140 tecken gör dig till terrorist
Saudiarabien är fortfarande ett av de länder dit den demokratirörelse som svept genom flera arabisktalande länder aldrig nått. Skälet är den styrande kungafamiljens monopol över alla medier – ett monopol som nu tycks vara på väg att få sprickor även inom landet. Rapporten nedan har skrivits av en saudisk skribent som vill vara anonym.
Jag minns när jag ringde till den saudiske advokaten och människorättsaktivisten Waleed Abu al-Khair för att fråga honom om han trodde att jag löpte någon fara för repressalier om jag åkte tillbaka till Saudiarabien – detta efter att ha publicerat kritiska artiklar om bristen på mänskliga och politiska rättigheter i landet. ”De kan fängsla sitt eget folk, men vågar inte göra ett dyft mot västerlänningar”, var vad Waleed sade i telefon till mig. Han fortsatte: ”Många debattörer och författare från Väst har skrivit och kritiserat Saudiarabien utan att råka illa ut för det; den här regimen har bara makt att klämma åt oss.” Hans ord ekar fortfarande i mitt huvud.
Samma advokat som den gången avrådde mig från att återvända sitter i dag själv inlåst i ett av den saudiska regimens mörka fängelser. En lång rad anklagelser riktas mot honom, bland annat för att ha ”smutskastat kungariket”.
Waleed vägrade att lämna landet när chansen gavs, trots alla de trakasserier som han utsattes för av polis och säkerhetstjänst under sin juridiska kamp för reformer – det under en diktaturregim som sätter munkavle på eller halshugger dem som tycker annorlunda. Waleed vägrade fly utomlands för att slippa anklagas för ”västernisering”. Han försökte stå ut med allt för att bevisa att hans strävan efter ett bättre land för alla utgick från honom själv som medborgare, och inte från utländska ideal som enligt regimens propaganda inte har några likheter med den lokala kultren.
Efter den arabiska vårens omvälvningar finns det ingenting som skrämmer den saudiska regimen så mycket som 140 tecken på Twitter, som snabbt kan spridas av politiska reformister eller av dem som bara drömmer om en bättre framtid. Den fruktan som twittrandet orsakade regimen var tillräckligt motiv för att införa en ny lag mot terrorism, som nu används mot alla de som kräver införandet av konstitutionell monarki eller andra reformer. Det var just denna lag som säkerhetsdomstolen i Riyad använde sig av för att döma Waleed till femton års fängelse.
Under den irakiska invasionen av Kuwait 1990 visste invånarna i Saudiarabien under tre dagars tid ingenting om vad som pågick. Kungafamiljen och Informationsdepartementet förbjöd all rapportering om Gulfkriget i inhemska medier. Att det pågick ett krig i närområdet som ingen kände till visar på den extrema graden av myndigheternas förmåga att kontrollera informationsspridningen
Journalister som var verksamma vid tidpunkten har berättat för mig hur rädslan fyllde atmosfären på den statliga teven och på inhemska tidningar. Det gick så långt att presentatören av väderleksrapporten darrade på rösten av rädsla varje gång han nämnde väderutsikterna för Kuwait och i Irak.
Den saudiska rentierstaten strävade, efter sin tillkomst i början av förra seklet, efter att skapa ”undersåtar” i stället för ”medborgare”. Därför etablerade den ett gratis välfärdssystem utan att begära att folk skulle betala skatt – ett system helt oberoende av skatteintäkter. Alla kostnader skulle täckas av inkomster från oljan. Genom detta system har man säkerställt att undersåten alltid står i tacksamhetsskuld till kungafamiljen i stället för att vara en medborgare som med stöd i beskattningen och med hjälp av rösträtten kan ställa krav på rättigheter.
Men kungafamiljen tycks ha glömt att det nya milleniet förser folket med nya medier som den inte kan förbjuda, medier som var och en inom rikets gränser kan använda för att uttrycka sina tankar och farhågor, krav och drömmar – öppna medier man inte behöver passera någon av Informationsministeriets grindvakter för att använda, grindvakter som bara får behålla sitt jobb så länge de upprätthåller en strikt censur. Kungafamiljen har glömt bort att insikten om världen utanför, trots den auktoritära censurens grepp förmår skapa medvetna medborgare som Waleed, vilka inte tvekar att upprepa sina krav på jämlikhet inför lagen, maktskifte, yttrandefrihet och skydd för de medborgerliga rättigheterna.
Regimen upplever just nu en historisk vilsenhet. Den vet inte hur den ska handskas med de nya sociala mediernas utbredning och ökande popularitet bland ungdomen. Regimen har förlorat kontrollen över dessa medier. Och därmed över alla de berättelser som korsar gränser och kontinenter för att inspirera dem som befinner sig inne i Saudiarabien att tro på förändring och verka för ett nytt socialt kontrakt mellan styrande och styrda.
Regimen betraktar uttryck – eller ens innehav – av fria ord som likvärdigt med narkotikainnehav eller terrorverksamhet. Därför beordrar man fortfarande blockering av sajter och utfärdar lagar för att begränsa internet och fängsla människorättsaktivister. Det påstådda syftet är att skydda medborgarnas intellektuella och kulturella trygghet – i själva verket är syftet att skydda dem som sitter vid makten.
Skribenten har – av lätt insedda skäl – bett att få förbli anonym.
