrihet, fria medier, och stora förändringar i människors livsstil och kultur. Utvecklingen av den skönlitterära prosan i Afghanistan är anmärkningsvärd och Kabul blir centrum för utgivning av narrativ skönlitteratur, och även exilförfattare publicerar sina verk i Kabul. Bland de mer framstående författare som frodas under dessa två första decennier, och som kommer ut med novellsamlingar och romaner, och därigenom får Afghanistans skönlitterära prosa att ta ett ordentligt kliv framåt, kan vi nämna: Kāwah Jobrān, Khosraw Māni, Sayyid ’Ali Mousawi, Habib Sādeqi, Ahmad Mudaqiq, Ziā Qāsemi, ’Abbās Ārmān, Tinā Muhammad Hussaini, Wasimah Bādghisi och ’ Āliyah ’Atāyi.

I och med kollapsen i Afghanistan och talibanernas återkomst till makten, har de flesta författarna nu på nytt lämnat Afghanistan. De framhärdar alla i något annat land och med tanke på allt det som flykt och nya levnadsvillkor för med sig, kan man gissa sig till att den afghanska skönlitteraturen står inför en nedgång, åtminstone under de kommande åren. En annan orsak är att hela förlagsbranschen i Kabul i princip har upphört och att talibanerna har återinfört censur, vilket utgör ett hinder för litterär och kulturell tillväxt.